Ljuset från Kålabråten

Berättelser från Korsberga av Helmer Hardestam  1903 - 1955.

Bild/webb bearbetning Arne Möller.  Uppdaterad:    2009-05-06 . Sidan är under konstruktion.

Förord    Bild och kartarkiv

Förord    <<<<<<<<

Helmer Hardestam, 1903-1955, föddes och växte upp i Korsberga.
Hans föräldrar var småbrukare. Hemmet låg vid bäcken som rinner förbi Larskullen och vidare ner mellan Sänneryd och Stallerhult. Modern, Alfrida Dahlén, var fosterdotter till mjölnaren där i Kvarnlyckan, Johannes Andersson, och hans hustru Hanna Gabrielsdotter. Fadern, Karl Johansson, var född och uppvuxen på Hedsmossen.
Modern dog tidigt. Vid sexton år lämnade Helmer Korsberga och barndomshemmet. I Hjo och Södra Fågelås arbetade han i handelsträdgård och jordbruk. Under den tiden - redan som 16-åring - drogs han in i frireligiöst församlingsliv. I olika pingstförsamlingar, från Dalarne i norr till Småland i söder, var han sedan föreståndare och predikant.
1945 bröt han upp från den församling han då tjänade, flyttade och köpte utanför Trollhättan ett litet jordbruk, som han sedan brukade fram till sin bortgång tio år senare. Under den tiden - så länge hans hälsa tillät  arbetade han också vid ett smältverk i trakten. Jag minns att han trivdes både med arbetskamraterna och det hårda kroppsarbetet.
Från Trollhättan gjorde han många resor till landsarkivet i Göteborg. Där bedrev han först släktforskning. Han skrev också ett antal artiklar - mest om personligheter från födelsebygden - som publicerades i Hjo Tidning.
Det var därefter - omkring 1954 - som han började skriva ned en lång följd av iakttagelser och berättelser, från gamla tider och självupplevda. Arkivhandlingarna gav honom fakta. Under tiden höll han ständig kontakt med äldre berättare från hembygden.
Förutom det som berör Korsbergatrakten finns i materialet också berättelser och historiska iakttagelser rörande andra delar av vårt land. Det säger sig självt att det Helmer hann skriva ned innan sin bortgång - ca 240 artiklar - är ostrukturerat.
Helmer Hardestam reste mycket och läste mycket. Han var öppen och umgängsam. De omvälvande händelserna under hans levnad och hans stora vetgirighet gav ett vidgat perspektiv åt hans verklighetsuppfattning.
Helmers strävan 1954 var att skriva ned vad han hade att säga. Jag hoppas och tror att de artiklar jag valt ut - ungefär hälften av hela materialet - väl försvarar sin plats i föreliggande bok om Korsberga, dess bygd och folk.

Oxelösund i maj 1996.
Sigurd Hardestam

Kapitel 1    Bygden   <<<<<<<<

Bygden och folket

Korsberga - namnet skrevs Korsbergia i jordeböcker från 1700-talets början är ingen stor socken. Den är belägen i östra Skaraborgs län, i Vartofta härad. Tingsställe i forna dagar, fram till 1912, var Dimbo. Men troligen fanns det ett annat tingsställe för västra delen av häradet i Slättäng redan då. Kanske i många hundra år?
Troligen är Slättäng en gammal plats. Där ha vägar av ålder löpt samman och där hölls i forna tider stora marknader. Av den forna bebyggelsen i Slättäng finns inte ett spår. Men om sanden kunde tala - stenar finns inte - så skulle den kunna berätta om de forna Korsbergabor-nas färder till och från marknaderna.
Det gamla tingshuset i Slättäng finns inte längre. Den nuvarande herrgårdsbyggnaden i Grimstorp vid Sandhem är byggd utav vad som förr varit Slättängs tingshus. Korsberga har en areal av omkring 42 kvadratkilometer. Den odlade jorden uppgår till 1972 ha. En stor del av socknen är slättland. Den östra delen upptages av Hökensåssluttningen. Där är naturligtvis en mängd skog och backar.
Där, på Hökensåssluttningen, har i forna tider funnits en mängd små torp och backstugor. Skogsbygden har ända sedan urminnes tider varit ett tillhåll för backstuguhjon. Där voro de inte i vägen och där fingo de bygga sig en stuga. Skogsmarken ansågs ju ändå värdelös.
Folkmängden i Korsberga uppgick för ett halvsekel tillbaka till omkring 1200 invånare. Invånarantalet är nu omkring 775. En tätort har uppstått invid Korsberga lilla järnvägsstation. Den torde ha något mer än 200 invånare.
En tid var det sådan brist på folk på landsbygden att det var mera "herrskapsfolk" än tjänstehjon på herrgårdarna. Torpare hade man men de räckte inte till att sköta gården. Då uppfann man systemet med bönder som för framtiden skulle vara knutna till herrgården. 1740 var det endast två gårdar i Korsberga, de två största, Dannemarka och Karstorp, som berördes av den ordningen. Förmodligen var det endast de större gårdarna som fingo ha "bönder". Något lagrum om böndernas avskaffande behövdes nog inte.
Vid 1800-talets ingång och därefter i många årtionden var landsbygdens överbefolkning det stora problemet. Då ett torp eller en drängtjänst blev ledig var det så många sökande att egendomsherren endast hade att välja och vraka.
Myndigheterna gjorde nog inget för att motverka missförhållandena. Men som ett naturligt utlösningsmoment flyttade folk ut i skogar och varthelst en ledig plats kunde finnas. De byggde en koja och odlade så mycket jord att de fingo ett potatisland. Då uppstod backstugornas "gyllene" tid. Ofta förekommer uttrycket nyhemman i kyrkböckerna. Då är det ett nytt hem som lagts till alla de övriga. Men ofta är det då fråga om ett torp. Man har byggt en stuga samt odlat upp jord, så att man kan föda en eller kanske flera kor. Nyhemman är en beteckning som knappast förekommer i vår tid. I längesedan svunna tider stod ju inte heller en stuga bi hur länge som helst. Till sist föll den samman och då användes uttrycket raserat. Var det då fråga om ett torp som inte låg så till att det lades till gården, uppbyggdes det nog oftast igen. Men vanligtvis fick då torpet ett nytt namn eller blev namnlöst.
En raserad backstuga var väl inte så vanligt att man byggde upp igen, men i de fall det förekom blev det vanligtvis även där namnbyte. I Korsberga - och troligen även på andra håll - var det rätt vanligt att stugan fick namn efter den som byggde den eller bodde i den, t.ex. Mogrens, Sandbäcks o.s.v. Sådana namn infördes då i kyrkboken.
I vår tid har åter en förskjutning inträffat som avfolkat landsbygdens avlägsnare trakter. I vissa landsdelar ha hela byar blivit avfolkade, byar som en gång varit blomstrande kultursamhällen i kanske många hundra år. Även i Korsberga finns sådana byar, Hedsmossen är ett exempel. Där fanns en gång ett nybyggarsamhälle på 5 små gårdar. Endast en är kvar, ett ensamt egnahem. En tidsfråga är det blott, innan innehavaren av detta tröttnar och flyttar till staden. Han är ensam ungkarl, över 50 år gammal. Han har sina syskon i Borås.
Men det finns även enstaka exempel på motsatta förhållandet. För tre år sedan träffade jag en ung kvinna ifrån Borås som bodde uppe vid polcirkeln. Detta torde dock vara undantag. Hon kan förresten nu vara åter i Borås, med make och barn. Och gården vid polcirkeln kan vara ett ödehemman!
Om folket i gångna tider kan vidare sägas att det var ett redbart folk. Korsbergaborna ha varit skötsamma och laglydiga. Så länge böcker förts har ingen varit straffad för grövre brott. Det har endast varit småförseelser som åsamkat kyrkstraff, några par spö eller några dagars vatten och bröd.
Sprit och starka drycker ha de nog älskat. I forna tider, innan husbehovsbränningen var avskaffad, var ju den varan oerhört lätt åtkomlig, i en tid då varje gård med heder hade brännvinspanna. Spritdrycker voro billiga att framställa.
Efter nya kommunindelningen tillhör Korsberga Fröjereds storkommun. Kyrkan i Korsberga lär vara uppförd 1669 och är av trä som man alltid haft gott om i trakten. Sakristian - det lilla annexet som i en dunkel medeltid användes till kyrka - uppfördes redan på 1200-talet.
Kyrkan har inget torn. Istället har man en klockstapel. Kyrkan är restaurerad tvenne gånger i mannaminne. Senaste gången var 1950. Förra gången var i slutet av 1800-talet. Då var August Thimander byggmästare. Han ställde upp ett skelett som hade tillhört en man av ätten Papegoja. Det var ovanligt långt. När han mätte det visade det sig vara 3 alnar och 2 tum.
Korsberga socken hade 158 namngivna gårdar vid mitten av 1800-talet, således för 100 år sedan. Vid 1800-talets ingång var antalet 107, och år 1750 var antalet 80. Hela byar bära som bekant samma namn. I mitten av 1800-talet voro gårdarnas antal betydligt större än t.ex. vid mitten av 1700-talet. En by som år 1850 bestod av 8 gårdar hade år 1750 endast en gård.

Korsberga tätort då seklet var ungt   <<<<<<<<

Tätorten är nog årsbarn med järnvägsstationen, som byggdes 1873. Det var den som gav upphov till bebyggelsen. Men fort gick det inte i början.
För ett femtiotal år sedan torde stationssamhället ännu mer än nu ha varit huvudorten. Varje höst hölls marknad i Korsberga. Marknadsdagen var en stor dag! Där såldes och köptes! Det var kreatur och lyckobrev, och det var tusende artiklar däremellan. Då hade tjänstefolket fritt och då skulle allt folket till "marken".
En liten flicka, dotter till handlaren J.L. Thilén, berättade en gång för mig hur hon av folkskolläraren Björklund, en gång kort efter sekelskiftet, tillfrågades vilka som voro årets största högtider. "Jul, påsk, pingst och marknaden", svarade hon. Hon såg saken så, och alla barnen voro nog ense med henne, även om inte skolläraren för sin del räknade in marknaden.
Till marknaden skulle varenda barnunge ha en 25-öring om den eljest var aldrig så fattig! Den tiden blev det många värdefulla saker för en 25-öring.
 I Korsberga stationssamhälle funnos två speceriaffärer, Thiléns och Oscar Johanssons. De voro som alla lantaffärer den tiden välförsedda. Varorna den tiden hade en blandad lukt av sill, sirap, fotogen, och snus, karameller, fläsk m m.
Vid järnvägsstationen var det en stins eller föreståndare som hette Karlsson. Han titulerades "spektorn". Han hade även hand om posten. Post- och järnvägsstation inrymdes i samma hus. Karlsson var som vänligheten själv, både mot skolbarn och vuxna. Glad och vänlig var han mot alla. Kom det någon utifrån socknen och skulle hämta post, plockade han alltid fram den, om han än hade aldrig så bråttom. Att det inte var posttid, frågade han inte det minsta efter!
Detta var så mycket mera anmärkningsvärt som att offentliga personer, post- och järnvägstjänstemän, läkare, apotekare m fl, röt och domderade väldeliga. Det hörde liksom till tjänsten. Men sådan var inte Karlsson. Aldrig var han heller nervös, inte som det märktes åtminstone, hur göromålen än hopade sig!
Thilén hade så många järn i elden, att han för egen del inte hann med att sköta om sin affär eller ens lägga hand vid den. Affären förestods av hans svåger Johan Larsson samt dennes son. Thilén hade också tegelbruk och mejeri,  dessutom hade han flera andra affärer.
Oscar Johanssons affär var nog inte så omfattande. Han skötte om den själv med hjälp av hustrun och senare barnen. Johansson var dessutom slaktare.
Ett andelsmejeri byggdes i Korsberga 1910. Dessutom fanns det ett hembageri, där man även sålde bröd. Sedan fanns det några gamla stugor. Många av familjeförsörjarna, som bodde i dem, arbetade vid tegelbruket. En familj från tätorten utvandrade till Amerika 1914.

Bilden: Utanför mejeriet, mejerskan Håkansson, Oskar Valström 1910

Om post och postgång i Korsberga    <<<<<<<<

Postlinjen söderut i socknen, den som gick förbi Sänneryd, Stallerhult och Rödesand, är den enda som jag någorlunda känner till. I många år vid 1900-talets början och in på 1930-talet bars posten ut 2 gånger i veckan av Per Andersson, kallad Posta-Per. Jag vill minnas att linjen blev daglig från tiden för första världskriget.
Per ägde ett litet hemman i Rödesand, närmare bestämt det forna Björkelund eller Sörtorpet, som tidigare ägdes och beboddes av den kände Troll-Petter. Per hade väl egentligen postgången som biförtjänst, eller om jordbruket var biförtjänsten.
Per gick med posten i många år, men på ålderns dar lärde han sig cykla, enligt vad som berättats. Ett postavlämningsställe hade han i Stora Sänneryd, i före detta Lars Gabrielssons gård. Där blev han oftast bjuden middag, särskilt som han kom dit med posten vid middagstid. På julafton blev han naturligtvis också bjuden, såframt han då var mottaglig för mer mat än han redan fått.
En av de första tidningar som lästes där i trakten var Skaraborgs Läns Annonsblad. I den tidningen fanns också lite från Korsberga, och det var ju ett stort plus. Annonsbladet utkom 2 gånger i veckan. Den var inte dyr heller. Det svävar för mitt minne 1 kr. om året. Men i början består man sig inte med sådan lyx som en tidning till varje hushåll. Tidigare hade ju ingen tidning funnits och man hade levt lyckliga ändå! Nej, man slog sig ihop flera hushåll om en tidning. Fyra hushåll om en prenumeration var nog vanligt. Den som fick tidningen sist fick inte precis färska nyheter - om ens den förste fick det - landsbygdens tidningar, ortstidningarna, hade den tiden inga färska nyheter. I gengäld för det långa dröjsmålet fick den som sist erhöll tidningen behålla den.
Aftonbladets halvveckoupplaga hade också gjort sitt segertåg i bygden. I den fanns mera nyheter från den stora världen. Men även de nyheterna blev ofta gamla innan de kom fram till läsarna.
För egen del minns jag den tidningen så livligt från år 1907, samma år kung Oscar II dog. Det var på senhösten och jag var då 4 ½ år. Jag kunde inte läsa, men bilderna minns jag. De voro tryckta i färg med mycket rött och blått i. Färgbilder av den gamle kungen, med krona och spira och i stort format - det var något, det!
De som riktigt slogo på stort, de hade inte endast Aftonbladet utan också Brokiga Blad. Det var en särskild tidning, som mot en liten tilläggsavgift kunde fås med Aftonbladet. Brokiga Blad ståtade med underrubriken "Sveriges första kolorerade Veckotidning". På sista sidan var en serie för barn som hette Pelle och Putte. Den serien behandlade ett par pojkars öden och äventyr i ord och bilder. Den var mycket spännande.
Senare utkom Handelstidningens Veckoblad, jag tror att halvveckotidningarna då börjat utkomma 3 gånger i veckan. Den tidningen hade färska nyheter, och så var den billig. Den är borta nu, liksom Aftonbladet och Brokiga Blad, de senare sedan många år.

Mölebo by 1912  <<<<<<<< 

Det var inget som helst märkvärdigt med den byn. Visst inte! Den var väl lik alla andra byar. Före enskiftet såg den väl annorlunda ut. Då lågo husen i en klunga. Men så sent som 1912 hade enskiftet varit genomfört sedan mansåldrar.
Skillnaden mellan byn nu och för fyrtio år sedan är nog inte så stor. Naturligtvis har en del boningshus byggts om och gamla hus ha moderniserats. Men det senare är ju sådant som inte behöver synas så mycket utanpå. I en annan detalj torde dock byn ha ändrat sig synbart. Det är vägen som förbättrats åtskilligt, samt stängslet på båda sidor om den, och som då 1912 var av kluvet virke. Det vill säga det var en s.k. fånggärdsgård.

I forna tider var det nödvändigt att ha gärdsgårdar på båda sidor om vägen, annars riskerades att den vägfarande körde in på åkrarna vid de tillfällen den anlagda vägen var nära nog oframkomlig. Men det var endast om man hade åker utmed vägen, som det var nödvändigt med stängsel. Var det skogsmark eller annan mindre värdefull mark, var det inte vanligt med stängsel utmed vägen, såvida samma person ägde marken på båda sidor. Då behövdes bara att sätta upp en grind, eller som man sade där i trakten, led. Det var mindre tidsödande och mycket billigare. Grindar över vägarna i forna tider, det var något oerhört vanligt. Så småningom blev det förbjudet att ha grindar över de allmänna landsvägarna. Den tiden minns jag inte, men det torde ha varit för ett 50-tal år sedan. Men jag minns att jag hörde bönder med ägor utmed landsvägarna klaga över den orätt som vederfarits dem.
I Mölebo hade nog bönderna i allmänhet ägor på båda sidor om vägen. Det var åkrar på ena sidan, medan boningshus och trädgårdar lågo på den andra.
Gärdsgårdarna voro av kluven gran, fång. Deras uppsättning gick så till, att man satte ned två störar, "staver". De sammanbands med hank, gjorda av enevidjor, även grangrenar dögo. Därefter lades fång på, inte alldeles vågrätt, utan något lutande för att vattnet skulle ha lättare att rinna av. En sådan gärdsgård var tidsödande att sätta upp, och den krävde dessutom ett ständigt underhåll.
Till ett av böndernas ständigt återkommande arbeten var därför att om vintern gallra ur lämpliga, yngre granar och av dem tillverka gärdsgårdsmaterial, d.v.s. klyva dem till fång. Till störar eller staver var det allra bäst med lagom stora enar, men små granar dögo också. Allt kvistades väl, och med en vass handyxa gjordes störarna spetsiga.
Tidigt på våren sveddes hank. Om gärdsgårdarna voro långa och fallfärdiga, krävdes en stor mängd. I den rena vårluften kändes på långt håll den behagliga doften av granris, och framförallt var enrisröken behaglig. Men arbetet var inte alltid så behagligt för den som svedde. Åtminstone inte när man var barn!
På en någorlunda öppen plätt i skogen sveddes hanken. Hettan fick naturligtvis inte vara för stark, då brändes de små kvistarna till glöd och vidjan blev inte mjuk. Var det å andra sidan för svag eld, blev inte vidjan svedd ordentligt. Alla barr och småkvistar skulle brännas bort.
Svedningen tjänade ett dubbelt syfte, förutom att vidjan blev mjuk, bevarades hanken från att ruttna. Bränningen gjorde samma nytta som målarfärg eller rödfärg. Därför stod hanken emot rötan betydligt längre än det övriga trävirket i gärdsgården. Men det var en annan olägenhet med hanken, den torkade sönder. Slutligen blev den så skör att den riktigt smulades sönder. Då det gått så långt att den börjat spricka av solen, gjorde övriga naturens krafter sitt, såsom regn, snö och storm. Blev gärdsgårdarna för gamla gällde det att laga eller göra nytt, eljest gingo betesdjuren igenom. Där det växte lingon eller andra eftertraktade bär, revos de också lätt ned av bärplockare om de voro alltför dåliga. Om dessa gärdsgårdar höllos vid god makt, fanns det inga stängsel som fredade så bra för besvärliga betesdjur som dessa. Men det tog mycket av bondens tid att hålla dem i ordning, liksom det många gånger kunde vara arbetsamt nog.
Vid hanksvedjandet höggs först riset. Det lades i stora högar i närheten av elden. Därefter togs en bunt, lagom stor. Först sveddes topparna. Det rök och knastrade så muntert! Det var rentav trevligt. Men det otrevliga började då skaften skulle svedjas. Då var det att slå av de värsta glöden från topparna mot marken och utan skonsamhet gripa tag i riset, och sedan hålla skaften i elden. En del brukade den metoden att de släckte av topparna i en medförd vattenpyts. Men då kallnade riset och blev mindre böjligt.
Men nog sved det i fingrarna av alla glödrester - åtminstone när man bara var en barnunge - därför att skinnet inte var tillräckligt garvat. Men så småningom blev det ju vant och smärtan kändes inte så. Ibland föll det sig också så att en vindpust kom och körde den bolmande röken i ansiktet på den som svedde. Då sved det till ordentligt i ögon och hals. Ett sotigt arbete var det naturligtvis. Svettigt var det nog många gånger också.
Den som gjorde hanken måste sitta inne med vana och fingerfärdighet. Det fick gå undan, så att inte vidjorna kallnade. Om så skedde var det ingen annan råd än att värma dem igen.
Nu äro de borta, de gamla fånggärdsgårdarna. Må de aldrig mer uppstå!
I skogarna användes nu vanligen taggtråd, i de skogar där man ens håller stängsel. Men eftersom man ganska allmänt upphört med att beta skogarna, är det nu inte längre aktuellt. Omkring gärdena har man i allmänhet taggtråd, liksom omkring övriga beten. Taggtråden är betydligt mera lätthanterlig än de gamla gärdsgårdarna. Den går fort att sätta upp och ta ned.
Även en bonde har bråttom i våra dagar. En bonde gör vanligtvis mångdubbelt det arbete som hans yrkesbroder före maskinernas tidevarv. Det behövs också, för det är bara en liten bråkdel folk kvar vid jordbruket, jämfört med fordom.

Hur livligt minns jag inte dessa grå och avskräckande gärdsgårdar från Mölebo! Deras enda fördel var nog att de fredade för djuren. Då yrsnön vräkte fram om vintrarna, lade den sig främst emellan gärdsgårdarna, d.v.s. på vägen. Många gånger låg snön högt över vägen, dess djup var vanligen lika med gärdsgårdarnas höjd. Fram på vårkanten blev det skare som bar. Var det ingen skare, fick var och en klara sig fram bäst han eller hon kunde. Då det blev längre lidet på våren, gjorde solen, regnet och vindarna slut på snön, även tjälen gick så småningom ur marken. Hade vägen varit besvärlig förut, så blev den etter värre nu! Den blev i det närmaste bottenlös. Bilar voro ju inte vanliga den tiden, på den sortens vägar kunde de heller inte komma fram mer än en liten tid på högsommaren.
På en del trakter, där det fanns mycket sten i åkrarna, brukade man lägga gärdsgårdar av sten omkring åkrarna. De var ett utomordentligt stängsel för nötkreatur. Men för fåren, som förr höllos i stor myckenhet, voro de inget stängsel alls.
Stengärdsgårdarna höllo mycket länge, men även de behövde någon gång tillsyn.

Karta från 1960 - talet.

Hela Mölebo by bestod sammanlagt av 1 mantal. Troligen är arealen densamma nu, mantals-räkningen har dock kommit ur bruk. I en by kunde 1 mantal vara stort, medan det i en annan by var helt litet.
Mölebo är en långsträckt by. Från soldatbostället längst i söder till sista gården närmast Korsberga är cirka 2 km. Som regel voro ju soldatboställena förlagda utanför byarna, ofta ett gott stycke, så även här.
Mölebo soldatboställe hette Lövåsen för något hundratal år sedan. År 1912 hade soldatbostället inget namn, ingen soldat heller. Det var öde. Byggnaderna stodo kvar, men åtminstone ladugården var fallfärdig. Någon ås vet jag inte om, men en lövskogsdunge fanns - och finns väl fortfarande - som hette Torsbo spetal . Den hörde till Torsbo, som låg närmare soldatbostället än Mölebogårdarna.
När den siste soldaten Sköld  som de hette där  lämnade soldatbostället, känner jag inte till. Allt som påminner om soldattorpet är borta sedan många år. Jorden äges nu av en bygg-mästare Malmström, som har uppfört nya hus på platsen.
Nästa hus var småskolan. (Men den uppfördes först 1915.) Därnäst var det Tomas Svenssons gamla gård, den köptes under första världskriget av en lumpsamlare, varefter det fick namnet "Lumpes". Därintill bodde två syskon, Konrad och Emeli. Konrad är nu gammal och har fått en fristad i Korsberga fattigstuga. Sedan var det Brynolf Larsson och därnäst två gamla syskon, Johan och Maria Magnusson. I den gården var riksdagsman Carl Persson född, och där hade hans föräldrar bott. Därefter var det Bromberg. Sedan Bergkvist. Sedan hans svåger Jo-han, kallad Möska-Johan. Bergkvists och även svågerns brukningsdelar var mycket små.
I 1850-1863 års kyrkbok nämnes två små brukningsdelar på vardera 1/54 mantal. Troligen är det dessa.
Efter Möska-Johan var det Erikssons eller - som öknamnet alltid lydde - "Skutts". Makarna tillhörde Korsberga missionsförening, de voro kända för sin gudsfruktan. Då mannen en gång avlägger ett vittnesbörd på ett föreningsmöte, och därvid omtalar att han ibland kände det som ville han göra "ett skutt till himlen", då var namnet givet! Den första tiden därefter kallades han Himlaskutt, men eftersom det var för långt, fick det räcka med Skutt.
Nästa gård tillhörde Johan Josefsson, son till förut omnämnde Josef Erlandsson. Till granngården flyttade en bonde som hette Gustavsson. Han fick under första världskriget namnet Tysken, emedan han beundrade tyskarna.
I den sista gården efter den vägen bodde Gustav Klar och Sara. De köpte jorden 1911 och lät bygga nya hus där. De köpte den stuga där Saras farmor, Sara Gabrielsdotter, dog 1850. Här var det helt tillfälligheter som grep in. Stugan köptes inte för att hennes farmor och farfar bott där en liten tid, utan därför att hon och Gustav behövde material till boningshus.
Ytterligare en gård fanns - den låg lite skild från den övriga byn - vid landsvägen. Där bodde John Björk med hustru Elin, som var sondotterdotter till nämndemannen Carl Carlsson i Larskullen.
Det var alla gårdarna i Mölebo. Efter ytterligare 1 km hade man Korsberga samhälle. Det började med fattigstugan, kyrkan, Stommen, skolorna och sedan den lilla tätorten.

Skogsplantering i Korsberga 1912      <<<<<<<<

I Larskullen och Stora Sänneryd hade avverkats skog; där måste enligt lag planteras eller sås med frö. Eftersom barrträd i södra Sverige anses färdiga efter 70 år, är inte den skogen färdig än. Den står nu i sin bästa växtkraft. Skogvaktaren som ledde arbetet då meddelade också att ingen av dem som levde och var med om skogssådden skulle få skörda frukterna av vad som gjordes.
Det ställdes upp två lag. De vuxna karlarna skulle med en hacka göra myllningsgropar. Om jag minns rätt, skulle vi barnungar så eller plantera efter två hackare. Skogvaktaren, benlindemannen, höll särskilt noga efter oss, så att vi gjorde riktigt. Vi utförde ju också ett viktigt arbete. Hackningen dögo vi inte till, och plantering och sådd hade de gamla inte hunnit med. De som sådde eller planterade måste framför allt ha flinka fingrar och snabba fötter.
Fröet hade anskaffats av skogsvårdsstyrelsen. De hade varit noga med att det kom från trakten. Annars skulle de växande plantorna inte tåla klimatet. Frö från Tyskland t.ex. var fullkomligt odugligt i Norrland. Plantan dog ofelbart efter några år. Inte ens frö från södra Sverige kunde användas i Norrland.
Att denna lag om skogens återväxt haft en ofantlig betydelse inser ju var och en. Skogen har ju inte endast betydelse för det stora virkesvärde den ger, utan kanske minst lika mycket för dess inflytande på klimatet. Nederbörden blir till exempel jämnare fördelad.
Skogsplanteringsdagarna blevo långa för oss skolbarn. Det var annat än lek och ras! Fast nog smakade det kokta fläsket och potatisen gott på kvällen! Inte klagades det över att fläsket var för fett! Det feta fläsket mättade mer än köttet, och nu voro vi ungar ordentligt hungriga efter att ha sprungit i skogen en hel dag. Den tiden ansågs fett fläsk mera gott och värdefullt än magert.

Statare och bonddrängar     <<<<<<<<

Från min barndom minns jag statarlassen, som man såg på de regnuppblötta vägarna omkring 1 november. Det var gamla möbler, gustavianska sängar, pinnstolar, gamla bord, kommoder, husgerådsartiklar av skilda slag, däribland vanligtvis ett par nattkärl.
Men först och sist var där ett kryller av barn i olika åldrar. Även om våren syntes statarnas flyttlass ute på vägarna. En del familjer flyttade nämligen höst och vår. Man hoppades få det bättre på det nya stället, men förhållandena torde ha varit tämligen enahanda.
Vad statarlönerna var i min barndom vet jag inte, men år 1923 hade en statare på Almnäs gods 50 kronor i månaden i lön, samt stat i form av bostad och ved. Bönderna ansågo alltid att statarna hade det så bra! Samtidigt höllo de statarna för en den allra lägsta samhällsklass. Onekligen gjorde de intryck av att vara fattiga, deras kläder samt flyttlassen torde starkt ha bidragit till den uppfattningen.
Nu äro statarna borta. Det finns gifta jordbruksarbetare, men de ha inte längre stat. De ha avtalsenlig timpenning som andra arbetare. Tjänstehjonstadga
Bonddrängs lott har jag själv prövat. 5 juni 1919 tillträdde jag en sådan plats i Hjo. Det var egentligen trädgårdsarbete. Där fanns både jordbruk och handelsträdgård. En liten tid på vintern blev det huvudsakligen jordbruksarbete. Lönen var då för en 16-årig nybörjare inom trädgårdsyrket 50 kronor i månaden jämte fritt vivre. Det ansågs mycket. Det bästa ändå för en person i min ålder var att maten var riklig, god och vällagad. Till vardags hölls sådan kost som än i dag i hemmen bestås endast till högtider.
Ännu en gång skulle jag pröva bonddrängens liv. Det var i Binneberg i Södra Fogelås soc-ken. Skulle alla bonddrängar haft det lika gott som jag, då har det inte varit synd om dem!
För ungefär 100 år tillbaka var lönen för en piga omkring 12 riksdaler årligen, förutom ull och lin. Det var i Korsberga och Fröjered. En dränglön torde varit åtskilligt högre.

Korsbergabygden och kristiden     <<<<<<<<

Det är fråga om kristiden vid första världskriget. De första som förkunnade att det var slut på fredens tidevarv voro kyrkklockarna. De ringde till mobilisering. Då gällde det för bygdens vapenföra män att skynda till de offentliga platserna eller till anslagstavlor för offentliga tillkänna-givanden, för att se efter om den årsklass de tillhörde var mobiliserad.
Klockklämtning vid mobilisering var en kvarleva från äldre tider, då post och telegraf inte kommit till användning som i vår tid. Då användes alltid ordet mobilisering när folk skulle bringas under fanorna. Vid det senaste stora världskriget användes ordet inkallelse, i folkmun blev det ofta utkallelse. Kanske har man ett nytt ord i ordning för nästa mobilisering?
Det första världskriget, liksom andra krig, var naturligtvis endast en kamp om makten. Men hur underligt det än låter, ledde det dock till en slavmassornas frigörelse så gott som över hela världen. Kanske signalen gavs då det gamla tsarriket gick under, d.v.s. tsarregimen slogs i spillror liksom den tyska kejsardespotismen. Den stora allmänheten i Europa liksom de underkuvade färgade folken började gripas av vårkänslor!
I början märktes inte så mycket av kriget, inte just mer än mobiliseringen. Men eftersom tiden fortskred, blev det mera kännbart. Livsmedelspriserna började stiga och det blev så småningom brist på en del livsmedel.
Vid krigets utbrott omkring 1 augusti 1914 voro jordbrukets priser ytterst nedpressade. Jag minns att bönderna bjödo ut smågrisar för två kronor per styck. För en slaktko fingo de några tiotal kronor. Men redan året efter hade lantbrukets produkter stigit i värde. Hö, till exempel, betalades i Korsberga år 1915 på våren med hela 10 öre kilot. Det var mycket pengar, eftersom höet förut betalats med 3 à 4 öre kilot.
Min far - ägaren till Larskullen 1/16 mantal (f.d. Kvarnlyckan) - fick 10 öre per kilo hö. Han fick sälja så mycket han kunde undvara. Foderbristen 1915 var stor, eftersom 1914 var ett torrår. Men den jord som hörde till detta lilla hemman led inte av torka. Torra, liksom även vå-ta år, blev foderskörden god. Min far hade köpt stället 1910. Priset var då 2000 kronor. Hö-försäljningen blev till god hjälp vid starten.
Våren 1916 kunde man i Stockholms-tidningen läsa ett upprop till "Far och Mor i Sveriges lanthem". I de mest bevekande ordalag bad man att städernas bleka och hungrande barn skulle få komma ut till sol och luft och stärkande mat på den härliga landsbygden, där det fanns skog, sjö och härlig frisk luft.
Det var mjuka toner! Annars rådde sedan många år ett något spänt förhållande mellan stad och land. Stadsborna beskyllde landsbygdens folk för att vara dumma och efterblivna. Landsbygdsfolket ansåg stadsborna kaxiga och märkvärdiga.
När livsmedelsnöden ökade i städerna erinrade man sig släkt och forna vänner på landet. Förut hade man snarare talat föraktligt om landsbygden och dess befolkning. Nu blev det modernt att besöka landsbygden, och man spar ingalunda på de vackra och berömmande orden. Även välklädda herrar och damer kunde uppsöka den fattigaste torpare, bocka och niga för honom, och kalla honom patron och söta far. Det var annat än vad han dittills hade varit van vid!
Livsmedelsbristen ledde till inrättandet av den beryktade bränslekommissionen och folkhushållningskommissionen. Lantmännen måste lämna all säd och allt ätbart till kommissionen. All handel med livsmedel skulle nu ske genom kommissionen. Men det ena du vill och det andra du skall, säger ordspråket. Här blev det inte som lantmännen skulle, utan som de ville. En av de mest vägande orsakerna var nog priset. Det sattes ett maximipris på alla livsmedel, och detta var så löjligt lågt i förhållande till vad man förut fått av de hungrande stadsborna.
En del livsmedel var fria, man ansåg det inte lönande att sätta dem på kort. Dit hörde till exempel morötter och kålrötter. Av kött var det framförallt kaniner och fjäderfä som voro fria. Men hur skulle den arme lantmannen bete sig, när släkt och vänner kom och ödmjukt bad att få köpa en bit fläsk eller ett tjog ägg? Inte var det lätt att säga nej då, särskilt som vederbörande bjöd en summa som mångfaldigt översteg kommissionens pris!
Givetvis var det många bönder som åkte fast för att de sålt livsmedel. Men de hade sålt av sin egen ranson, hette det. Däråt var nu inget att göra, men bonden fick i alla fall böta, därför att han hade överträtt kommissionens maximipris.
Även för sådant visste man råd! En bonde i trakterna sålde en tupp för 40 kronor, samti-digt som han skänkte tuppens köpare 1 kg smör av sin egen ranson. Därmed undgick bonden att drabbas av lagens tunga arm.
I Korsberga med omnejd var det framförallt Tidaholmsborna som köpte livsmedel av bönderna. Även Hjoborna voro ute, men inte lika mycket. I Hjo bodde inte då så mycket folk, men där funnos många pensionärer. Vanligtvis orkade de inte gå så långa vägar, inte heller hade dessa gamla människor samma behov av mat som de yngre.
Det var i första hand husmödrarna som gingo. Det var de som skulle se till att det fanns mat på bordet. Och mat blev det inte med mindre än att man gav sig ut i gårdarna!
Man gjorde ofta som tiggarna fordom, man berättade hårresande exempel på nöden och svälten därhemma. Men det var ändå en djup skillnad mellan dessa båda kategorier av människor. Tiggarna saknade pengar, medan dessa människor bjödo långt mer än varan var värd. Men båda slagen saknade det nödvändigaste till livets uppehälle. Och ingen av dem hade vållat den olycka de befunno sig i.
Att det ofta var verklig nöd, därom finns inget tvivel. En gång - bland hundrade exempel - kommo ett par husmödrar till mjölnaren i Fröjereds kvarn och begärde att få köpa mjöl. Men kvarnen låg för centralt, för nära landsvägen och för nära Tidaholm, så mjölnaren ansåg sig inte kunna sälja, så har han berättat. Han hade inget mjöl - så var hans svar.
Då begärde kvinnorna att få köpa sopmjölet, det som låg på golvet. Det var mjöl som rök omkring i kvarnarna och som till ett lågt pris såldes till kreatursfoder, därför att det var be-mängt med smuts och damm. Men då tyckte mjölnaren synd om dem och lät dem köpa ett par kilo mjöl vardera - det fick bli hur det ville med redovisningen till myndigheterna.
Snart nog kommo de hungrande skarorna underfund med, att det var mindre lämpligt att hålla sig till gårdarna utmed de stora stråkvägarna. Då sökte man upp små gårdar i skogar och avlägsna bygder. Även torpen i den stora Almnäs-skogen fingo besök. Till en början gick det bra, men det de små torpen kunde sälja förslog inte så långt.

Jobbare och gulascher     <<<<<<<<

Ransonering infördes på nästan alla livsmedel jämte en del andra nödvändighetsvaror. Ransoneringskort trycktes i stor mängd. Bland annat fanns kort på paltbröd, som sällan eller aldrig fanns att köpa. Tidningarna berättade om paltbrödsköerna i Stockholm hungervåren 1918. Det hade annonserats att man fått in paltbröd, men många som köat i snö och kyla fick vända utan att få köpa, eftersom varan tagit slut.
Samma var det med flertalet livsmedel. De tog slut så snart de kom på kort! Förut rådde brist på dem, med ransoneringens införande försvann de ut marknaden. En viktig orsak var att varorna köptes upp av livsmedelsjobbare. Dessa betalade flerfaldigt mera än statens folkhushållningskommission, och så hade man ju sina vänner! Svårt, oerhört svårt var det att alltid sä-ga nej till de hungrande människorna som ärligt betalade och överbetalade varan.
Ransoneringen gjorde även varorna så begärliga. Det som bönderna förut omöjligt kunde sälja, gick nu bokstavligt åt som smör i solsken. Många förut hederliga affärsmän föllo för frestelsen att bli livsmedelsjobbare. De som bedrevo rörelsen i stort kallades gulaschbaroner. De som inte hade så stora resurser kallades rätt och slätt jobbare. Det var ingalunda ovanligt att i dessa "firmors" annonser finna en upplysning om vidsträckta affärer. "Köper och säljer allt" var ett talande uttryck!
Allt hade en strykande åtgång. Annonsen höll vanligen vad den lovade. Man sålde allt från stora gårdar till smultronblad, som användes till tesurrogat. Men först och sist var det smör och andra matfett affärerna gällde. Matfettet hade en strykande åtgång! Och allt fläsk var begärligt, det feta isynnerhet!
Det förekom mycket fiffel på smörmarknaden. Knepen var legio eftersom varan var så åtrådd. Ett inte ovanligt exempel var följande: Jobbaren reser in till staden och säljer en smör-klump på några kilo. Smörklumpen bjuds ut endast till personer som ser fullt "säkra" ut. Efter-som myndigheterna spanade efter sådana försäljare, var det därför viktigt att först och främst se till att man inte hade en spanare som kund. Den lycklige köparen kunde kanske se sig som ägare till en smörklump på 5 kg, till det facila priset av 200 kronor. Men tidningarna kunde be-rätta om sådana affärer, där köparen först vid hemkomsten i hemmets lugna vrå fick klart för sig, att klumpen i själva verket var en vresig björkvedskubb, som ingen yxa rått på! Den var bara översmetad med smör!
Många blevo bedragna, och de som blevo det hade allraminst nytta av att göra polisan-mälan. Det blev alltfler som slog sig på kristidsjobberiet. Till och med pojkar från torp under Almnäs blevo smittade av hanteringen. De kunde bli "grosshandlare" i lingonblad och smult-ronblad, i grankåda och maskrosrötter. Allt dög. Sverige hade nu, på grund av sin tyskvän-lighet, blivit så avspärrat från all import, att det nu inte fanns äkta varor att uppbringa. Därför gick det så bra att göra affärer med surrogat.

År 1917 inrättades krisorganet Statens Bränslekommission. Det rådde brist även på ved och annat bränsle. Men hur det var så måtte B.K. - som den kallades - inte ha fungerat riktigt.
Huruvida bränslebristen tillfullo blivit avhjälpt undandrar sig mitt bedömande. Troligen inte, för jag minns livligt att många personer etablerade grosshandel med grankottar mot slutet av kristiden. Dessa grossister hade en lysande omsättning och tjänade stora pengar. Det torde ha varit fabriker och andra större förbrukare som varit konsumenter.
Det var många i Korsberga, framförallt barn, som samlade kottar åt dessa grossister. Barnen tjänade inte föraktliga slantar. Det var nämligen så att kottarna såldes efter vikt. Ungarna kommo snart underfund med att de tjänade mera om kottarna låg i vatten något dygn, så att de blev riktigt blöta och tunga. Hela vagnslaster med grankottar avsändes. Järnvägarnas vagnpark var av den anledningen ofta hårt anlitad.
Men så kom omslaget, och det kom hastigt. Marknaden fylldes av varor, inte surrogat utan äkta varor. Kort fanns det i stor mängd, och de gällde ett oräkneligt antal varor. Det var dock den skillnaden, att nu fanns det varor att få på dem, alla sorters varor. Affärsmännen ville inte längre ta emot några kort. Istället blevo de nu angelägna att sälja. Det blev ett krusande och trugande i det oändliga för att få sålt medan priserna var höga. Det fanns nämligen tenden-ser till att priserna skulle sjunka, och då skulle handelsmannen förlora på de dyrt inköpta varor-na.
Han kunde inte låta bli att köpa in heller, folk behövde varor, och hade han då inga att sälja, fick ju konkurrenten ta kunden, och sådant kunde ju vara skadligt för framtiden, då normala tider inträtt. Att många sunda och hederliga affärsmän gjorde stora förluster då varorna sjönk i pris, det är tydligt. Om en handlande begärde 300 kronor för en kostym, kanske kunden bjöd 100. Efter en del parlamenterande kanske man kom överens om 150. För att riktigt visa sitt förakt för den oförskämde köparen kanske affärsmannen kastade kostymen efter honom, samtidigt som han talade om att på den kostymen förlorade han 100 kronor. Sådant förekom ofta. Troligen förlorade säljaren som han sa. Men ännu mer, kanske allt, hade han förlorat om han inte sålt kostymen då han hade bud.
Ännu voro varorna av mycket dålig kvalité. Tyget var blandat med pappersmassa, av en långt sämre kvalité än cellullen i senare tider. En kostym såg inte otrevlig ut, men efter att ha blivit använd en eller ett par gånger, var den ofta till oigenkännlighet förändrad, både till färg och form. Med varje ny sändning fick man bättre varor till billigare priser. Mången ärlig affärs-män gjorde konkurs eller stod på ruinens brant.
Gummi hade också varit en verklig bristvara. Nu annonserades det om cykelslangar och däck av förkrigskvalité till förkrigspris. Ofta rörde det sig om konkurslager man köpt in till lågt pris. Vanligen hade det varit någon spekulativ handlande, som då ransoneringen kom, gömde undan lagret för att ta fram det, då priserna hade stigit i höjden. Därefter hade han försuttit den bästa tidpunkten att sälja det, och sedan hade det blivit försent för honom att tjäna pengar på sitt lagrade gummi.
Hurudant var då detta gummi av förkrigskvalité? Naturligtvis fullkomligt värdelöst. Det såg nog så bra ut. Nog hände det väl att en och annan cykelslang brast sönder, innan den kom till användning, men den plockades bara bort ur varulagret. Men då man skulle använda dessa däck och slangar, sprack de ohjälpligt sönder! Därför blev det med ens slut på alla annonser om gummislangar och däck av förkrigskvalité.
När sedan kortransoneringen upphörde försvunno gulaschbaronerna och jobbarna som spöken för solens ljus. Inte en enda överlevde kristiden. Många som från början haft pengar hade köpt stora gårdar. Gårdarnas pris steg och steg. Men så på en gång sjönk de och sjönk. Och sjönk! Så blev konkursen oundviklig. Ofta gick då förlorat vad många generationer genom stor sparsamhet och lyckosamma köp kunnat förvärva.
De mera nyetablerade grossisterna i grankottar, kåda m.m. hade väl oftast inte från början ägt något, så för dem blev inte bakslaget så kännbart. Ofta stannade det vid ett brev från landsfiskalen, att vagnarna de hade vid den eller den järnvägsstationen omedelbart skulle tömmas på sitt innehåll, i annat fall skulle vidtagas laga åtgärder. Det blev ju inte allvarligare än att gå och låna en häst av någon hygglig bonde och köra lagret till någon sjö så det kom bort, eller också elda upp det. Pengar kanske man inte hade att betala hästen med, men det fick väl ordna sig på något sätt.

Förbindelser med stora världen     <<<<<<<<

Korsbergabornas förbindelser med yttervärlden kanske kan räknas från det Göta kanal öppnades för trafik, d.v.s. 1832. Korsbergabornas station till yttervärlden har ju av ålder varit Hjo. Och Hjo fick ju genom sitt läge vid Vättern direkt förbindelse med Göta kanal.
Den store man som fick sig anförtrott ledarskapet av kanalbygget var ju Baltzar Bogislaus von Platen. Om han blev utnämnd till kanalbyggare på grund av börd eller duglighet, nämner inte historien. Troligen var det på grund av bådadera. Bland andra historikern Carl Grimberg skildrar honom som mindre skicklig till uppdraget.
Det fanns just inga tidigare erfarenheter att bygga på, man måste i mångt och mycket prö-va sig fram. Därför hade man tydligen ingen riktig plan uppgjord. Kanalföretaget lär ha slukat mycket större summor än från början beräknats.
Endast motvilligt gav ständerna företaget sitt stöd. Bondeståndet visade upp det största motståndet. Bönderna voro vana att spara på skillingarna, och här rullade millionerna. Undra på att de blevo misstänksamma, och inte blott misstänksamma utan även gjorde segt motstånd!
Baltzar Bogislaus fick aldrig uppleva Göta kanals invigning. Han dog några år innan och begravdes i Motala. Växjö-biskopen som bland annat sysslade med att skriva vers, skrev mycket vackert om honom, "att han vilade vid den våg han själv har diktat, vid den strand han själv har byggt".
Bogislaus hade inte förskingrat några medel. All hans privata förmögenhet hade gått till kanalen. Visst har Göta kanal haft ofantlig betydelse även för Korsberga! Nu kunde man lätt och bekvämt - jämfört med tidigare då man måste färdas efter gästgivareskjuts - nå Stockholm och Göteborg m.fl. platser. Men allra största betydelsen hade nog ändå kanalen för godstrafiken. Efter kanalens tillkomst förlorade Korsberga en del av sin litet avlägsna tillvaro.
Genom Västra stambanan som började byggas redan i mitten av århundradet och var färdig till alla delar i början av 1860-talet, hade man även kommit närmare yttervärlden. Närmaste järnvägsstation blev Skövde. Men för Korsbergaborna var det ändå alltjämt kanalvägen man använde sig av och detta av flera orsaker.
Men Korsberga skulle komma ännu närmare den stora och brusande världen. Det var då man fick järnvägsstation inom socknens gränser. Hjo-Stenstorps järnväg, som invigdes 1873, fick station i närheten av kyrkan, och därmed började Korsberga gå mot bättre tider.
Järnvägen, som vid sin tillkomst, liksom senare, ansågs så märklig, hade dock en nackdel: den var smalspårig - 89 cm. (På annat håll i landet fanns dock åtskilliga järnvägar som var blott 60 cm.) Därför blir det alltid en omständlig och dyrbar omlastning i Stenstorp. Ändå har järnvägen för Korsbergas vidkommande haft en ofantlig betydelsen, inte minst för jordbruket.
Ännu till för ett halvt sekel sedan var det många Korsbergabor som anlitade kanaltrafiken då det var möjligt.
Nu ha järnvägstågen ersatts av stora lastbilar och omnibussar, vilka uppehåller gods- och persontrafik inom landet och på hela kontinenten. Kanaltrafiken har naturligtvis inte heller samma betydelse som tidigare. Snart kanske den tid inbryter då även biltrafiken är omodern. Nu använder man flygmaskiner t.ex. att frakta tidningar med. Det går fort i vår tid!

Spetal = Dunge med alar, smala som spetor.

<<<<<<<<
Kapitel 2 Bönder och gårdar

Med södra delen av Korsberga är jag mest förtrogen.
Därför blir det troligen skrivet mest om södra delen.
<<<<<<<<

Baggedammen 

Denna gård var rätt stor - 1/4 mantal. 1850 ägdes den av Jonas Jansson och hans hustru Inga Svensdotter.
Makarna äro i 50-årsåldern och barnlösa. Eftersom de inte ha stort hopp om att få barn så ta de en fosterflicka. Hon blir som vore hon deras egen. Och det blir hon som får ärva foster-föräldrarna, då de sedan i framtiden lägga samman sina ögon för alltid. Jonas Jansson och hust-ru Inga hade inget fattigt hem. Det blev både gård och pengar att ärva.
Eftersom det fanns fler släktingar än fosterdottern, fick hon inte ärva allt. Arvsrätten sträckte sig långt den tiden. Och det lär ha blivit en hel del till släktingarna att bli osams om i många år.
1856 flytta Johannes Andersson och hustru Hanna Gabrielsdotter dit som brukare. (Kan-ske upptogs Jonas tid av affärer?) 1860 flytta de till Dannemarka, där Johannes först var dräng och sedan rättare.
Jonas och Ingas fosterdotter blev gift med August Johansson som flyttade till Baggedam-men som brukare. Efter en tid blev sätesgården Dannemarka utbjuden till försäljning exekutivt. Den gick på 80.000 kr. eller kanske något mer. Flera lade in anbud. En lär ha lämnat högre anbud än August Johansson. Men eftersom denne gärna ville ha gården, bjöd han köparen 1000 kr. i förtjänst om han ville överlåta gården till honom. Det var förste köparen villig till, och så blev Dannemarka säteri och forna adelshemman tillhörigt ofrälse August Johansson. En liten tid - kanske några år - efter köpet, dog August, men dennes son David var i många år ägare till gården. Han är förresten ännu ägare. Han är snart 80. Eftersom David gifte sig i 50-årsåldern och hans hustru var i samma ålder, torde de inte ha några barn, såvida de inte ha adoptivbarn.

I början av 1800-talet ägdes Baggedammen av Jonas Svensson och dennes hustru Stina Bengtsdotter i Stora Sänneryd. I dombok för Dimbo ting meddelas dock att de sålt sitt krono-skattehemman 1/4 Baggedammen, varå köpebrev upprättades den 28 april 1826.
1/8 hade sålts till Lars Gabrielsson i "Rödesann", den andra 1/8 till änkan Marja uti Lilla Sänneryd. Köpesumman hade uppgivits fel, eller till 966 riksdaler för vardera 1/8. Den rätta summan skulle vara 1666 riksdaler och 32 skilling. Det uttalas en förhoppning om att gården nu efter rättelsen får fastepapper.
Lars Gabrielsson tillträder sin egendom den 28 oktober 1826, eftersom han dagen innan ingått äktenskap med Maria Carlsdotter ifrån gården Stora Sänneryd. Men Lars bodde inte i Baggedammen längre än till januari 1827, då han flyttar till Stora Sänneryd.
Änkan Marja flyttade aldrig till Baggedammen. Förmodligen fingo de inte gården infas-tad?

Mölebo   <<<<<<<<   
  Kartor från 1880-talt och 1645.

Den byn lär ligga i mitten av Korsberga socken. År 1740 var där inte fler än 2 gårdar utom soldattorpet. Tio år senare var antalet fyra. I vår tid är gårdarnas antal 12.
Mölebo var 1 mantal för 100 år sedan och det torde fortfarande vara 1 mantal. Arealen har givetvis inte blivit större med åren. Troligt är dock att åkerjorden är större än i mitten av 1700-talet. Men ett är dock visst och säkert, och det är att man skördar mer. Kanske 12 gånger mer.
År 1740 bodde Påvel Larsson i Mölebo. Påvel och hans familj gå på husförhören och "förstå någorlunda". Två av barnen förstå däremot "försvarligt". De två äldsta barnen, Lars och Maria, äro på annat håll. De förstå också försvarligt, var på sitt håll. Barnen äro ju unga och unga människor klara sig i allmänhet bättre på husförhören.
I den andra gården bodde änkan Margeta med sina båda söner. Änkan förstår "litet", men hon var född 1700, så det är inte mer att begära. Sönerna Petter och Erik förstå däremot intet, och det är ju litet mer ovanligt, eftersom de voro i de åren då de borde förstå allra bäst.
Mölebo soldatboställe I soldattorpet bodde avskedade soldaten Carl Almgren, född 1677, och dennes hustru Elin som var 15 år yngre. Carl Almgren hade troligen aldrig lärt sig läsa. En stor möjlighet är dess-utom att han inte ville förstå. Hustru Elin förstår i alla händelser litet. Senare blir Elin änka, då flyttar hon till sonen, ryttaren Carl Mogren i Sänneryds ryttarbol, det som sedermera benämndes Mogrens i kyrkböckerna.
I slutet av 1700-talet bor sonen till ovannämnda Carl och Elin samt sonens hustru i andra äktenskapet inhyses i Mölebo, dock inte i soldattorpet. Nu har sonen Carl Mogren hunnits av åren.

Om vi nu flytta oss till 1800-talets mitt, så är Per Larsson skriven för den första gården. Hans första hustru, Cajsa Svensdotter, är nu borta. Hon fick sluta sina dagar redan 1849. Liksom mannen, Per, var hon född 1813.
Bouppteckningen är förrättad av svågern, nämndeman Carl Carlsson, och dennes son Sven Isak Stalin. Bland mängder av bouppteckningar som äro inlämnade till Dimbo ting ifrån Korsberga, har åtminstone inte jag funnit fler, skrivna av Sven Isak. Däremot äro många skrivna av Carl Carlsson, och ännu fler bouppteckningar har dennes far, Carl Svensson i Lerbacken, skrivit.
Bouppteckningen från Mölebo ger en inblick i 1850-talets jordbrukskris. Sett från vår synvinkel var jordbrukarnöden permanent i forna tider. Men det synes ha varit särskilt bekymmersamma tider på 1840-talet och några år in på 50-talet. Boets behållning var endast något över 800 riksdaler banco. Ändå voro både Per och Cajsa ifrån goda hem. Per var son till en välbärgad bonde och Cajsa var dotter till Sven Jansson i Lilla Stallerhult. Sven Janssons mor och Pers mor voro förresten systrar, varför Per och Cajsa voro sysslingar.
Det är inte att förundra sig över sonen Carls sparsamhet. För den som inte den tiden kunde lära sig sparsamhet blev det ekonomisk ruin. Carls sparsamhet blev ju känd över hela Sveriges land och långt över dess gränser. Ett rätt så slitet uttryck var om den sparsamme att "han kramar om 25-öringen som Stallerhult". Många bönder, särskilt de som voro hårt skuldsatta, klarade sig inte. I Korsberga var dock folket rätt välbärgat.
Per hade 6 barn - tre från vardera äktenskapet - som levde vid någorlunda mogen ålder. Förutom nyssnämnde Carl, som blev riksdagsman, var det Sven August som var 2 år äldre, han blev dräng i den gård i Stora Sänneryd som ägts av Jonas Esbjörnsson och där denne hade undantag. Då han blev äldre lär han blivit gästgivare i Västarp i Fridene.

Nästa gård i Mölebo ägs av Josef Erlandsson, som är gift med Per Larssons syster Cajsa.<<<<<<<<
Josef Erlandsson påstås ha varit liten till växten men i besittning av goda kroppskrafter och dessutom vig. Hans svåger, Carl Johansson, kallad Dunga-Karl, var däremot storväxt och rätt stark men inte så vig. En gång lär de båda svågrarna ha blivit osams. Vid den brottning som följde lär Dunga-Karl ha blivit övermannad av den lille Josef samt inkastad och inlåst i dennes svinhus.
Den lille Josef kände sig omåttligt stolt. Då han en liten stund senare får besök av en god vän ifrån en granngård, kan han inte tiga med bedriften. I förtäckta ordalag berättar han för grannen vad som hänt.
Josef var helt blygsam och förtegen. Han ville endast visa grannen en ny galt som han köpt. Men han varnar för att gå bullersamt tillväga. Helst bör de så ljudlöst som möjligt glänta på dörren, så inte det folkilskna svinet märkte något. Han kunde vara rent farlig att råka ut för!
Men hur försiktigt de än gå tillväga, måste det ilskna svinet ändå ha märkt något. I det-samma dörren öppnas, rusar han ut, och att han inte var god till sinnelaget, det hördes på det rytande och vrål han uppgav, då han försvann i mörkret i riktning mot Dunga-Karls gård. Men grannen hann ändå se, att galten hade stor likhet med Dunga-Karl själv!

Gården nr 3 i den kyrkboken blir gården som ägdes av förut nämnde Carl Johansson eller Dunga-Karl. Han var gift med Per och Cajsas syster Stina som var född 1822. Själv var han 2 år yngre. Den gården var de nämnda syskonens föräldrahem. Dunga-Karl hade nu löst ut alla syskonen. Förut hade Per Larssons trenne systrar ägt sina arvsandelar i gården, enligt böcker-na.
Per Larssons far hette Lars Eriksson. Han fick sluta sitt jordelivs dagar 1 juli 1825 i en ålder av 46 år. Men änkan, hustru Margareta, levde i många år efter mannen.<<<<<<<<

Gården nr 4 blir gården som ägdes av änkan Stina Bengtsdotter som förut omnämnts i samband med Baggedammen. Det var hon och hennes man som i början av århundradet ägde den gården och som 1826 säljer den till Lars Gabrielsson och änkan Marja i Lilla Sänneryd. (Här kan nämnas att änkan Marja var mormor till trädgårdsmästaren J. D. Andersson i Hjo.)
Jonas Svensson och Stina Bengtsdotter köpte tydligen gården av Jonas Esbjörnsson 1837. De finns skrivna i den gården fr.o.m. det året.

Den 5:e gården, en liten hemmansdel på 1/54-del, brukades och ägdes av änkans son Sven. Hos sonen Sven var änkemannen Jan Johansson, son till Johannes i Älmedalen, dräng.

Nästa gård äges av Anders Gustav Settergren.

Ännu en liten gård ägdes av änkan Stina Bengtsdotters dotter Maria. Hon var född 1820 och ogift. Osäkert är om hon brukade den. Hon utflyttade till Fridene 1863.

Nästa lilla gård som även var 1/54, ägdes och brukades av Jan Andersson, som var äldste son till Anders Jonsson och Christina Andersdotter. Jan var född i Stenbolet 1815. Han var makar-
nas äldste son. En tid arrenderade Jan sina föräldrars gård i Torsbo. Det finns inga anteckning-ar om vart han flyttat därifrån, men 1851 flyttade han till Vasängen. Jan Andersson flyttar dock åter till Mölebo. Han var yrkesman, vagnmakare.

Ytterligare några hemman fanns i Mölebo .

<<<<<<<<+

Dannemarka 2 mantal

Säteriet Dannemarka äges av en ofrälse denna tid, nämligen Herr Patron Anders Johansson, född 1807, och hans hustru Maria Christina Åberg, som var 11 år äldre än mannen.
I riddarhuskalendern förekommer bland adeln en hel del son-namn. Kan dock inte erinra mig ha sett någon gren med namnet Johansson. Den kan i så fall vara utgången.
Eljest har Dannemarka i många årtionden och århundraden varit säte för den så kända Korsberga-adeln. Jordeböcker och mantalslängder från längesedan svunna tider nämna med-lemmar av ätten Natt och Dag. I senare tid eller från 1740 beboddes och ägdes säteriet av översten, "wälborne Herr Bengt Lilliehöök", född 1702, samt likaledes "wälborna Fru Char-lotta Margeta Gyldenadler".
År 1790 ägdes och beboddes Dannemarka av Herr Fendriken B.M. Gyllensvärd och Fru Brita Christina Natt och Dag. Kyrkboken upplyser dock om att fru Christina fick lämna Danne-marka och hela vår onda värld 1799. Gården köptes då av Herr Liutnant Fr. W. von Haukwits.
Det kan även omnämnas att Dannemarka hade 3 bönder som med familjer voro knutna till säteriet för livstiden. Deras "livegenskap" räckte dock inte synnerligen länge. Den varade väl endast över den värsta folkbristens tid. Redan 1757 äro alla bönderna jämte familjer försvunna både från Karstorp och Dannemarka. Jag har inte forskat efter deras vidare öden.
Det finns mycket att skriva om såväl Dannemarka som folket som bott där i flera hundra år. Dannemarka såldes till nuvarande ägarens fader - det var i 1800-talets senare år - för 82.000 kr. Taxeringsvärdet låg omkring 20.000 kr. lägre.

<<<<<<<<

Rödesand 1/4 hemman

Namnet har skrivits olika genom tiderna. Som ovan stavades det för 100 år sedan. Den äldst kände som ägt Rödesand är Jonas Svensson, klockaren Sven Jonssons far. Han bodde där med sin familj omkring 1720. Hur länge han bodde kvar är omöjligt att avgöra - 1700-talsböckerna är ytterst kortfattade. Åtminstone Jonas mor bodde i Rödesand. Hon synes ha hetat Cecilia, var född 1657 och blev död 1727. Fadern nämnes inget om, troligen var han död innan.
På 1600-talet hade Rödesand tillhört Dannemarka. Skatterätten hade blivit köpt av sätes-gården, det var under drottning Kerstins tid. Men genom regeringsbeslut på 1680-talet blevo alla sådana hemman fria, i de fall de inte redan tidigare blivit det. Att inte skatten blev mindre efter köpet från kronan blev ju allom känt. Avsikten var väl närmast den, att skatten skulle bli så hög, att den omöjligt kunde betalas. Det innebar att de förut fria skattebönderna blevo fräl-segårdarnas torpare.
Men nu var Rödesand egen gård. Dock fanns en del omständigheter som påminde om vad det fordom varit. I en bouppteckning från 1831 - således ungefär 150 år efter frigörelsen - kal-las Rödesand för rå och rörshemman. Det betydde med andra ord att det legat inom säteriets rå och rör. År 1831 var det bara ett tomt uttryck, men en gång hade det varit hård verklighet.
Under 1700-talet bodde många, eller åtminstone flera, ägare i Rödesand. Det vill synas som att Petter Persson, född i Torsbo 1757, flyttar dit 1790. Petter blir gift med Stina Eriksdotter som är ifrån Grevbäck. De bo i Hjo några år, ifrån början av 1780-talet då äktenskapet ingås, tills de flytta till Rödesand. Där bli de bosatta till 1804, då Gabriel Svensson köper går-den.

<<<<<<<<

Gabriel Swensson i Rödesand

Denne var född i Lilla Sänneryd 1770. Han dog i Rödesand 7 maj 1831, i "colik". Om händel-sen hade ägt rum nu anno 1954, är det möjligt att det istället för kolik hetat brusten blindtarm.
Gabriel Svensson vigdes den 8 oktober 1797. Hustrun hette Cajsa Svensdotter. Hon var ifrån Stora Solberga. Vittnen voro Sven Jonsson, Bolla Gabrielsdotter samt Sven Thöresson och Catrina Larsdotter. Det var de unga makarnas föräldrar. Det antecknas i kyrkboken: 20 lod silfwer. Det tillägges: tillträdande hemmansbrukare på Kullen.
Efter vigseln flytta de unga till Kopparkullen. År 1804 flytta de till Rödesand. Men det är endast de båda barnen, Sara på tredje året och Lars, ett halvt år, samt Gabriel, som flyttar. Cajsa har redan flyttat till Korsberga kyrkogård. Hon dog den 1 februari 1804. Klockaren och hans hustru dog något tidigare, i januari månad. Bouppteckningen efter dem alla hölls den 6 februari.
Gabriel och Cajsa hade brukat gården Kopparkullen, de hade haft den som hälftenbruk. Nu blev gården såld. Den såldes till klockarens son, riksdagsman Lars Svensson i Stora Stallerhult, för 888 Rdr. Banco 42 Skill. och 8 rundstycken. Troligen var det taxeringsvärdet just då.
Gabriel och barnen synes ha flyttat till Rödesand redan i februari månad. Men som bekant är det inte lätt för mannen att vara allena, allrahelst för den som har två små barn, flera tjänare och en efter den tidens begrepp rätt stor bondgård, därtill troligen en hel del skulder.
Om kyrkböckerna i allt äro tillförlitliga, ingick Gabriel nytt äktenskap redan hösten 1804. Bröllopet hölls i Bosgården i Norra Fogelås. Den utvalda hette Cajsa Wetterlund, hon var dot-ter till Anders Wetterlund. Cajsa medförde en god hemgift, 50 lod silver fick hon fördenskull i morgongåva.
Morgongåvan var brudgummens gåva till bruden, den skulle motsvara hemgiften. En gång vid ett kommande arvskifte var det hustruns förmånsrätt i boet, om hon överlevde mannen. År 1804 fick man 8 goda mjölkkor för 50 lod silver.
Då Gabriel 1831 samlades till sina fäder, fick hustru Cajsa undantag. Gården övertogs av äldste sonen i andra äktenskapet, Johannes, född 1811, samt sonen Anders, född 1815.
Johannes blev kvar till 1834, då han ingår äktenskap samt köper en gård i Stora Solberga. Anders flyttar långt innan den tiden till sin halvbror Lars Gabrielsson i Stora Sänneryd. Där an-tecknas han som dräng.
Det antecknas att Cajsa får undantag 1832. Förmodligen ägde arvskiftet rum det året. Efter den tiden var gården delad i två delar, vardera på 1/8 mantal. Förmodligen har det sedan den tiden funnits två boningshus i Rödesand.
Då sonen Johannes flyttar till Solberga kommer Jonas Jansson ifrån Löparskogen. Han köper troligen Johannes del. Anders äger alltjämt sin 1/8 i Rödesand.
I detta sammanhang kan omnämnas att Jonas Jansson var gift med Gabriels dotter från första äktenskapet, Sara. Barnen Sara och Lars voro ifrån första äktenskapet. De fingo inte vara med vid sista arvskiftet emedan de redan 1826 hade fått sin arvslott, enligt meddelande till Dimbo ting.
Jonas Jansson hade varit bonde i Löparskogen tidigare. Vid arvskiftet efter fadern 1828 blev han ägare till dennes gård, 3/8 mtl Löparskogen. Men det synes ha varit svårt att få debet och kredit att gå ihop. De sista åren av familjens vistelse i Löparskogen är Margareta Svens-dotter i Mölebo ägare. Förmodligen behövde hon gården emedan sonen Per ingått äktenskap med Cajsa Svensdotter ifrån Lilla Stallerhult, och de unga skulle bosätta sig där.
Kanske även dessa händelser påskyndade Jonas flyttning till Rödesand? Alltnog så flyttar han dit den 1 augusti 1835. Naturligtvis flyttar han dit med förhoppningar om bättre lycka! Men det blev grusade förhoppningar. I Rödesand gick det sämre än i Löparskogen. Det an-tecknas i kyrkböckerna att Jonas äger en åttondel eller halva gården, men han brukar hela Rö-desand.<<<<<<<<
Mot slutet av sin tid i Rödesand var inte Jonas ägare där heller. Han skrives till sist för gifte drängen och brukaren. Ägare är den förut nämnde Jonas Jansson i Baggedammen. En orsak till Jonas misslyckanden lär ha varit att han gav vika för lätt. Han lär inte ha velat strida och armbåga sig fram.
Johannes Gabrielsson hade sin åttondel utarrenderad till systern, Hanna Gabrielsdotter. Hon flyttar till Rödesand 1844. Hon hade tidigare varit gift med Jan Larsson ifrån Lämmagår-den, men äktenskapet hade varit trasigt till följd av spriten. Jan hade varit slav under rusdryc-kerna och nu var han död. Hanna var inte mer än 25 år.

Hur Hanna fick sin Johannes <<<<<<<<

Hanna säges ha varit en arbetsmänniska som få, men ett jordbruk kräver så mycket av karl-göra, det är mycket en kvinna inte kan utföra. Byggnader och redskap kräver underhåll och även nyanskaffning. Den tiden måste allt göras i hemmet, även smide. Det krävs ofta seniga ar-mar och härdade muskler. Det har inte Hanna, åtminstone inte i tillräcklig grad.
Men hon vet en karl som har allt detta. Han är händig och han kan utföra nästan allt som krävs vid ett jordbruk. Karlen heter Johannes och han är dräng i granngården, Kantebo, där komminister Winge var herre denna tid.
Johannes flyttade till Kantebo samma år Hanna kom till Rödesand. Han kom från Kars-torp, där han varit dräng hos baron Fleetwood. Han var annars från Kyrkefalla socken.
Johannes arbete i Kantebo bestod huvudsakligen i att göra brännvin i gårdens bränneri. Det lär han ha utfört på nätterna. Troligt är att det fanns någon annan som hade uppsikt över bränneriet på dagen. Ingen kunde ju vara så hård, att han begärde att drängen skulle arbeta både natt och dag!
Arbetet krävde visst inte ständig passning men det måste dock ha tillsyn emellanåt. Under arbetet på natten lyste drängen sig med stickor. De var i vanliga fall instuckna i väggarna. Men Johannes höll dem i handen istället. Han hade funnit att de då tjänade som väckarklocka.
Johannes var 22 år enligt kyrkboken. Den åldern kräver en del sömn på natten, och ung-domar i den åldern brukar ha lätt att somna. Så snart Johannes satte sig frampå natten somnade han ofelbart. Men han vaknade lika ofelbart då stickorna brunnit ned och glöden svedde finger-topparna!
Johannes är ledig flera timmar dagligen, det har Hanna Gabrielsdotter tagit reda på, hon har sett honom sysslolös vid åtskilliga tillfällen utanför prästgården. Nu var det så att Hanna hade flera hudar liggande ogarvade. En dag tar hon mod till sig och frågar om han vill hjälpa henne - hon vet att han kan. Han lovar!
Johannes var inte svag för fina kläder. Det fanns nog ungdomar och andra som var det, men Johannes hörde inte till dem. Inte heller var han svag för kvinnor, nej han var snarare lik-giltig. Han klädde sig inte i sina bästa kläder då han besökte Hanna, utan i sin sämsta lump. Och det vill inte säga litet, för Johannes var aldrig noga med sina kläder.
Troligen klädde han sig inte sämre för att han skulle besöka Hanna. Antagligen föll det sig bara så att Johannes just då hade så dåliga kläder på sig. Ändå blev det inte bara ett besök. Det är så mycket Hanna behöver ha hjälp med, t.ex. reparationer, det kan hon inte klara av, men det kan Johannes.
Men inte var det fördenskull en ung mans väg till "ena pigo"! Möjligen en ung pigas väg till en man, för en dag friar Hanna - och får ja!<<<<<<<<

Därav kom det sig att Johannes Andersson några år inpå 1840-talet, eller vid seklets mitt, tillsammans med Hanna Gabrielsdotter blir brukare av Rödesand 1/8 mantal. (För att senare flytta vidare till Baggedammen.)
Cajsa Wetterlund levde till 1851. Hon bodde ensam i hela huset. Då kommer hon på idén att hyra ut ett par rum. Hennes hyresgäst är Carl Andersson Friberg. Han är bror till Cajsas måg, Johannes Andersson, som här omnämnts. Vid denna tid är Friberg snickaregesäll. Senare blev han egen mästare i Skövde med stor verkstad och många gesäller.
Rödesand hade flera torp och var nog i skiftat tillstånd en rätt stor bondgård. År 1831 var det taxerat till 1.500 Rdr. Banco. Som jämförelse kan nämnas att Kopparkullen 1/4 hemman inte var taxerat högre än 816 Rdr. Stora Stallerhult 1/4 mantal var likaledes taxerat i något mer än 800 Rdr. Banco.

Kyrkeskogen <<<<<<<<

På 1800-talet funnos där två gårdar. På 1700-talet endast en. I vår tid finns åter två gårdar i Kyrkeskogen, men den ena kallas Eneskogen, officiellt heter dock gårdarna Kyrkeskogen. Troligt är att den ena gården i folkmun hetat Eneskogen även för 100 år sedan. Men det får man ju inte reda på, endast det namn som är upptecknat i kyrkböckerna.
I mitten av 1800-talet bodde i den ena Kyrkeskogsgården Gustav Jonasson, son till Jonas Esbjörnsson och bror med Lars Jonsson. Gustav Jonasson var gift med Johanna Gustava Svensdotter, som var dotter till Sven Jansson i Lilla Stallerhult. Hon var född 1824 och ett år yngre än mannen. Gustava var syster till Maria i Larskullen och moster till Carl Persson i Stal-lerhult. Makarna vigdes den 1 mars 1846. Deras äktenskap räckte inte mer än 15 år, eller till 27 november 1861, då Gustav rycktes bort genom döden.

I den andra Kyrkeskogsgården bodde riksdagsman Lars Svenssons änka i andra giftet, Lena Andersdotter, som var ifrån Bosgården, Fridene, och född 1791. Hon var 34 år yngre än Lars. Lars dog på hösten, samma år som sin bror Gabriel. Eftersom hon var rätt ung vid makens död - hon var inte mera än 40 år, dessutom förmögen - så gifte hon om sig två år efter hans död. Hennes andre man hette Anders Jansson, han var 9 år yngre än hustrun Lena. (Det är de som nu bo i Kyrkeskogen.)
Dessutom ha de en hyresgäst, Sara Andersdotter. Hon var syster till Lena men 8 år äldre. Hon hade varit gift med Jan Jönsson i Löparskogen. Även hennes man hade varit äldre än hustrun, men där var åldersskillnaden inte mer än 29 år. Ändå så pass stor att det hade föranlett prästen skriva - på latin - i marginalen att han hade sett över med giftermålet.
Lena Andersdotter fick sluta sina dagar i Kyrkeskogen den 2 oktober 1852. Nu är det Anders Janssons tur att ingå nytt äktenskap. Han gifter om sig med änkan Maria Persdotter som var född 1809. Hon och hennes man hade tidigare arrenderat en av gårdarna i Torsbo.<<<<<<<<

Larskullen

Den gården har gamla anor. Så långt böcker, kyrkliga och borgerliga, har förts, så länge har gården funnits - och säkerligen mycket längre. Den ligger i östra delen av socknen, på Hökensås sluttning. Sommartiden är där så vackert med utsikt över de blånande bergen västerut. Det är vackert även vintertid, men då är det naturligtvis svårare att ta sig dit och därifrån, åtminstone vid ymnigt snöfall.
Att i detalj gå in på den gårdens historia, skulle ta alltför lång tid. I början av 1700-talet bodde där makarna Jean och Maria, de hade en dotter Elsa som blev gift till Älmedalen. I mitten av 1700-talet bodde där Måns och Maria, de hade flera barn.
I början av 1800-talet köps gården av torparen Carl Svensson i Lerbacken. Torpare var han väl mer till namnet än till gagnet. Han bodde i torpet Lerbacken, men han blev aldrig någon riktig torpare ändå. Det fick han aldrig tid med.
Hans tid upptogs med skrivningar. Han var bygdejurist. Om bygdejuristen talades förr av folket i de "högre" stånden föraktligt, men säkerligen var det många i de s.k. högre stånden som inte kunde det Carl Svensson kunde.
Carl Svensson flyttade till Larskullen först 1830, då var han änkeman. Han dog 1842. Brukare av gården blev han aldrig. Det var sonen Carl som kom att ägna sig åt skötseln av går-den.
Även Carl ägnade sig åt faderns yrke som var juristens. Han blev även nämndeman. Men den rätt stora och senbrukade gården krävde dock all hans tid. Det vill synas som att det var gården som intresserade honom mest.
Carl Carlssons syster Lisa och hennes man bodde i Larskullen före Carl. Lisas man hette Johannes Pettersson. De hade även en liten son, Carl Petter, denne blev född i Larskullen 1821. Familjen utflyttade till Fridene.
De efterträddes av ovannämnde Carl Carlsson. Han var gift med Maja Jonsdotter ifrån Limagårdstorp. Hon var född 1804. Carl var född 1793. Maja Jonsdotter blev inte så gammal. Redan 10 oktober 1828 rycktes hon bort från Carl och den lille Carl Gustav, född 1826.
Nog var slaget hårt, men armbågsstöt och änkemanssorg sägs gå fort över. Hur det nu än är med den saken så gifte Carl om sig året efter, 1829, med Maja Svensdotter ifrån Lilla Stallerhult. Hon var dotter till Sven Jansson i Lilla Stallerhult. I henne fick Carl en dugande hustru. Hon satte alltid Carl högt. Maja var född 1809.
Äldste sonen i det äktenskapet hette Anders Johan. Han var född 1831. Tilltalsnamnet var Johan. Han dog i Larskullen omkring 1907. Jag har ännu ett svagt minne av honom. Johan var kyrkovärd. Varje söndag i många år, i ur och skur, gick han till och från Korsberga kyrka.
Johan och hustru Charlotta - eller Helena Charlotta - hade de sista åren gården utarrende-rad. När maken dör flyttar hon till dotter och måg i Lilla Sänneryd.
Carl Carlsson som var en sådan mångbetrodd man! Han var förutom nämndeman, egendomsförsäljare och auktionist. Han fick ofta i uppdrag att sälja egendomar. Ifrån ett folk i Svinabäcken sändes en skrivelse till häradsrätten. Skrivelsen verkar vara spontan. Av någon anledning meddelas att man gett Carl Carlsson i uppdrag att sälja en egendom tillhörig makarna. Det fälles ett vackert omdöme om honom, han var "en rediger karl".
Carl Carlsson fick sluta sina dagar 2 februari 1861. Hustru Maria ingick nytt äktenskap redan året efter med Anders Larsson som då var boende i Stora Stallerhult. Han ägde den gården som tidigare ägts av Johan Esbjörnsson. Äktenskapet med Anders Larsson ingicks i den härliga sommarens tid anno 1862. Båda var till mogen ålder komna, Anders var 39 år och Maria var 52. Men det lär inte ha blivit något långvarigt äktenskap. Maria lär snart ha blivit änka igen.

Då Carl Carlsson var ägare till Larskullen, byggde han en kvarn i bäcken som flöt igenom går-dens ägor. Carl var själv mjölnare de första åren. Men 1865 anställde hans son Johan Carlsson förut omnämnde Johannes Andersson som mjölnare. Troligen bidrog denna kvarn till att det blev slut på bebyggelsen i Vräkefors. Inte var väl kvarnen i Larskullen modern eller centralt be-lägen. Men den var dock närmare bygden än Vräkefors.
Alltnog så flyttar Johannes Andersson till Larskullen som mjölnare omkring 1865. Bostad fanns inte men mark uppläts att bygga på. Vid samma tid såldes ett utbygge till Kopparkullen som skulle rivas och flyttas. Johannes köper det och med hjälp av svågern Lars Gabrielsson, kallad gammeln, uppför han av virket en stuga där han och hans hustru Hanna Gabrielsdotter kan bo, och där de fingo åldras och dö.
De fingo även uppföra en liten ladugård med plats för en ko, jämte nödiga uthus. Dess-utom fingo de rätt till en liten åker som fick inhägnas, samt bete till kon, tillsammans med går-dens övriga kreatur. För torpet fingo de göra 25 dagsverken om året.

<<<<<<<<

Invigningsfesten

Någon gång på 1880-talet lät ägaren till Larskullen uppföra en ny mangårdsbyggnad på gården. Det var för gårdens ägare och innebyggare en stor dag. Vänner och grannar voro inbjudna att se det nya huset och dela husfolkets glädje. Det nya corps de logiet skämdes inte heller för sig. Det var stort tilltaget, nästan som en liten herrgårdsbyggnad. Men de som sett den gamla byggnaden påstår att på långt håll tog den sig bättre ut än den nya. Men ett hus står ju inte hur länge som helst. Förr eller senare kommer den dagen då det inte hjälper med reparationer längre, det krävs ombyggnad. Det hade varit mycket besvär och även kostnader förknippat därmed. Men nu stod det färdigt!
Många människor hade anlänt, åkande eller gående. Alla långväga gäster komma naturligtvis efter häst. Bland de åkande är socknens komminister Lampa med fru. Fru Lampa var född och uppväxt i det forna komministerbostället Kantebo. Eftersom hon var ungefär jämn-årig med Hanna, hade de som grannbarn ofta rasat och lekt tillsammans.
Folket ifrån Kvarnlyckan, Johannes och Hanna, är naturligtvis bjudna. De var ju gårdens mjölnare och torpare och alltid rådde mellan dem och husbondfolket ett gott förhållande.
Prästfamiljen kommer i god tid. När de passera mjölnarfolkets stuga bjuds Hanna och Johannes att åka med. Snart få de syn på den nya byggnaden i Larskullen. Den gode pastorn finner dock huset tråkigt och intetsägande, så där på avstånd. Med dessa sina iakttagelser tiger han inte heller, utan han låter det övriga sällskapet få del av hans syn på saken. Han kan helt enkelt inte begripa hur folk kunnat ge sig till att bygga så dumt!
Då de kommit uppför backsluttningen, där vägen var långt mer sanddjup än i våra dagar, så uppstod för prästen en oväntad och besvärlig situation. De hade inte mer än hunnit välkom-nas av värdinnan, Maja Svensdotter, som nu var änka för andra gången, förrän prästen blir uppmanad att säga sin mening om det nybyggda boningshuset. Och där stod ressällskapet och lyssnade! Vad skulle han säga? Inte kunde han nu ge sig till att kritisera ned verket, som han tidigare gjort. Så pass bildning hade prästen att han inte ville göra den vänliga värdinnan ledsen.
Istället berömmer han nu bara. Ja, han har inte ord nog att uttrycka sin beundran för det nya huset. Att han för Hanna och det övriga ressällskapet framstod som en falsk person, en hycklare rentav, vet jag inte om han tänkte på.

<<<<<<<<

Lilla Sänneryd

Gårdarna tas här i den ordning de omnämnes i husförhörslängd 1850-63. Lilla Sänneryd, liksom alla övriga bygders och byars historia, sträcker sig naturligtvis långt tillbaka. Kyrkliga böc-ker finns först från 1727 för Korsberga, Fridene och Fröjered. Det är inte illa så! Och det be-tyder att uppgifterna i vissa fall sträcka sig ett gott stycke in på 1600-talet.
Vid 1700-talets ingång bodde i torpet Björken under Lilla Sänneryd Elias med familj. I dödböckerna förekommer namnet några gånger. Elias och hustrun omnämnes som föräldrar till barn som dött i den tidens farsoter.
Sonen Erik, född 1704, övertog sedermera torpet. Hans hustru Carin Larsdotter dog på torpet Björkebacken i en ålder av 51 år. Det var den 19 oktober 1755. Som dödsorsak anges förstoppning.
Erik Eliasson fick också sluta sina dagar på torpet. Hans bouppteckning finns bevarad till eftervärlden. Den hölls 1772 och slutar på 141 daler silvermynt.
Sedan har ingen av den släkten bott på torpet. I början av 1800-talet nämnes det 1/16 mantal. Då var det förmodligen friköpt. Sedan försvinner torpet Björken som det kallas i bouppteckningen 1772. Möjligt är att det uppgick i någon av Lilla Sänneryds-gårdarna. Det näm-nes ofta i samband med Sunnarstorps soldatboställe. Men det kan också ha blivit öde.

<<<<<<<<

Mogrens

Hemmanet har nu helt uppgått i byn. Det är därför en gård i Lilla Sänneryd. Men Mogrens heter det fortfarande bland folk! För 200 år sedan hette det inte Mogrens, då var namnet Bosgår-den.
Sedermera benämnes det en tid för ryttarbolet emedan det var ett ryttartorp. Det bebod-des nämligen av soldaten Almgrens son, som var ryttare.
Carl Mogren var född i Mölebotorp år 1819. Carls första hustru hette Britta. Carl och Britta nämnes som faddrar till klockaren Sven Jonssons barn i Tomten under Stora Sänneryd.
Då hustru Britta sedermera samlades till fäderna, gifte Carl om sig med pigan Annika Persdotter, som var född av en piga på Dannemarka 1740.
Carl Mogren och hustru Annika bodde sedan inhyses i en gård vid Munkebo, sedan i Mölebo, därefter hos Lars Svensson i Stora Stallerhult. Där dog Carl 1806, och hustru Annika blev fattighjon i Högerås backstuga. Efter Carl Mogren kallas sedan torpet för Mogrens.
Efter Carl Mogren flytta Johannes - hans namn skrives även Johan - jämte hustru Bolla Andersdotter och 5 barn till Mogrens, det var år 1800. Bland barnen märkes Maria, född 1774, det var hon som blev hustru i nyhemmanet Vräkefors. Så finns även dotter Cajsa med. Hon var yngre och född 1780. Det var hon som blev gift med Nord i Sunnarstorp 1810.
Familjen Danielsson hade förut bott i en gård i Lilla Sänneryd. Men förmodligen var går-den litet för stor för makarna då de blevo äldre. Danielsson var 59 år vid flyttningen till Mo-grens och hustru Bolla var 10 år yngre.
Några ord även om Bollas föräldrar. De bodde inte till Mogrens men i den enda gård som vid 1700-talets mitt finns med i kyrkböckerna från Lilla Sänneryd. Deras namn var Anders och Catrina, de var födda resp. 1722 och 1726.
Det gamla Mogrens säges ha funnits ett litet stycke ifrån det nuvarande.

<<<<<<<<

Stallerhult

Tillhopa utgöra gårdarna - tre st. - 1 mantal, men det litet egendomliga är att de ligga i var sin socken. Lilla Stallerhult ½ hemman tillhör Fröjered, under det att Stora Stallerhult som också är ½ hemman tillhör Korsberga.
För ett 40-tal år sedan var Lilla Stallerhult en gård, den ägdes då av nämndeman Reinhold Tidqvist. Stora Stallerhult hade två gårdar, vardera på 1/4 mantal. Den ena gården ägdes av Per Eriksson. Den andra av riksdagsman Carl Persson.
Först några ord om Lilla Stallerhult. Tidqvist bodde där för en mansålder sedan med sin hustru Gustava och sonen Hjalmar. Tidqvist höll auktioner, köpte och sålde gårdar m.m. Han var bygdejurist ungefär på samma sätt som Carl Svensson i Lerbacken en mansålder tidigare.
I länge sedan svunna tider var det enligt kyrkböckerna två gårdar i Lilla Stallerhult, varde-ra på 1/4 mantal. I den ena gården bodde då den kände bonden Sven Jansson. Tidigare hade hans föräldrar bott där. De kommo ifrån Fridene på 1700-talet. I den andra Lilla Stallerhult-gården bodde släktingar till förut nämnda personer.
Sven hade en dotter Maria som blev gift med nämndeman Carl Carlsson i Larskullen. Maria var född 1809. Bröllopet ståndade i Lilla Stallerhult 1829, varefter hon flyttar till Lars-kullen. Till en början tyckte hon nog att det kändes konstigt att bo i Larskullen för hon tog med sig den 4 år yngre systern Cajsa. Cajsa blir inte kvar mer än ett år, varför det får tänkas att Maria vande sig vid det nya och okända.
Eftersom det blev henne förunnat att bo i Larskullen omkring ett halvt sekel, är det väl troligt att hon hann vänja sig vid gården, och det rätt grundligt. Förmodligen hann hon åtskilli-ga gånger blicka ut över Korsberga och Fridene samt de blånande bergen längst bort i väster.
Omkring 1835 är det Cajsas tur att gifta sig, med Per Larsson i Mölebo. En hennes son Carl, född 1844, blev riksdagsman och ägare till en av Stallerhultsgårdarna, vid 1900-talets början. Han blev en över hela vårt land känd man. Cajsa dog redan 1849. Bouppteckningen hölls av Marias man, nyssnämnde Carl, samt sonen Sven Isak Stalin.
En tredje dotter till Sven, Johanna Gustava, född 1824, blev gift med Jonas Esbjörnssons son Gustav, det var 1845. En liten tid bodde de i en gård i Stora Sänneryd. Därefter flytta de till Kyrkeskogen.
Även Stora Stallerhults historia är känd så länge böcker funnits.
Bland dem som under första delen av 1700-talet bodde i Stora Stallerhult var Jon Svens-son och hans hustru Kerstin med sönerna Sven och Lars. De flyttade till Stallerhult ifrån Röde-sand. Jon i Stallerhult, som han även benämnes, var född 1692. Begravningen ägde rum 19 feb-ruari 1744. Samma dag begravdes också Lars i Lilla Sänneryd. Han var född 1662.

<<<<<<<<

Lars Svensson, riksdagsman

Han var riksdagsman för bondeståndet. Sonson till Jonas och Kerstin, bodde han i den ena Stallerhultsgården från slutet av 1700-talet till ett stycke in på 1800-talet. Troligen bor han i Stora Stallerhult till 1823.
Lars Svensson, som var klockaren Sven Jonssons näst äldste son, var född 1758 i torpet Tomten under Stora Sänneryd. Äktenskapet med första hustrun Margeta Persdotter, född 1751 och dotter till "herren på Styrshult", ingicks troligen mot slutet av 80-talet, varefter makarna bosatte sig först i Björkåsen, sedan i Varola. I Björkåsen föddes äldsta dottern Sara, i Varola föddes Stina som sedan blev Jonas Esbjörnssons maka. I Varola bodde inte makarna länge. Mot slutet av 90-talet äro de skrivna i Styrshult. Vid 1800-talets ingång äro de bosatta i Stallerhult. Där fick Margeta sluta sina dagar 1813, dödsorsak var "bröstfeber".
En liten tid därefter gifter Lars Svensson om sig med Lena Andersdotter som var ifrån Bordsgården i Fridene. Hon var syster med Jan Jönssons hustru Sara i Löparskogen.
Lena Andersdotter var född 1791 och yngsta dotter till en aktad bondfamilj. Hon var alltså 33 år yngre än sin man.

I Stora Stallerhult förflöt alltså Lars Svenssons flesta år. Han torde ha övervarit åtskilliga av de gamla ståndsriksdagarna. Troligen slutade hans riksdagsmannabana 1817.
Han var med på den historiska herredagen i Örebro slott den 16 augusti 1810, då riksens ständer skulle välja en dansk prins som blivande konung på Sveriges tron. Men genom mellankommande dramatiska omständigheter valdes i stället korsikanaren Jean Baptiste Bernadotte. Denne, som 1814 blev Sveriges konung, adopterades av konung Karl XIII. Han blev omedelbart upphöjd till kronprins.
Vid riksdagsmannens flyttning köptes gården av Anders Andersson från Kyrkefalla. Han var född där, annars bodde hans föräldrar i Kyrkeskogen den tiden. Efternamnet skrivs även Johansson. Anders var gift med riksdagsmannens dotter Britta, född 1802. Mannen Andersson får sluta sina dagar 1831. Paret fick tvillingar 1830, men de dog samma år som fadern. Dessförinnan hade de fått en son, Lars. 1831 blev alltså ett prövningens år för unga Britta.
Gården Stora Stallerhult 1/4 mantal är vid bouppteckningen taxerad i 800 riksdaler banco. Som jämförelse kan nämnas att Rödesand, också 1/4 hemman, var taxerad i 1.500 Rdr.Banco. 1/8 Kyrkeskogen i 375 Rdr. 1/4 Kopparkullen i 816 Rdr. Banco. Det var billigt den tiden, men riksdalrarna var svåra att gripa fast!
Sedan riksdagsmannen och hustru Lena slutat i Stallerhult köper de Lilla Sänneryds störs-ta gård 13/64. Den gården lär sedan ha blivit delad så att den består av två gårdar.
Det kan också omnämnas att Lars Svensson köpte Kopparkullen vid sin fars död 1804, men han flyttade aldrig dit, troligen var det inte heller hans mening. Lars Svensson dog 1831 i "longesott".
Hustru Lena som inte var mer än 40 år, gifte om sig med Anders Jansson som var dräng i Dannemarka. Troligen var han fattig på gods och guld, men han var ung, 31 år endast. Han var 44 år yngre än riksdagsmannen.
Den stora gården, 13/64, blev såld till Petter Andersson som var från Hjulåsen vid det nuvarande Tidaholm. Petter Andersson blev i tidens fullbordan svärfar till Johan Carlsson i Lars-kullen. Lena och Anders Jansson flyttar till en helt liten gård, 3/64 mantal.<<<<<<<<
Riksdagsmannen hade flera barn i äktenskapet med Margeta, ävenså i det andra äktenskapet. Bland sönerna märkes Anders Larsson som sedermera blev bosatt i Stora Stallerhult. En bror till Anders hette Lars, även han ifrån andra äktenskapet. Denne Lars gick på kryckor enligt kyrkböckerna, senare lär han ha fått träben och kallades av den anledningen träbeningen. Det lär ha blivit så illa genom en olyckshändelse.
Alla barnen i andra äktenskapet voro omyndiga vid Lars Svenssons död. Till förmyndare utsågs Lars Gabrielsson i Stora Sänneryd, kallad "gammeln". Denne var brorson till den avlidne. Det var endast en gentjänst gammeln gjorde sin avlidne farbroder. Riksdagsmannen blev nämligen förmyndare för Lars då denne vid ½ års ålder blev moderlös. Det var 1804. Nu hade Lars hunnit bli så gammal, att han kunde göra en tjänst av liknande art för sin farbroders barn.
Lena och Anders Jansson flytta sedan till hemmanet Kyrkeskogen. Där fick hustru Lena sluta sina dagar. Hon omkom genom olyckshändelse 2/10 1852. Händelsen väckte förstämning i orten. Hustru Lena var ju med om ett rätt växlingsrikt liv. Det ovan skildrade är hennes levnadshistoria sådan den ter sig skildrad i kyrkböckerna. Drängen Anders Jansson, hennes man, gifte sedan om sig med änkan Maria Pettersdotter ifrån Torsbo. Hon var 13 år yngre än Lena. Det äktenskapet ingicks först 5 år efter Lenas död.

<<<<<<<<

Stora Stallerhult efter Lars Svensson

Lars Svenssons dotter Britta, som var född 1802, bodde kvar i gården efter sin make Anders Anderssons död. Redan året efter blir hon omgift med Erik Carlsson från Stora Sänneryd. Denne Erik var bror till Maria Carlsdotter, som Lars Gabrielsson, han som kallades "gam-meln", var gift med.
Erik och Britta blevo sedan boende i gården, troligen till sin död. En deras son, Per Johan, blev sedan ägare av gården. Jag har ett svagt minne av honom. Om inte minnet sviker, dog han 1911.
I granngården bodde Jonas Esbjörnsson, som var gift med Stina, född 1792. Hon var den andra i ordningen av Lars Svenssons döttrar. Jonas var född i Velinga 1785, flyttade sedan till Daretorp, därefter till Stora Stallerhult 1815, då han ingår äktenskap med Stina. Hon dog 6 ok-tober 1830.
Två år tidigare hade makarna måst bädda ned sin sistfödde, lille Carl, i kyrkogårdsmullen.
Jonas Esbjörnsson flyttade sedan till en gård i Stora Sänneryd, det var 1837.
Anders Larsson bodde också i Stora Stallerhult. Han var son till Lars Svensson i dennes andra äktenskap, med Lena Andersdotter. Anders var född i Lilla Sänneryd 1823, och gift med änkan Britta Maria Larsdotter som var ifrån Mölebo, där hon blev född 1815. Hon var således 8 år äldre än mannen.
Men så avled hustru Britta, och Anders blir lämnad ensam med de fem barnen, av vilka ett var hustruns från hennes första äktenskap. Anders gifte om sig med Maria Svensdotter i Lars-kullen. De fyra barnen som han var far till, hade han med till Larskullen.

<<<<<<<<

Stora Sänneryd

Stora och Lilla Sänneryd utgjorde tillsammans 1 mantal, enligt den gamla beteckningen. Numera räknar man ju inte i mantal eller hemman utan i hektar, och det blir nog mera rätt därför att hemmanen och hemmansdelarna var mycket växlande till storleken. Söran och Munkebo kanske inte var så stor skillnad i avseende på egendomarnas storlek, för att nu anföra ett exempel. Munkebo var 1 hemman medan Söran var 1/4.
Stora Sännerydsgårdarna utgjorde tillsammans ½ mantal, medan Lilla Sännerydsgårdarna också utgjorde ½ mantal. Tillsammans med Larskullen 1/4 mantal utgjorde det en soldatrote i forna tider, under indelningsverkets dagar.
En av Stora Sänneryds-gårdarna inköptes 1826 av Lars Gabrielsson och hustru Maria Carlsdotter, som var född och uppväxt i Stora Sänneryd.
Lars var född i Kopparkullen 1803, men han växte upp i Rödesand. En liten tid var han dräng hos sin farbror i Lilla Sänneryd, riksdagsmannen i bondeståndet Lars Svensson. Lars gifte sig med Maria 1826. Han köper tillsammans med änkan Marja i Lilla Sänneryd gården Baggedammen. De köper 1/8 vardera, men av någon anledning får de inte fasta. Änkan Marja var mormor till Maja Lena Andersdotter.
Änkan Marja flyttade inte till Baggedammen, men Lars och Maria flyttar dit efter gifter-målet i slutet av oktober. Redan i januari året därpå är Lars och Maria boende i Stora Sänne-ryd. Förmodligen gick köpet av Baggedammen tillbaka.
Alltsedan januari 1827 till sin död på 1880-talet bodde Lars Gabrielsson i gården Stora Sänneryd. Hustru Maria överlevde honom.
År 1837 flyttar änkemannen Jonas Esbjörnsson till närmaste granngård. Tre år senare övertages Esbjörnssons gård av hans son Lars, född 1817. Denne ingår då äktenskap med den 20-åriga Maja Lena Andersdotter ifrån Löparskogen.
I den tredje Stora Sänneryds-gården bodde Gustav Faxe, predikant och bonde.
I den fjärde och mindre gården, 1/12 mantal, bodde för 100 år sedan Lars Gabrielssons son Johannes, född 1827, med hustru Britta Stina. Minns dem något från deras sista levnadsår, omkring 1908. Då bodde de i f.d. Lars Jonssons gård.
Från slutet av 1700-talet heter Stora Sänneryd ofta Stränggården i kyrkböcker. Det lär vara efter en adelsman Sträng som bott där tidigare, troligen på 1700-talet. I adelskalendern finns han nog, men inte i kyrkböckerna. Bokföringen var bristfällig på 1700-talet, flera böcker har även förkommit. De saknas i varje fall.
Omkring 1740 bor dock en Clemenius i Stora Sänneryd.

Familjerna Lars Gabrielsson och Lars Jonsson voro släkt, dubbelsläkt t.o.m. Lars Gabrielsson var kusin med Lars Jonssons mor. Maria Carlsdotter var kusin med Maja Lenas mor, Christina.
På en del håll är folk, särskilt i avlägsna bygder, insläktade med varandra i stor utsträckning. I Korsberga var detta inte vanligt ens i gamla tider. Därtill bidrog troligen ungdomens stora rörlighet. Man flyttade i allmänhet inte så långt. Men folket flyttade likväl. Det rådde ett synnerligen livligt folkbyte mellan grannsocknarna. Särskilt var detta fallet mellan Varola och Korsberga. Det var egentligen de unga som flyttade, och det var före giftermålet. Sedan blevo de stillsamma.
Pigor och drängar flyttade nog i allmänhet mera än böndernas söner och döttrar.

<<<<<<<<

Thorsbo

Med th stavas alltid det namnet i de gamla böckerna. Nu räcker det med endast t. På 1700-talet bodde Per med familj där. Det var den Per som 1743 "flött ifrå Ekåsen". Vad han hette i efternamn framgår inte - 1700-talsböckerna har inga överflödiga uppgifter.
Det är litet oklart huruvida Torsbo redan på 1700-talet bestod av två gårdar, flera familjer äro dock antecknade där, detta faktum tyder på att det fanns två familjer samtidigt.
Per och dennes hustru Margeta bodde troligen i Torsbo i många år. Annika Svensdotter, som förmodligen är Margetas mor, bodde också hos dem.
Mot slutet av 1700-talet bodde grenar av Korsberga-adeln i Torsbo.
1800 flyttar Johan Andersson och Lena Månsdotter ifrån Älmedalen till Torsbo. De hade då två söner, Anders och Magnus. Anders blev sedan gift och så småningom bosatt i Löpare-skogen. Han blir ägare av den ena Torsbo-gården på 1/8 mantal medan den andra 1/8 äges av hans bror Jan som är några år yngre.
Anders Jonsson blev far till Maja Lena Andersdotter som det förut skrivits om. Även Maja Lena blev bosatt i Torsbo sedan hon blivit änka, men det var långt fram i tiden, ett gott stycke in på 1850-talet.
Makarna Anders och Christina bosätter sig i Torsbo då de slutat med arrendet av gården i Löparskogen. Det var troligen ett stycke in på 1840-talet.
1810 får Lena Månsdotter sluta sin levnad och Johan gifter om sig med Annika Nilsdotter från Ybron. Hon är 28 år yngre än Johan. Han var nämligen född 1760 och hon 1788.
Då Johan ägde Torsbo var det endast en gård på 1/4 mantal. Även om det tidigare varit flera gårdar, så var de denna tid hopslagna till en.
Makarna flyttar till en mindre gård Björkåsen 1/8 mantal. Sedan Johan blivit död 1831 äges den fortfarande av änkan Annika. Johan och Annika bodde i Torsbo i många år, först om-kring 1830 flyttar de till Björkåsen.

Återgår till Per ifrån Ekåsen, han som 1843 flyttar till Torsbo. Hans företrädare i Torsbo hette Erik, hustrun Anna, deras barn hette Jean, Margeta och Kerstin. De flytta till Stora Stallerhult vid Kyndelsmäss för att ge plats åt efterträdaren Per.
Det syns även som att det skulle ha funnits ett ryttartorp vid Torsbo. Där finns antecknat en ryttare, Anders Broman år 1740. Ryttarens hustru hette Maria, 1744 fingo de tvillingar, Maria och Ajna. Johan Andersson och Lena Månsdotter benämnes understundom för rusthål-lare.
Till sist kan nämnas att Lena och Johan hade barn som dött i koleran. Den sjukdomen var rätt vanlig i forna tider. Jämte rödsoten och kopporna drog den härjande och förödande fram i Sveriges bygder, även i många Korsbergahem skördades offer.

<<<<<<<<

Elmedahlen

Gården är 1/4 mantal, delad i två hemman på 1/8 vardera, och detta så länge böcker har förts. Älmedalen ligger tämligen högt och inte som namnet antyder i en dal.
Närmaste granngård har varit Mossen. Därbortom låg Hedsmossens nyhemman.
I ängarna som hörde till Älmedalen minns jag sedan barnaåren en rik blomsterflora. Älmedalen liksom Mossen var i forna tider räknade som goda bondgårdar. Nu äro de alla öde.
Bland dem som under 1700-talet bodde på Älmedalen var Gabriel Böjesson och Maria Jeansdotter. Maria var ifrån Larskullen. Gabriel Böjesson (detsamma som Börjesson i vår tid) avled 11 mars 1755.
Mågen, Anders Jonsson, som var ifrån Kyrkefalla, född 1731 och död i Älmedalen 1791, samt dottern Elsa, var även bosatta i Älmedalen. Elsa var född i Älmedalen 1738, död i barnsbörd 22 augusti 1776.
Året efter Anders Jonssons död, eller 1792, gifte sig sonen Johan Andersson med Lena Månsdotter ifrån Ekåsen. 1800 flytta de till Torsbo, som förut är beskrivet.
1821 inflyttar Lars Eriksson till Älmedalen. Han är gift med Catrina Andersdotter, som är dotter till Anders Jonsson och Elsa Gabrielsson. Catrina är alltså syster och svägerska med Johan och Lena. Catrina var född i Älmedalen 1767, Lars i Stora Sänneryd 1760. Han dog i Älmedalen 1830.
Senare i många år bodde i den ena gården Johannes Jansson, född i Hjo 1804, och hustrun Sara Larsdotter, född 1808, död 1863. I den andra gården bodde Lars Carlsson, född i Hjo 1790 och hustrun Stina Larsdotter, född 1795.

<<<<<<<<

Löparskogen

I 1740 års kyrkbok finns endast en gård angiven för Löparskogen, men det är inte säkert att alla gårdar upptagits i förteckningen.
Gårdens ägare var Gabriel Håckonsson, han var född 1672 och han avled 1743 i februari. Hustrun hette Lisken Bengtsdotter, hon var född 1687. Fem barn finns antecknade 1840.
Makarna miste en son 13 september 1730, han var inte ens döpt. Eftersom de levde så lång tid tillbaka, finns endast ytterst få uppgifter om dem. Deras son Anders blev sedan boende i gården. Om honom finns det något mera upplysningar. Han var född i Löparskogen 1721. Första hustrun, Maria Påvelsdotter, var född i Mölebo 1726. Äktenskapet ingicks 7 oktober 1750. Tre döttrar föddes i det äktenskapet: Ingeborg, Marja och Annika. Äktenskapet räckte inte mer än 7 år. Det upplöstes med hustrun Marias död 24 februari 1757.
Anders Gabrielsson var sexman. Han fick det förtroendeuppdraget efter Erik Jansson i Vadene på en sockenstämma som hölls 13 maj 1752. Om Erik avgått eller blivit avskedad näm-nes inget om. Troligen hade han begärt avsked. Han var född 1697 och var således 55 år gam-mal. Förmodligen anser han att yngre krafter gott kan träda till.
Anders är 24 år yngre än sin företrädare. Sexmannens uppgift var ju att tillvarata prästerskapets intressen bland folket. Att förhållandet mellan präster och allmoge inte alltid var det bästa, vittna sockenstämmoprotokollen om.
Sexmannen skulle bland annat uppbära prästens tionde. I Korsberga hade sexmannen ock-så det föga avundsvärda uppdraget att samla in böter för bortovaro från husförhören. Sexmannens syssla var ett icke avlönat förtroendeuppdrag.
Tolvman eller nämndeman ansågs däremot vara en hedrande syssla, som av många var ef-tersträvansvärd.
Maria Påvelsdotter, Anders första hustru, dog i "håll och styng", den sjukdom som i forna tider drabbat så många människor och skördat långt flera offer än alla epidemisjukdomar och krig tillhopa.
Några år efter hennes död ingår Anders nytt äktenskap med Maria Nilsdotter från Fridene. Hon var född 1835. Även i det äktenskapet föddes flera barn. Maria avled 1803. Anders dog 1804 av "ålderdom".
<<<<<<<<

Mågen Jan Månsson som var son till Måns Jeansson och född i Ekåsen 1752, var gift med An-ders och Marias dotter Annika, född 1754. De bodde också i en gård i Löparskogen, dit de flyttade ifrån Varola 1802.
Sina barndoms- och ungdomsår tillbringade båda i Korsberga socken. Annika blev moderlös innan hon ännu fyllt 3 år.
1782 flyttar makarna till Varola (skrevs mestadels Walora då). Korsbergaborna synes i gamla tider haft mycken förbindelse med socknarna runt omkring, och i synnerhet Varola. Jan och Annika bodde i Logården, Storegården och Lanna Nolgården i tillhopa 20 år. Sedan flyttar de tillbaka till hembygden. Åter bli de skrivna i Korsberga, och denna gång alltså i Löpar-skogen.
Alla makarnas barn föddes i Varola, vilket alltså var barnens hembygd. Två av de äldre barnen flyttade aldrig med till Korsberga. En tredje son flyttade snart tillbaka från Löparskogen till Varola.
Jan dog den 1 okt 1827 i bröstfeber. Hustrun Annika dog 19 februari 1831.

Jan Jönsson, en annan måg till Anders Gabrielsson, bodde också i Löparskogen. Han synes ha bott i och brukat gården Anders ägde. Jan Jönsson var gift med Sara, en dotter i Anders andra äktenskap. Hon var 14 år yngre än mannen. Jan var född 1754.
Jan Jönsson var född i Bremsahem, en skogsgård i Fröjereds socken, inte långt från grän-sen till Södra Fogelås. I den gården bodde också makarna de första åren av sitt äktenskap, men 1801 flytta de till Löparskogen för att bruka svärföräldrarnas gård. Anders Gabrielsson är nu i 80-årsåldern, hustrun börjar också bli till åren. Det kan tänkas hon är klen till hälsan, för hon dör ett par år senare.
I början av 1803 börja molnen hopa sig för de båda makarna. I januari får de en liten son, Johannes, men den tilldragelsen blir Saras död. Hon dör i sviter efter barnsbörd och redan in-nan man skriver februari är hon jordad på Korsberga kyrkogård. Samma år blir den gamle sex-mannen Anders också änkeman. Jan Jönsson skall det året fylla 49 år. Nu står han ensam med fyra små barn, den nyfödde och de tre övriga i ålder upp till 9 år.
Hans syster Inga, som är änka, lovar sköta om huset tills vidare, men troligen är hon inte så stark. Efter några år får hon sluta sina dagar. Man har ju flera tjänare i hemmet, flera än för-ut, därför att husmor saknas, men tjänare är ju ändå tjänare.
I gården finns nu två änkemän, gamlefar och mågen. Men snart finns där bara en, sedan fader Anders blivit förd till Korsberga kyrkogård. Efter ytterligare en tid finns där ingen. Må-gen gifte nämligen om sig, även hustru nummer två heter Sara Andersdotter. Hon är ifrån Bos-gården i Fridene, en stor bondgård.
Det är 29 år i åldersskillnad mellan de båda. Prästen har nog tyckt att det var väl mycket, för han har i marginalen på latin skrivit något som lär betyda "jag har sett över". (Det gick samma väg med hennes yngre syster Lena, hon blev också gift med en änkeman, riksdags-mannen Lars Svensson i Stora Stallerhult. Men där är åldersskillnaden ännu större, 33 år.)

Jonas Jansson. Han var son till Jan Månsson och dotterson till sexmannen Anders. Han var född i Varola 1794. Hustrun Sara Gabrielsdotter var född i Kopparkullen 1801. Hon var dotter till Gabriel Svensson och sondotter till klockaren Sven Jonsson.
Jonas som var yngste sonen till Jan och Annika, var vid flyttningen till Korsberga, närmare bestämt Löparskogen, 6 år. Hela sitt liv förblev han Korsberga-bo.
I sin ungdom var Jonas "speleman". Han var flitigt anlitad på lekstugorna överallt i går-darna. Jonas spelade flera instrument men mest fiol. På en sockenstämma förbjöds mot vite hållande av lekstuga, men förbudet efterlevdes aldrig.
Det var en sådan "lekkväll" han lärde känna Sara, som sedan blev hans livsledsagarinna. De gifte sig 29 december 1822. Sara hade styvmor och hon trivdes troligen inte så synnerligen väl hemma i Rödesand.
I Löparskogen behövs hon också så väl. Jans syster Lena hade det året gift sig och flyttat till Jan Larsson i Klämmesbo. De gamla kan troligen inte klara egendomen längre, och så över-ta de unga, Jonas och Sara, densamma. De gamla sluta därför inte upp med allt arbete. De ha kreatur som förut, men inte så många.
Efter några år får de unga makarna en dotter, Maria Katarina. Hon blev född 12 februari 1826 och döpt dagen efter. Man har fått vänta länge på henne, men desto mer välkommen är hon! Flickan får heta Maria efter Jonas syster, som hade ryckts bort i en rödsotsepidemi 1793. Catrina får hon heta efter Saras mormor (som var död sedan hösten 1804). Därför var namngivningen fullt rättvis mot båda föräldrarna. Men länge fick man inte glädjas över den lilla, efter en vecka gick hon ifrån dem.<<<<<<<<
Efter ytterligare 2 ½ år, 15 november 1828, får makarna ännu en dotter. Hon döps dagen efter, och även hon får heta Maria Katarina. Redan 7 december rycks hon bort, 3 veckor gam-mal.
Men 1830 föds sonen Johannes, och honom får makarna behålla.
Efter fader Jans död, som inträffade 1 oktober 1727, blir Jonas skriven för gården 3/16 mantal Löparskogen.
Fadern, Jan Månsson, hade en behållning i boet av närmare 900 riksdaler, men änkan skulle ha sitt, dessutom hade de sex barn. Den tiden ärvde broder dubbelt mot syster. Jonas hustru Sara hade inget arv att vänta, hon och broder Lars hade redan 1827 fått ut sitt arv efter fader Gabriel.
Troligen får Jonas rätt stor skuld på egendomen, för redan i nästa kyrkbok har han mist äganderätten. Det är änkan Margareta Svensdotter i Mölebo som är ägare. Jonas är endast bru-kare.
1 augusti 1835 flyttar Jonas och Sara till Rödesand. Jonas svärfar Gabriel Svensson är död och dennes hustru Cajsa har undantag, därför blir inte gården dyr, särskilt som ena hälften ägs av Saras halvbror.
Jonas och Sara har nu två pojkar, Johannes och Gustav . En dräng och en piga följer med från Löparskogen till Rödesand.

1850 flytta makarna Lars Jonsson och Maja Lena Andersdotter till Löparskogen. De ha köpt gården 3/16 mantal, vilken tidigare ägts av Jonas Jansson. Lars Jonsson får sluta sina dagar i Löparskogen 1857 och hustru Maja Lena flyttar till Torsbo.

<<<<<<<<

Munkebo

För 150 år sedan synes där ha varit flera gårdar. Först och främst var det naturligtvis herrgården. Där bodde vanligtvis herrskap av adlig börd.
På 1740-talet bodde där qwartermästare Anders Boneck med sin fru Margaretha Gadde. Femtio år senare bodde där patron Herr J. W. Hellstadius som åtagit sig förmynderskapet för komminister Winges barn. Komminister Winge hade en lång tid varit sjuklig och han visste att slutet nalkades. Som förmyndare för de omyndiga barnen önskade han sin gode vän patron Hellstadius på Munkebo.
Tiden mellan dessa två familjer ha flera ägare eller brukare bott där. Gården synes inte ha varit släktgård.
I någon av de mindre gårdarna i närheten av herrgården bodde på 1750-talet Lars Påvelsson, som var bror till Maria Påvelsdotter, svåger till sexmannen Anders Gabrielsson i Löparskogen. Vid systerns död 1757 bodde Lars i Stocksgården i Fridene.
Senare bodde i en av gårdarna Margareta Svensdotter, hon som var farmor till Carl Persson i Stallerhult. Hennes man Lars Eriksson levde då. Deras två äldsta söner, Sven och Per, föddes i Munkebo. Per är förut nämnt om i samband med Mölebo. Familjen flyttade ifrån Varola till Munkebo 1804.1813 flyttade de till Mölebo.
Flera släktingar till Margareta, bland annat hennes bror Tomas med familj, bodde där. Även hennes föräldrar och övriga syskon bodde där en tid, om kyrkböckerna i Fröjered visa rätt.

<<<<<<<<

Måsen

Senare skrevs det Mossen. För längesedan synes det ha varit en gård på 1/4 mantal. Sedermera blev det delat. Vardera gården var då 1/8 mantal.
Mossen i längesedan svunna tider skall inte skildras här.
Det var någon gång på 1870-talet som Carl Gustav Carlsson flyttar dit. Han som hade sett s.k. bättre dagar hade nog aldrig kommit till Mossen, om han inte mött den hårda bittra verk-ligheten.
Den ena gården, den som sedermera ägdes av Bjerkander och därefter av avskedade sol-daten Carl Klar, var arrendeledig. Carl Gustav beslutar att arrendera den, främst emedan han någonstans måste bo. Han hade inte fått mycken tid över att ägna sig åt gårdens skötsel, den måste han överlämna till tjänarna, medan hans många uppdrag alltmer tog tiden i anspråk. Dessutom krävde hans och hustruns ställning att de umgicks med traktens ståndspersoner och herrskap. Följden blev att Carlsson en dag blir fattig och utblottad på allt. Det enda i egendom han ägde lär ha varit en gammal häst och några enklare möbler.
Carlsson arrenderar Mossen, men troligen gör han inte mycket vid jordbruket. I det stora boningshuset har han god plats för sig och familjen, hustru Anna och tre pojkar. I stallet finns god plats för hästen. Hästen behöver han för sina besök ute i bygderna. Han har en del juridiska uppdrag. Men inte blev förtjänsten stor, särskilt som uppdragen blev färre. Inkomsterna krympte ihop till ett minimum.
En dag får Carlsson reda på att platsen som lådkörare från Vulcan för det distriktet är ledig. Han söker och får platsen.

<<<<<<<<

Lådköraren

Denna lådklistring i de små västgötahemmen är ett intressant kapitel i svensk kulturhistoria.
Eftersom man ännu inte uppfunnit maskiner som utförde arbetet, utlämnades det som hemarbete. Material som spån, papper och klistermjöl sändes från Vulcan. Det färdiga arbetet, d.v.s. tändstickslådorna, återsändes till fabriken. Det var lådkörarens uppgift att ombesörja transporten.
Carl Carlsson fick nu tillbringa en del av sina äldre år på den tidens vägar. De liknade inte mycket vägarna i vår tid. Bönderna underhöll var sin vägbit. Hade man utan kostnad och stort besvär tillgång till grus, körde man på sådant. Sand, jord och sten dög också. Värdelöst avfall som gamla trasiga nattkärl, spruckna träskor m.m. kördes också ut på vägen.
De bönder som körde på småsten, ansågs ha permanentat sin vägbit för många och långa år. Småsten var nog bra som väglagningsmedel, men det dröjde flera år innan vägen blev någorlunda tillkörd med de hjuldon som då användes. Det kan även tilläggas att många bönder helt enkelt underläto att köra på vägfyllnadsmaterial.
Ofta nog var det svårt att avgöra var den ursprungliga vägbanan var. Man körde där det var någorlunda framkomligt, det var allt. Bönderna voro fördenskull noga med att det var gärdsgård mellan åkrarna och vägen. Isynnerhet höst och vår, då vägen åtminstone styckevis var oframkomlig, kunde det hända att en vägfarande tog sig fram på åkrar vid sidan av den egentliga vägen - detta sedan han försäkrat sig om att bonden inte stod på lur någonstans och såg vad han gjorde. Riktigt pinsamt kunde det bli om bonden uppenbarade sig då vägfaranden kom knogande i den nysådda åkern, efterlämnande djupa och fula spår efter dragare och hjuldon.
Carlsson fick ofta fara illa, vara våt och frysa, under den kalla årstiden. Hästen fick nog inte fara mindre illa, gammal och klen som den var. Carlsson var så rädd om hästen som någon gärna kunde vara om något djur. Inte behövde hästen ha brått och inte var lassen tunga. Och var det svårframkomligt så hjälpte Carlsson till att skjuta på lasset.
Men åldern tog ut sin rätt, och en dag ligger hästen död i sin spilta. Så blev det slut med Carlssons lådkörning. En tid hyrde han en backstuga i Älmedalen och bodde där med familjen. En tid bodde han i Torsbo.
I Torsbo skulle han sätta igång med tillverkning av vagnar. Men Carlsson var måhända inte så praktiskt begåvad, fastän han i övrigt var en klok och förståndig karl. Hjulnaven måste naturligtvis svarvas. Han anställer Johannes Jonssons unge son Karl i Hedsmossen för att dra svarven. Lönen var 20 öre om dagen samt maten. Inte dåligt betalt till en 13-åring på den tiden!
Carlsson var ingen påfösare och han var inte svår att arbeta hos. Hjulnaven blev inte bra, en del gick sönder. Carlsson godkände endast ett av dem. Eftersom han inte gjorde om försö-ket, blev det slut med vagntillverkningen. Försåvida man kan tala om slut, där det aldrig varit början?
Troligt är, om Carlsson levt i vår tid, att han då skulle funnit ett lämpligt arbetsfält. Hans begåvning och duglighet var säkerligen i många stycken långt större än många av dem varit i besittning av, vilka funnit framstående platser.
Carlssons son Alfrid Stalin hade bättre tur. Han blev teologie doktor och lektor vid Skara Högre Allmänna Läroverk. Han kunde även erbjuda föräldrarna ett hem. Så snart han fått en lärarbefattning köpte han en stuga till dem. Då Carl Gustav senare gick till sina fäder, kunde lektor Stalin bjuda sin mor en sorgfri ålderdom.
Lådköraren Carl Gustav Carlsson var äldste son till nämndemannen Carl Carlsson från dennes första äktenskap med Maja Jonsdotter i Lämmagårdstorp. Han var sonson till den så kände och framgångsrike bygdejuristen Carl Svensson. Och han var bror till förut omnämnde Johan Carlsson i Larskullen, som mjölnaren Johannes Andersson hade kontrakt med om torpjorden.

<<<<<<<<

Lantbruksinspektoren

Han bodde också i Mossen, i samma gård där Carl Gustav Carlsson med familj bodde. Det var dock den skillnaden att han ägde gården, han var åtminstone skriven för den. Från ekonomisk synvinkel var det annars inte så stor skillnad på dem, båda var de tämligen fattiga på ägodelar.
Den före detta lantbruksinspektoren hette Bjerkander. Han köpte gården då Carlsson flyttade. Det torde ha varit i mitten av 1880-talet.
Carl Bjerkander var son till en präst. Meningen var att även unge Carl skulle ägna sig åt teologin. Men eftersom han var mer intresserad av djur och växter än teologin, så fick han följa sin böjelse och ägna sig åt lantbruksstudier.
Carl blev sedan inspektor på flera gods och större herrgårdar. Den sista gården var visst Helliden vid Tidaholm, som ägdes av en von Essen. Därifrån lär han ha flyttat till gården Pers-bo i Fröjereds socken. Eftersom det var en stor och rik bygd och ingen lanthandel på nära håll, så lät Bjerkander öppna en sådan. Den affären finns ännu.
Varför Bjerkander slutade upp med att vara förvaltare, var förmodligen att han höll på att gripas av åren och alltmer längtade efter något eget. Det gamla intresset för djur och växter hängde i, och då Mossen utbjuds till salu, köper han den. Egendomen blev inte dyr. Den var ju inte så synnerligen centralt belägen och sådant nedsatte priset väsentligt redan på den tiden.
Åkerarealen var inte stor, men skogen var så mycket större. Så bevandrad hade Bjerkan-der blivit i affärer, att han insåg att värdet av skogen betalade hela köpesumman för gården, trots att skogen endast hade ringa värde den tiden.
Bjerkander sålde skog. För pengarna lät han reparera det stora vackra boningshuset. Han lade in nya golv i rummen. Han lät borra ur trästockar som han sedan lät installera som vattenledning i köket. Vattenledningar den tiden voro ju inte vanliga, allraminst i avlägsna bondgår-dar. Så fick man springvatten i Mossen.
Han lät även anlägga en vacker park och trädgård. Så länge hade Bjerkander varit vid herrgårdar, att han visste hur det skulle se ut för att vara vackert! Mossen låg så till att det kunde göras vackert.
Boningshuset var ingalunda beläget i en mosse, som namnet kanske antyder. Det låg istäl-let högt.
<<<<<<<<

I flera hundra år ha bönder bott i Mossen och där haft sin säkra bärgning. Men Bjerkander får inte full bärgning i Mossen. Familjen är stor, dessutom är de inte vana att leva på vad en liten gård ger. De är heller inte vana vid kroppsarbete, och den som skall leva på vad en liten gård ger, måste kunna arbeta hårt. Två tjänare måste de ha för jämnan.
Bjerkander har rika släktingar, grevar och baroner, vilka ha stora gods och herregårdar. Av greve Göran Posse på Almnäs får Bjerkander 15 kronor i månatligt stöd. Det får uttagas i varor i Sjöstedts affär i Hjo. Greven vill att det framförallt skall bli till mat. Bjerkander var nog så skötsam som någon gärna kan bli. Men greven vet att om han ger bort pengar, så finns det så många hål att stoppa dem i, att det kanske inte blev till mat i första hand.
Även baron Fredrik von Essen på Kavlås, som blev finansminister i tre högerministärer, hjälpte Bjerkander vid en del tillfällen, för släktskapens skull.
Mossen blev under Bjerkanders tid som en liten herrgård. Det var inte svårt att se att han hämtat motivet därifrån. Långt efter det att Bjerkander flyttat från Mossen, höll man det i ordning. Så sent som 1910 var Mossen alltjämt vackert.
Bjerkander tog verksam del i politiken. Till sin politiska åskådning var han högerman.
Han tog även del i handelspolitiken. Det var på 1880-talet då striden ofta stod het mellan frihandlare och protektionister. Liksom Fredrik von Essen är Bjerkander protektionist. Han ivrar för skyddstullar. I långa föredrag på vers gick han tillrätta med frihandlarna.
Många år efter Bjerkanders död fann jag ett föredrag han hållit på 1880-talet. Det var riktat mot frihandlarna och skrivet på vers i flammande ordalag. Till sist blir han riktigt vältalig, han använder sig av främmande ord och lärda uttryck. Han talade som till bönder på latin. Allmänheten har väl aldrig i nämnvärd mån varit intresserad av uppläsning på vers. Långt var föredraget också!
Protektionisterna segrade i 1880-talets tullstrider, men om Bjerkanders föredrag hade nämnvärd del i segern är väl högst ovisst!<<<<<<<<

Familjen köper en gång hushållsgris. Det skulle bli ett välbehövligt mattillskott i det stora hus-hållet. Grisen köps tidigt på våren för att hinna bli riktigt stor och fet till hösten.
Men ingen i familjen kan eller vill ägna sig åt nassens skötsel och vård. Råd vet man ändå. Man hör efter med Kajsa på Hedsmossen om hon vill göra dem den tjänsten att ge grisen hel-inackordering för sommaren. Hon lovar.
En dag körs nassen till Hedsmossen, jämte lämpligt foder. Man tar med potatis och en säck havremjöl. Bjerkander odlade mycket potatis i Mossen och den blev god. Varje dag kokar Kajsa en gryta potatis i den öppna spisen i köket. Potatisen blir mera smaklig om den serveras nykokt. Utav mycken potatis blir det feta grisar. Att få dem riktigt feta var ett stort plus. På den tiden hade man inte kommit underfund med att ryggspäcket högst fick vara 5 cm tjockt!
Då slaktemånad oktober kommer, är grisen bärare av mer än 100 kg prima, fett fläsk. Är fläsket fett blir det drygt, och då får man flott att doppa potatisen i. Till bakning av vetebröd, pannkaksgräddning, uppstekning av potatis m.m.är det så bra med fläskflott! Smör användes inte i den utsträckning som nu, och aldrig i vardagslag, åtminstone inte i allmogehemmen. Fläskflott ansågs även gott att stryka på brödet. Än idag finns det i en del trakter bondehem, där man behållit den seden.
Man vill ovillkorligen ge Kajsa på Hedsmossen 25 öre om dagen för nassens helinackordering. Inte blev han väl så billig, efter den tidens priser, men han blev bra, och Bjerkanders var så nöjda med nassen som hade blivit så stor och fet.

Efter några år känner sig Bjerkander för gammal att vara jordbrukare. Han säljer då gården till avskedade soldaten Carl Klar. Dennes son, Gustav, blir sedan gift med dotter Sara på Heds-mossen. Sara avled 1953 och Gustav 1954. Bjerkander själv flyttade till Göteborg. En hans son, Samuel, hade skofabrik där i min barndom i början på 1900-talet.
Borta är Mossens stora och vackra byggnad, parkträd och porlande springbrunnar. Plat-sen är lika öde som den varit en gång i grå medeltid, innan odlarens verktyg ristat fåror i mar-ken.
Gårdens forna åkrar arrenderades i flera år som bete till kreatur, men nu har skogen åter-erövrat de forna tegarna.

<<<<<<<<

Söran

Söran - en liten herrgård i närheten av Munkebo. Åtminstone är den liten efter mantal räknat. Om inte de gamla böckerna visa fel är den endast 1/4 mantal. En ordinär bondgård är ju eljest ofta 1/4 mantal.
I forna tider var Söran liksom andra herregårdar befolkad med adliga personer. Omkring 1740 ägdes Söran av Cornetten Wälborne Henric Ridderfeldt, 43 år. Frun, Wälborna Britta Magdalena Lilliehöök, var 32 år.
Tio år senare är den wälborna fru Britta Magdalena änkefru. Hon bor kvar, men Fredrik Salefeldt och Britta Ridderfeldt bo också i Söran. Troligen ha de köpt gården. De båda sistnämnda makarna äro unga, Salefeldt är i 30-årsåldern, frun är knappast mer än 20.
Ett halvt sekel senare, eller omkring 1800, bor Fredrik Salefeldt fortfarande kvar. Han skrives nu "liutnant". Fru Britta finns däremot inte längre.
Vid den tiden gör Herr Cornett Herman Hager sitt inträde på Söran. Han är gift med makarnas dotter Charlotta. Herman Hager är född i Stora Hamrum 1768 och frun är född i Söran 1764. Fru Charlotta får sluta sin levnad 1827.
Hager och hustru Charlotta Salefeldt tycks inte ha egna barn. Men de ha en fosterdotter av adlig börd. Det är Margaretha Sophia Balaak, född i Holstad 1802.
I nästa kyrkbok, 1832-1839, är det ny ägare. Det är major Frölich i Piggatorp. Han har en hälftenbrukare på gården, Captain Carl Johan Sundler som är född i Wing 1792, gift med Fru Gustafva Charlotta Frölich, också född 1792. Nästan med visshet är hon dotter till majoren och ägaren Frölich i Piggatorp.
I 1840-1850 års kyrkbok bor Herr C.J. Sundler kvar på Söran. Fru Gustava likaså. Däremot är inte majoren skriven som ägare. Troligen är han död och Sundler ägare, för det är en annan som arrenderar egendomen. Det är Johan Wilhelm Hellstadius som sedermera köpte den intilliggande egendomen Munkebo, och som var god vän med komminister Winge i Kantebo. De köpte Munkebo 1847 och flytta till Bottnaryd 1855, då det antecknas att en jägmästare Muhr flyttar till Munkebo ifrån Bottnaryd. Byteshandel?
Juldagen 1844 dog Herr Sundler, och hans familj skingras åt alla håll.
Redan året därpå, 1848, året efter det Hellstadius tillträtt Munkebo, flyttar häradsskriva-ren Carl Pettersson till Söran. Han är född i Skövde 1797. Han har ju ett vanligt ofrälse namn, men istället var hans hustru, Fru Johanna Wilhelmina Wictorin, av adlig börd. Hon var född i Kungl. Huvudstaden 1799.
Häradsskrivaren Pettersson ägde Söran. Flera handlingar från Dimbo ting äro skrivna i Söran, häradsskrivarekontoret, och undertecknade av Pettersson.
Flera torp finns i de olika böckerna under Söran, liksom under alla de små herrgårdarna i Korsberga.

<<<<<<<<

Kopparkullen

Gårdens historia sträcker sig långt tillbaka i tiden, alldeles som fallet är med flertalet gårdar i Korsberga socken. Många av gårdarna fanns säkerligen redan under hednatiden.
I kyrkboken 1740-1747 antecknas att Kullens ägare hette Petter, han var född på 1680-talet. Hustrun hette Gunilla och var 4 år yngre. Makarna hade tre barn, Anders, Carl och Jonas.
Åren 1756-1759 bo yngre människor där, Sven, född 1717 och Ingrid, född 1727.
I slutet av 1700-talet ägdes och beboddes Kullen, som det ännu hette, av klockaren Sven Jonsson . Dotter Catrina, som var född i Tomten under Stora Sänneryd 1766, var då ännu hemma. Hon gifte sig senare med Andreas Svensson och flyttade till Stora Solberga. Hon avled där 3 april 1815.
Klockarens son, Gabriel, gifte sig 8 oktober 1797. Hustrun hette Cajsa Svensdotter, och var syster till förutnämnde Andreas Svensson. Vigselvittnen voro brudgummens föräldrar Sven Jonsson och Bolla Gabrielsdotter samt brudens föräldrar Sven Töresson och Catrina Larsdotter. Efter vigseln flytta de unga till Kullen, där de blevo hälftenbrukare. Sonen Gabriel hade förmodligen vistats i hemmet sedan barnaåren. Klockaren behövde någon som kunde ta ansvar för gårdens skötsel. Att enbart lämna den till tjänare gick inte bra, därpå fanns alltför många exempel.
Då klockaren och hustru Bolla få bryta upp i början av 1804, köps gården av klockarens son, riksdagsmannen Lars Svensson. Lars var äldst av klockarens barn och född 1758.
För gården betalades 888 Rdr. Banco 12 Skilling och 8 Rundstycken. Gården betalades kontant.
Lars Svensson var ägare av flera gårdar i Korsberga. Vid den tiden bodde han i Stora Stallerhult. Dessutom hade han sitt krävande uppdrag som riksdagsman i bondeståndet. (Åt-minstone var resan Stallerhult-Stockholm krävande!)
Han hade därför arrendatorer i Kopparkullen. Fyra olika finns antecknade i kyrkböckerna. Den siste arrendatorn var Andreas Wetterlund, som var bror till Gabriel Svenssons andra hust-ru Cajsa Wetterlund. Omkring 1840 synes kapten David Ahlenius, född i Synnerberg 1791, ha köpt Kopparkullen och flyttat dit. Han var gift med Sophia Balaak, som blev fosterdotter hos cornetten Herman Hager på Söran.
Det var denne kapten Ahlenius som bodde i Kopparkullen, då Jonas Jansson börjar odla på Hedsmossen . Kapten Ahlenius dog 1863 i en ålder av 72 år. Samma år blev Kopparkullen sålt till Jan Petter Johansson och dennes hustru Sara Lotta Jonsdotter. Petter var född 1819 och Lotta 1822. De kommo närmast från Daretorp.

<<<<<<<<

Dä vet du la att ja håller å däj!

Petter i Kopparkullen är ännu i livligt minne av de äldre på orten. Han hade fått öknamnet Fylle-Petter. Därmed var inte sagt att han söp och drack mera sprit än några andra. Brännvinet användes ännu på 60-talet nära nog som man idag dricker kaffe.
Hans son, Gustav Alfrid, blev gift med Josef Erlandssons dotter i Mölebo, Wilhelmina Charlotta. Här bör nämnas att på den tiden och där på orten sa man Josup istället för Josef -eller Joseph, som det vanligen skrevs.
Vid vigseln frågar prästen som brukligt är Alfrid, om han vill älska Charlotta Vilhelmina i nöd och lust. Tydligen missuppfattar Alfrid syftet med frågan. Vad tror prästen egentligen? Så han utbrister förnärmat att "dä vesste ho la förut att ja håller å'na". Men prästen är inte nöjd ändå, han vill ha ett ja eller ett nej. Men nu blev den beskedlige Alfrid riktigt förnärmad, när man så tvivlar på hans uppriktiga känslor. Därför svarar han som han anser att stunden kräver: "Dä vet du la Josupa-Lotta att ja håller å däj?! - Förrästen dä vet hele sockna!"
Med det beskedet fick nu prästen låta sig nöja. Och det var ju ändå ett medgivande som var lika klart som ett ja!
De båda unga blevo förenade i äktenskap och de levde lyckliga tillsammans i många år. Båda äro nu för längesedan borta, men sönerna - och kanske också döttrarna - till Alfrid och Lotta ha väl i många år brukat Kopparkullen. Sedan 1863 har släkten ägt och brukat Koppar-kullen.
Alfrid i Kopparkullen var omtyckt av grannar och dem som kände honom. Han sägs alltid ha varit vänlig, hjälpsam och tillmötesgående.

<<<<<<<<
En gård i Stora Solberga

I Stora Solberga funnos enligt de gamla kyrkböckerna flera gårdar, alla mindre. I Lilla Solber-ga fanns endast en gård, en herrgård. I de förstnämnda gårdarna bodde bönder. I herregården bodde familjer av den så kända Korsberga-adeln. Tidvis bodde i herregården även ofrälse ägare.
Det här handlar om Stora Solberga, gården var 1/5 mantal. 1774 flyttade makarna Sven Thöresson och Catrina Larsdotter till gården. Förut hade de bott i Varola i 15 år, hustru Cat-rina var född i Varola. Sven däremot var ifrån Jonsgården, Skövde landsförsamling, där han var född 1727.
Det året de flyttade till Stora Solberga fingo de en dotter, Cajsa, hon blev gift med klocka-ren Sven Jonssons yngste son Gabriel.
Sven Thöresson avled i januari 1804 i oangiven sjukdom. Hustrun avled på hösten samma år av "ålderdom". Hon fyllde det året 70 år.

"Bättre folk" avled aldrig av "ålderdom" ens vid 70 år. Därför kan det kanske se ut som att herrskapen voro av en mera härdad natur än allmogen. Särskilt som det ingalunda var ovanligt att bondhustrur t.ex. avlider av "ålderdom" vid nyligen fyllda 60 år.
Men då en person avlider i ålderdomssvaghet vid 60 år blir man betänksam. Det verkar troligt att bondhustrun slitit så hårt att hennes krafter voro uttömda. Kanske det många gånger kommit sanningen närmare om det stått "utsliten" i stället för "av ålderdom".

Efter Svens död övertages gården av sonen Andreas Svensson. Han är född i Varola 1759. Det antecknas i marginalen att han har hel bibel.
Flera Korsbergabor hade hel bibel i början av 1800-talet. Däremot var nog flertalet inte skrivkunniga. Att inte Andreas var det, finns det papper på! Han hade nämligen blivit föreslagen till förmyndare för sin syster Cajsas båda efterlämnade barn. Men enligt en till Dimbo ting inlämnad skrivelse, daterad 1816, kände han inte till att han hade blivit utsedd till förmyndare 1804. Ett papper hade han fått del av, som hade med barnens arv att göra, och där även hans namn fanns. Men att han var utsedd till förmyndare visste han inte, eftersom han inte kunde lä-sa skrivet, och inte heller var skrivkunnig.
Andreas Svensson synes inte ha haft gården i så många år. Till detta bidrog troligen att hans hustru dog 1813.
Andreas hustru Catrina Svensdotter var född på Tomten under Stora Sänneryd 1766. Hon var dotter till klockaren Sven Jonsson och hans hustru Bolla Gabrielsdotter.
Makarnas äldste son, Sven Andersson, övertar gården efter några år. Han var född 1798. Hans hustru var ifrån Vadene, hon hette Stina Jonsdotter.
En annan gammal bekant återfinns också helt osökt i Stora Solberga. Det är Johannes Gabrielsson. Han är son till Gabriel Svensson i dennes andra äktenskap med Cajsa Wetterlund. De voro grannar till Sven Andersson, och bodde i Stora Solberga samma tid. Johannes ägde även 1/8 Rödesand.
1850-1861 finns inte Johannes Gabrielsson i Stora Solberga eller någonstans i Korsberga socken. Däremot har hans syster Cajsa blivit änka, hon är bosatt i en mindre hemmansdel i Sto-ra Solberga. Hon har flera barn.

<<<<<<<<

Stenbolet

Det synes ha varit flera gårdar med det namnet.1815 flyttar Johan Anderssons och Lena Måns-dotters äldste son Anders och hans unga hustru Christina Andersdotter till Stenbolet. Anders Jonsson, som var systerson till Jan Månsson i Löparskogen, flyttar 1828 till en gård i Löpar-skogen. De bodde alltså i Stenbolet i 13 år.
Ännu tidigare, eller i början av 1800-talet, bodde där klockaren Johan Ödberg, född i Acklinga 1775. Johan blev Sven Jonssons efterträdare som klockare. Den första tiden bodde han i torpet Hultet under Dannemarka.
Senare synes han ha flyttat till ett litet hemman i Stenbolet, som tillhörde hans svärfar, avskedade dragonen Lars Fröberg, och där står han antecknad som brukare. Senare får han bo i torpet Kålabråten, som nu blir klockarboställe. Klockaren avlider 1822. Hans hustru Stina, dragonens dotter, som var född 1766 i ryttartorpet Myran under Stora Solberga, levde till 1830.
Här skall också nämnas något om dragonen Lars Fröberg. Han var född i Korsberga Stommen 1751. Hans föräldrar var brukare där, deras namn var Lars och Stina. Fadern dog tidigt, hans mor änkan Stina Mattesdotter levde då de bodde i ryttarbostället Myran under Stora Solberga. Hon var född 1717. Även hennes föräldrar Mattes och Britta arrenderade Stommen.

<<<<<<<<

Korsberga Stommen

Stom lär betyda del av något. I detta fall del av prästlönen. Stommen utarrenderades av kyrkoherden i pastoratet. Troligen var det så även på 1700-talet. Sedan 1910 ha inte prästerna med de forna stommarna att göra. De utarrenderas genom länsstyrelsernas försorg.
Den förste arrendatorn - sedan kyrkböckerna började skrivas - till Stommen i Korsberga var Mattes, född 1692, och Britta, född 1700.
Sedan var det ett par familjer. Därefter kommo de förut nämnda Lars och Stina, som voro föräldrar till dragonen Lars Fröberg i Myran ryttarboställe. Lars Arvidsson och Stina Mattes-dotter synes ha bott i Stommen från mitten av 1700-talet till 1791, då Lars dog. Samma år flyt-tar hans änka Stina till sonen Lars i Myran. Två år senare antecknas änkans död.
Efter Lars och Stina flyttar Jonas Larsson till Stommen. Han var född i Gubbängen 1746 och son till de unga makarna Lars och Lena som "flötte ifrå Tomten" till Gubbängen vid Kyn-delsmäss 1741. Jonas var född 1746. Han var alltså 46 år då han kom till Stommen. Det får ju anses bra gjort av en torparson att kunna arrendera en så stor gård som Stommen 1/4 mantal.
Denne Jonas var gift med en syster till Margeta Petersdotter på Styrshult. Systern hette Lena. Hennes far, Petter, var herre till Styrshult.
Jonas och Lena bruka inte Stommen så många år. Sonen Lars Jonsson övertar gården. Men han har den desto längre. Det antecknas att Jonas Larsson dog 28 november 1824 och hustru Lena 9 april 1828. Sonen Lars Jonsson bodde sedan i Stommen till sin död 1856.
Men i Stommen var inte mindre än 4 gårdar, vardera på 1/4 mantal. Bland dem som i slu-tet av 1700-talet brukade en av gårdarna var Jan Jonsson, som var född i Lerbacken 1769. Hustrun hette Lena Jonsdotter, hon var född i Stommen 1777 och dotterdotter till Lars och Lena som "flött ifrå Tomten" till Gubbängen 1741.
Jan och Lena hade en dotter Maria, född 1800, som blev gift med Lars Jansson Thiman. Makarna fick 1826 en son som fick heta Lars. Han kallade sig sedermera Thiman. Även han och hans familj blevo brukare av Stommen. Deras en son, Johan August, var född i Stommen 1859. Han kallade sig Thimander. Denne August Thimander härstammade alltså i rak led från Lars och Lena i Tomten.
August Thimander var i många år Korsberga sockens byggmästare. Många äro de bond-gårdar som han byggt manbyggnaden till! Jag minns honom mycket väl, fastän han nu är borta sedan många år. Han var alltid humoristisk, nästan något av en spefågel.
Bland dem som i början av 1800-talet arrenderade en av gårdarna i Stommen, var Jonas Jansson, född i Måsagården i Fridene 1770. Han var gift med Maria Bennetsdotter, som var ifrån Stora Sänneryd, också hon född 1770.

<<<<<<<<

Carl Persson i Stallerhult

Föräldrar voro Per Larsson och Cajsa Svensdotter. En liten tid bodde föräldrarna i Löparskogen, som då ägdes av Carls farmor, änkan Margareta Svensdotter. Men innan Carl blev född flyttade föräldrarna till Mölebo. Där blev Carl vid 5 års ålder moderlös.
Carl var född 22 oktober 1844. Han kristnades dagen efter. Faddrar voro Jonas Petters-son, Britta Maria Jansdotter, drängen Philip Pettersson och pigan Stina Larsdotter.
Jonas Pettersson ägde en mycket liten gårddel i Mölebo, 5/125. Britta Maria Jansdotter var änka. Hon ägde en av de större gårdarna, Mölebo 1/6 hemman. Hon blev sedan omgift med riksdagsman Lars Svenssons son, Anders Larsson. De flyttade till Stora Stallerhult, till den gård som i tidens fullbordan köptes av Carl Persson, där Britta Maria omkring 1860 dog liksom Carl själv 1926. Vem drängen Philip var vet jag inte, men pigan Stina var troligen den Stina Larsdotter som var faster till Carl. Hon var vid Carls dop 22 år gammal. Det var hon som sedan blev gift med Dunga-Karl.
Carl beskrivs som en klok och begåvad yngling. Han hade både på fädernet och mödernet gott påbrå. Sin begåvning ägnade han åt politiken. För Carls del var det inget vanskligt företag, någon revolutionens man var han rakt inte. Han var en försiktig fältherre.
Carl blev invald i riksdagens andra kammare 1881, där förblev han till 1918. Han var en av lantmanna- och borgarpartiets ledande män. I riksdagen beklädde han dessutom flera förtro-endeposter, bland annat var han ledamot i statsutskottet.
Carl Persson var säkerligen en dugande man, därom vittna ju bland annat hans många förtroendeuppdrag. I handhavandet av allmänna medel var han ytterst sparsam. Sparsamhet hade han säkert måst lära sig i tidiga barnaår. Då Carl växte upp måste den svenske bonden vara ytterst sparsam för att klara finanserna.
En son till en hans partikamrat och -vän berättade en gång för mig, att Carl som riksdagsman hade fribiljett i II:a klassvagn Korsberga-Stockholm. Men Carl han åkte naturligtvis III:e klass! Dessutom gick han från Korsberga till Skövde station, när han skulle fara till Stockholm och riksdagen. Och samma sträcka gick han, då han skulle hem igen. Tro inte att han fördenskull skänkte staten pengarna! Han hade sparat mycket för statens räkning, denna lilla summa hade han ju full rätt att stoppa i egen ficka! Ja, så har hans partiväns son berättat.
Under många år påstods han ha levt ungkarlsliv i Stockholm. Han lär ha haft med sig smör, bröd och ost och annat som stod sig länge, ifrån Stallerhult, sedan spisade han hos någon inackorderingsgumma. Men då hans många uppdrag alltmer tog hans tid i anspråk och riksda-gen dessutom utsträcktes, lär han ha funnit det förmånligare att hyra en liten lägenhet i Stock-holm. Han bodde inte mer än nödvändigt i Stockholm, men det lär ha blivit länge ändå. För att det inte skulle bli alltför dyrbart med vistelsen där, lär han ha ställt om att en del livsmedel sän-des upp till dem från Stallerhult. Han hustru Anna var då med och skötte om deras lilla hushåll.
Jag minns Carl Persson som en rätt lång och mager person, lik en svenskamerikanare som fått slita hårt i all sin tid. Minst av allt påminde han om en välnärd herreman.
Av en händelse var jag i bygden vid tidpunkten för hans begravning. Det var 1926. Den sades ha varit storslagen. Telegram anlände från kungen. Flera av kungahusets medlemmar, däribland dåvarande kronprinsen, hedrade begravningen med sin närvaro.

<<<<<<<<

Carl Swensson i Lerbacken

Så undertecknar han själv sitt namn i handlingar han skrivit, och de är inte få! Många av domböckernas handlingar, d.v.s. från Dimbo ting, äro skrivna av honom. Han upprättade bouppteckningar, köpekontrakt, ja nästan allt som kunde och behövde skrivas. Var han fått sina kunskaper känner jag inte till. Inte fanns det några som helst skolor på den tiden. Därför var det inte många av allmogens söner och döttrar som kunde skriva, om de ens kunde läsa tryckstil. Men Carl han kunde, och han skrev så väl, att det säkert vore många i vår tid som skulle känt sig glada, om de haft hans färdigheter i skrivning!
Det är inte att undra på, att folk inte kunde skriva, då man vet hur tillkrånglade skrivteck-nen var den tiden. Men för unge Carl var det inte nog med att lära sig skriva och läsa de kons-tiga tecknen. Han ägde också förmåga att använda språket, och däri bestod nog ändå hans största förmåga.
Han uttrycker sig klart och korrekt, och det är en särskild stil över det han skrivit. Hade Carl levt i vår demokratiska tid, är det troligt att han med sitt goda huvud hade funnit en lysan-de plats i samhället!
Men Carl han hade inte sådan tur med sin födelse, nej han blev född under det mörka medeltidsliknande 1700-talet, närmare bestämt i "frihetstidens" kanske mörkaste skede, i Hattpartiets glansdagar. Han såg dagens ljus 6 september 1760 i Stora Solberga, eller rättare i ett torp under Stora Solberga. Hans föräldrar var "torparen Swen" och dennes hustru Kerstin Andersdotter. Kerstins föräldrar var Anders och Ingeborg (uppgift om efternamn saknas ofta i 1700-talsböckerna). Torparen Sven var född 1721 och Kerstin 1722, alltså i "frihetstidens" början. Carls far "förstår litet" och hans mor "förstår någorlunda" vid husförhören. Ingen av dem visar alltså någon lysande teoretisk begåvning.
Inte heller Carls morfar och mormor var några skinande ljus, om kyrkbokens anteckningar får tala. Han "förstår någorlunda" och hon "förstår litet". Men Carl har en moster som har ett glänsande betyg, hon förstår "wäl" och "försvarligt".
Hur Carl själv hade det på husförhören, då han blev så gammal att han måste vara med, är fördolt. Det är bara i 1756-1759 års kyrkbok som kunskaperna vid husförhören betygsätts. Och den tiden var inte Carl född.
Hans morfar och mormor ägde gården i Stora Solberga, under vilken torpet hörde. Morfar Anders var född 1685 och mormodern 1693. De föddes alltså i elfte Karl:s tid.
Carl Svensson bodde med sin mor i torpet Björnängen, innan han 1791 gifte sig och flyt-tade till Lerbacken. Båda torpen tillhörde Karstorp. Hans hustru uppges vara 4 år äldre. Hon var piga på Karstorp. Hon hette Annika Persdotter och var från Kinnevad.
I början på 1800-talet köpte Carl Svensson gården Larskullen. Nu blev han hemmansägare och hans ord gällde mera än förut. Hustru Annika dog 6 september 1829. Året efter flyttar Carl till sin gård Larskullen. Vilket år han köpte Larskullen, känner jag inte till när detta skrivs. Men 1811 sänder han dit sina båda barn, Lisa och Carl. Lisa var född 1791 och hennes bror Carl 1793. När Lisa sedan blir gift arrendera hon och mannen gården i några år, troligen 1818-1825. Sedan övertar sonen Carl gården. Han blir sedan nämndeman, egendomsförsäljare och auk-tionshållare, men främst var han dock bonde. Sonen Carl var gift två gånger. Första hustrun dog 1828. Året efter blir han omgift med Maja Svensdotter från Lilla Stallerhult.
Då Carl Svensson flyttar till Larskullen är han inte ung längre, han har fyllt 70. Carl Svensson blev aldrig torpare, inte heller bonde. Torpare och bonde blev han bara till namnet.
Hans många uppdrag upptog helt hans tid. Fastän det var lågt betalt, hade han lyckats samla ihop en penningsumma, så att han kunde köpa den stora och vackra gården, och därmed bereda sig en trygg ålderdom liksom en god ställning åt kommande släkten.
Carl Svensson fortsätter sin juridiska verksamhet efter flyttningen till Larskullen. Han dog i Larskullen 1842. Ålderdomssvaghet har man skrivit som dödsorsak. Han var då 82 år.

<<<<<<<<

Lars i Torpet

Lars var född 1832 och var nu - det var 1916 - över 80 år gammal. Han hade brukat och ägt den rätt stora gården Lämmagårdstorp - eller Torpet som det kort och gott kallades. Lars var välkänd i trakten sedan sin långa tid som bonde. Sa man Lars i Torpet, då visste folk både i Fröjered och i Korsberga vem man menade. Men skulle man komma på idén att istället säga Lars i Lämmagårdstorp - då bleve det bara gissningar.
Lars hade haft en son som övertagit gården, då han själv ansåg sig inte orka längre. Men så dog sonen, och det blev sonsonen som istället tog över. Lars var då till åren kommen. Han levde mycket i det förflutna, i den tid då han själv var ung. Sonsonen och hans unga hustru lev-de i nuet.
Det var ingen osämja mellan Lars och de unga. Det var bara så, att då Lars berättade om det som skedde för ett halvt sekel tillbaka eller mer, så lyssnade de unga bara med halva örat. Och då de unga berättade om sitt liv i nutiden, så var Lars lika oförstående.
Lars klagade knappast på de unga, det var bara det att de inte förstod honom riktigt. Lars behövdes egentligen inte hemma, det visste han, och eftersom han var över åtti, så tyckte han själv att han hade gjort sitt dagsverke. Frisk och stark för sin ålder var han. Det var för honom ingen svårighet att gå en halvmil eller mer för att få sig en pratstund. Lars var visst ingen "rän-narkäring", men någon gång gjorde han en utflykt för att sammanträffa med någon, som liksom han var intresserad av det som varit förr.
En senhöstkväll 1916 kom han till vårt hem, han kom i skymningen. Vi barnungar var ensamma hemma. Vi lyssnade åtminstone, och det utan låtsat intresse. Lars började berätta om bygden i forna tider, han var ju uppfödd i Stora Sänneryd. Han berättade om Tomten, Nöa och andra stugor som funnos när han var barn, men som revs eller ruttnade ned. Jag har sedermera återfunnit dem alla i gamla kyrkböcker.
Lars hade inte endast torra fakta om personerna, nej han visste berätta om sådant de varit med om, sådant som det inte finns en rad skrivet om. Tänk, om man begripit att teckna ned vad han sagt!
Då han berättat färdigt om folket där på orten i forna tider, övergick han till att berätta spökhistorier. Det blev intressantare för ungarna. Det mystiska har alltid intresserat barn och enfaldiga personer. Med gapande munnar lyssnade vi på det överjordiska han nu hade att be-rätta om. Naturligtvis trodde vi vartenda ord han berättade. Lars gjorde sig också trovärdig genom att uppmana oss, att vi föralldel inte skulle tro på alla spökhistorier som folk berättade. Men det han nu berättade - det var sant in i minsta detalj!
Han berättade om gengångare, förebud, vålnader och begravningståg, sådant som alla människor trodde på då. Då han såg att vi trodde, övergick han till att tala om Hornper, den förskräcklige. Han talade om hur han visat sig för skilda personer vid olika tillfällen och ställt till förtretligheter. En gång hade han hindrat en bonde från att fara till kvarnen. Det var kort före jul, och bonden skulle se till att få hem mjöl till julbaket. De voro utan mjöl i bondens stuga, brödlösa voro de också.
Det var när bonden skulle igenom ett grindhål, ett led som man säger i Västergötland. Led fanns det gott om den tiden, t.o.m. på de allmänna landsvägarna. Men eftersom det var sent på året så fanns det inga led ute. De voro avlyftade från gångjärnen och ställda under tak. Endast grindstolpar funnos att fara igenom, och de voro naturligtvis inget hinder, vilket grindarna annars voro.
Men den gången fanns det ett hinder mellan två grindstolpar, och det hindret var långt besvärligare än en grind. Det var nämligen Hornper själv! Han den förskräcklige hade behagat ställa sig grensle över vägen med en fot på vardera grindstolpen. Hornper skulle ha varit rent förskräcklig att skåda, enligt Lars. Han hade horn i pannan och på knäna, och ut från munnen stod en lång kvast av eld och gnistor.
När nu bonden närmade sig grindhålet, fick han förstås se den förskräckliga gestalten. Hästarna sågo den också, och de tvärstannade båda ett litet stycke ifrån. En lång stund stodo de på samma fläck. Inte ville bonden vända med oförrättat ärende! Nej, han väntade och trodde att Hornper skulle tröttna och ge sig därifrån. Men då bedrog han sig!
Så småningom gick väl bondens rädsla och "skälvosot" över. Han tänkte köra ändå, fast mörkrets furste stod där. Men då visade det sig omöjligt för honom att få fram hästarna, hur mycket han än manade på dem. De blevo alldeles genomblöta av svett. Bonden hade inget annat att göra än att vända hem.
Att det hela inte varit något som bonden inbillat sig, det såg ju alla som skyndade ut och undrade varför kvarnresan var gjord så snart. Hästarna stodo där och skälvde och voro alldeles löddriga av svett. Och gumman tyckte det var alldeles särskilt förargligt, att gubben hennes kom hem utan mjöl, fast det skulle till att bli jul och ingenting var bakat än. Kunde inte prästen läsa bort den onde? undrade hon. Jo, det trodde nog gubben hennes. Men till prästen var det nu inte nästgårdsväg.
Men då erbjöd sig drängen att köra. Han var stor och stark, och inte var han rädd av sig heller. Skulle det visa sig omöjligt att få fram hästarna, var han beredd att själv dra vagnen med säckarna genom grindhålet och leda hästarna en omväg förbi.
Då drängen kom fram till det farliga stället, hade den onde förmodligen blivit upptagen på annat håll, för han fanns inte kvar i grindhålet längre, och kvarnresan avlöpte utan äventyr. Så mjöl fingo de i bondgården till slut. Och brödet blev också bakat och färdigt till julen!
<<<<<<<<

Men då slog klockan 11! Och då var det plötsligt som att Lars blivit medveten om tidens flykt. Han reste sig och försvann ut i den svarta natten och tog en genväg genom skogen hem till Torpet. Tänk, att han vågade ge sig in i skogen, när det var så svart, och när det fanns så myc-ket mystiskt och farligt!
Men nu fyrti år senare undrar jag över, hur han kunde klara av att hålla sig på stigen när det var så mörkt. Han var ju ändå över 80 år.

<<<<<<<<

En Natt och Dag

Det är inte min mening att här gå in på den så vittbekanta Korsberga-adeln. Släkten Natt och Dag synes inte ha haft många medlemmar i Korsberga heller. Mot slutet av 1700-talet bodde en "Herr Hofjunker Thure von Natt och Dag" där. Han var född 1759.
Arkivforskare påstå att de av släktens medlemmar som levde denna tid i allmänhet härstammade i sjunde led från Engelbrekts baneman. Sturarna äro av släkten Natt och Dag fast de bar Sture-namnet istället.
En av dem som gjort sig mest känd är nog ändå författaren m. m. Jacob Natt och Dag. Han var verksam medlem i det redan då bildade Götiska Förbundet. Eller åtminstone var han starkt gripen av dess idéer. Han verkade för upprättande av gamla nordiska seder och bruk; en stark militärmakt med bl.a. allmän värnplikt m. m. Så långt var nog allt gott och väl. Vad det "simpla" folket tyckte om hans förkunnelse känner jag inte till. Förmodligen fingo de ingen nämnvärd del av den, och även om de kunnat bilda sig en uppfattning om den, hade väl ingen frågat stort efter den.
Inom Jacobs egna kretsar mottogs väl hans förkunnelse med blandat intresse. Men då han vid en vistelse i Tyskland blev så "fosterländsk", att han allvarligt ivrade för att störta Karl XIV Johan, för att istället sätta dit prins Gustav på "Vasarnas urgamla tron", då gick det för långt! Det fanns ingenting som Karl Johan var så känslig för som direkta utfall mot hans per-son. Jacob dömdes därför till döden. Men han lyckades rädda livet genom att fly till Amerika, där han dog 1864, 71 år gammal.
Vad han hette i Amerika minns jag inte, men Natt och Dag var det inte. Han fick bryta sig en ny bana. I brev till militären J.A. Hazelius uttalar han sedermera sin djupa längtan efter Sve-rige. Långt innan detta hade han kunnat återvända till fosterlandet, kungen hade nämligen någ-ra år efter Jacobs flykt utfärdat allmän amnesti för majestätsförbrytare. Men en resa över ocea-nen var den tiden ett företag som endast företogs i yttersta nödvändighet. Eftersom han dess-utom hade slagit sig ner i en stat långt inne i Amerika, fick han vackert lov att stanna där han var.

<<<<<<<<

Almnäs

Godset Almnäs är ett av de större i Sverige. Arealen är 6.600 tunnland. Något mer än hälften är åker. Åkern är av yppersta beskaffenhet. Matjorden är av ansenligt djup, all åker är djup-plöjd, motsvarande dubbelt djup mot vanlig plöjning. Dessutom är den täckdikad och dränerad. De främsta vetenskapsmän på lantbrukets område ha varit förvaltare på gården. Almnäs har vanligen varit ett föregångsjordbruk.
Godset har eget tegelbruk, kvarn och såg. Även hamn och egna ångbåtar. Men båttrafiken har inte den betydelse som i forna dar, inte heller järnvägarna. I vår tid är det stora lastbilar som används som transportmedel. Nu kan plank köras direkt från sågen till ett husbygge på en kanske avlägsen plats, utan någon som helst omlastning. Säden lastas nu vid godsets magasin och körs sedan direkt till Kooperativa Förbundet i Stockholm eller vem som nu är köparen.
Almnäs har ett särskilt fint vete, som ger mycket mjöl, och mjöl av yppersta kvalitet, där-för betalas Almnäs vete med något högre pris än andra gårdars.
Under medeltiden hörde Almnäs till Alvastra kloster, men genom regeringsbeslut tillföll det Kronan. Omkring 1550 kom det att tillhöra Bjelke-ätten. På 1600-talet hörde det till Per Brahes besittningar. Bland ägarna funnos grenar av ätten Natt och Dag, Stackelberg och Spar-re. De två senare släktgrenarna ägde Almnäs på 1800-talet, enligt kyrkböckerna. År 1888 köptes det av den kände baron Oscar Dickson i Göteborg. Han avled 1897.
Mågen, greve Göran Posse, blev godsets disponent. Eftersom den Dicksonska släkten var omåttligt rik, har man råd till fortsatta förbättringar.
Den stora slottsliknande herrgårdsbyggnaden uppfördes på 1700-talet, eller närmare bestämt 1773-76. Den restaurerades sedan rätt grundligt mot slutet av 1800-talet.
Almnäs nämndes i samband med det Dicksonska namnet i många år, eller till någon gång under första världskriget. Godset köptes vid den tiden av Ohs bruk, som alltjämt står som ägare.
Dicksons måg, greve Göran Posse, minns jag mycket väl, liksom hans grevinna. Han var lång, håret var grått, gestalten något böjd.

<<<<<<<<

Oscar Dickson

Den Dicksonska släkten härstammar från Skottland. Två bröder, affärsmän, inflyttade till Göteborg i början av 1800-talet. Åtminstone en av dem ansågs vara en hänsynslös affärsman. Dicksönerna bedrev bland annat skogsaffärer i stort. Virket exporterades vanligen till England. Denna tid var skogen föga värd i Sverige. För några riksdaler köptes väldiga skogsarealer i Norrland. Bönderna sägs ha blivit överförtjusta över betalningen och ville gärna sälja mer.
I Sundsvallsdistriktet anlades stora sågverk. 1847 anställdes Oscar Dickson som disponent för sågverk och skogsavverkningar. Han "hjälpte" bönderna att bli av med sin skog. Bondsönerna fick arbete med avverkning och de tjänade en hel del skillingar om dagen.
Med tiden blev Oscar Dickson en omåttligt rik man, enligt vad som påstods. Han bekos-tade ett flertal expeditioner till arktiska och antarktiska trakter. Bland många andra bekostade han Nordenskölds fem arktiska expeditioner före Vegafärden. Tillsammans med Oscar II be-kostade han Nordenskölds och Pallanders världsbekanta Vegafärd. Flera områden i den ark-tiska världen bära Dicksons namn.
Dickson var inte endast rik, han var även lärd. Han blev filosofie hedersdoktor vid Uppsa-la universitet 1877. Konung Oscar II, som själv var en lärd man, umgicks gärna med Oscar Dickson.
En gång vid ett besök i den Dicksonska våningen lär kungen ha lagt märke till hur det eldades med kanelbark i en stor och dyrbar täljstenskamin. Helt bestört säger han:
- Har du råd att elda med så dyrbart bränsle?
- Jag har råd att elda med det som är ännu dyrare, svarar Dickson. Varpå han ger betjän-ten order att kasta en skuldförbindelse, som han har med svenska staten, på elden. Dickson hade nämligen lånat staten en god summa pengar. Brasan föranledde att Dickson blev adlad - så berättades det i folkskolan för 40 år sedan.
Oscar Dickson, en känd gestalt under gången tid, är nu borta sedan mer än ett halvt sekel. Dicksonska ättens balsamerade stoft vila i ett dyrbart marmorkapell på miljonärernas kyrkogård i Göteborg.
I Almnäs bo inte längre några högvälborna grevar och grevinnor. Driften på det forna grevegodset är nu helt affärsmässig. Det tillses av ombud för Ohs bruk. De ha vanliga "ved-sågar namn".

Se vidare i kapitel 6, Mjölnaren Johannes Andersson.
Beträffande soldattorpet, se kapitel 5.
Om klockaren Sven Jonsson, se kapitel 9.
Om Jonas och Sara, se kapitel 3.
Om familjens vidare öden se kapitel 3.
Se kapitel 10.
Om klockaren Sven Jonsson, se kapitel 9.
Händelsen beskrivs i kapitel 3.

<<<<<<<<

Kapitel 3 Hedsmossen

Hur det gick för en bonde som fick gå ifrån sin gård.

Inhyses

Jonas brukar en tid hela Rödesand, men han äger aldrig mer än halva gården. Inte heller där gick det bra för Jonas Jansson.
Det var hårda tider för bonden. Endast den som har gott affärshuvud, är ovanligt sparsam samt först och sist mån om sitt, klarar sig någorlunda. De som kände Jonas och hade med honom att göra den tiden, ha berättat att han var för mycket efterlåten.
Det gick ekonomiskt utför alltmer. Jonas måste sälja skog. Och eftersom han blir tvingad att sälja, får han inte mycket för den. Snart blir han tvingad att sälja hela gården  billigt.
1849 flyttar makarna till Skråmman. Skråmman ägdes den tiden av jorddrotten general Fredrik von Essen på Kavlås. Brukare är Jonas svåger Jan Larsson, som 1822 blev gift med hans syster Lena. De hade tidigare arrenderat en gård i Klämmesbo, men nu hade de flyttat till Skråmman, som den tiden var en ganska stor gård. Jan Larsson hade tillbringat sina tidigare år där, emedan hans föräldrar förut arrenderat och bott på gården.
Familjen finns kyrkobokförd i Skråmman 1849. Nu ha makarna tre pojkar. En son, Joseph, blev född 1838. De båda äldsta äro på annat håll. Johannes är dräng i Rödesand hos sin moster och morbror, som arrendera den ena gården i Rödesand. Joseph, 12 år, blir fosterson, och Gustav är dräng i Lämmagårdstorp.
Men makarna bli inte länge kvar i Skråmman. De vill komma närmare Hedsmossen, ödemarken de utsett till sin framtida boplats.
De få hyra avskedade soldaten Brandts stuga i närheten av soldattorpet Sunnarstorp. Därifrån ha de inte mer än 1/4 mil till Hedsmossen, och dit gå de varje vardag för att arbeta i det blivande hemmet. Det är väl främst en stuga de timra på. Kanske de även odla upp lite jord i närheten av stugan?
Men Jonas och Sara blevo aldrig skrivna hos Brandt i Sunnarstorp! På den tiden fanns det en sida i kyrkboken som hette "socknens slut". Där skrev man lösdrivare, fattigstuguhjonen och andra misshagliga individer. Där blir nu Jonas med familj skrivna.
Jonas hade knappast blivit skriven där, om det inte varit så att komminister Winge blivit död just det året. Winge hade varit i Korsberga i flera årtionden och han bodde då i komministergården i Kantebo. Jonas hade varit hans närmaste granne i 15 år, och de kände varandra långt innan. Men enligt uppgifter i offentliga handlingar hade komminister Winge varit sjuklig i många år. 1849 fick han sluta sina dagar. Det året hade man fått ny komminister i Korsberga.
Jonas blev alltså skriven på socknens slut därför att han hyrde soldaten Brandts gamla stuga, Källestugan. Jonas var inte besutten bonde längre. En bonde har väl aldrig räknats högt på samhällsskalan, men ändå har han i forna tiders Sverige stått högre än torparen och back-stugusittaren.
Nu har Jonas sjunkit djupt. Han är ett trappsteg under backstugusittaren. Jonas och Sara bo inhyses hos en som själv bor inhyses! Varför man så flitigt använde ordet inhyses, var förmodligen det faktum att en backstuga aldrig var byggd på egen mark. Den hystes alltid på någons ägor.

<<<<<<<<

På Socknens slut

Hedsmossen var utmark till Löparskogen och Vadene. Eftersom det alltså varit en del av Jonas gamla hem, är det uppenbart att han kände till Hedsmossen.
Han hade köpt ett område där på 49 år. På andra villkor såldes det inte. Dock var det väl bättre att äga marken i 49 år än att inte äga den alls! Någon backstuga blev det ju ändå inte, och innehavaren kunde inte vräkas förrän tidigast om 49 år.
Jonas är nu 56 år och Sara är 47. Nog vore det väl bra om man finge köpa marken för evärdligt, i den händelse någon av de efterkommande önskade bosätta sig där. Men annars be-höver man ju inte ta mer än en dag i sänder.
Jonas och Sara äro friska och härdade i livets strid. Sara sägs ha varit en arbetsmänniska som få. Livets hårda nödvändighet hade tvingat henne därtill, och hon trivdes med arbetet. He-la sommaren 1850 timrar man på en liten stuga. Sara är van att arbeta hårt på åker och äng och hon vill nödvändigt vara med.
Om sommaren är det enbart skönt. Skönt med promenaden genom den härliga skogen, förbi Kullahagen och så en liten pratstund emellanåt med vännerna Gustav och Greta som bo där. Inte mindre ljuvligt känns det nere på Hedsmossen, en bit jord och en stuga, men ändå deras eget.
Men så komma höstmånaderna med sina korta dagar, mulna och grå. Ibland silar regnet sakta, en del dagar är det som att himmelens fönster var öppna. Nu blir det sen morgon och tidig kväll, beckmörkt i skogen om morgnarna och lika mörkt om kvällarna.
Oktober och november komma med kalla och våta dagar. Inte regnar det alla dagar, men det känns vått ändå. Visst har man fått tak på stugan, men det drar så otäckt genom dörr och fönsteröppningar. Sara hade blivit så förkyld sista tiden. Förgäves ber mannen henne att stanna hemma.
Men en dag är hon likväl så sjuk att hon inte kommer ur sängen. Hon fryser och svettas om vartannat, och hon känner sig matt och yr. Troligen går Jonas till sin gamle vän Troll-Pet-ter. Han visste bot för mångt och mycket, men om sjukdomen var till döds kom hans kunskap till korta.
En dag får Jonas gå till prästen i Kantebo och anmäla dödsfallet. Begravningen bestäms till 24 november. I död- och begravningsboken skrivs följande:
"1850. Nov. 16 död. 24 begravd. Sara Gabrielsdotter Hustru på Socknens Slut. Död i Sunnarstorp under L. Sänneryd."

<<<<<<<<

Nybygget i ödemarken

Jonas är i sitt 57:e år. Vad skall han nu göra sedan hustrun gått bort? Han hade nog inget annat val än att fortsätta som han börjat: bygga, odla och dika. 1851 är nyhemmanet Hedsmossen så pass i ordningställt att Jonas kan flytta dit. Då har han byggt en liten knuttimrad stuga på ett rum och kök, enligt tidens sed.
Rätt vanligt är att bland tjänarna på olika gårdar finna änkor och änkemän. Men änkemannen Jonas ville inte bli dräng, och inte ville han bli torpare. Och han siktar inte till det som är stort och högt. Dit kan han ändå inte komma, han har bara att vara nöjd med det lilla och att vara bland de små och ringa. Men han vill känna sig fri och otvungen.
Han frågar inte mycket efter om arbetsdagen blir lång och hård, eller om brödet är torftigt. Men då morgon kommer efter nattens vila, vill han vakna under eget tak och känna sig oberoende.
Han hade något av det blod som flöt i förfädernas ådror, då de hellre valde vistelsen i fri-het på den ogästvänliga ishavsön framför vistelsen i träldom i hemlandet. Det var förfädernas förfäder på andra sidan Kölen.
För min ringa personliga del är jag böjd för den tron att Jonas valde rätt.

För att få nytta av jorden och för att överhuvudtaget ens kunna odla, måste bäckens fåra för-djupas. Dikena skulle ha sitt utlopp i bäcken, och bäcken var för grund. Den var så grund att den vår och höst omöjligt kunde ta emot smältvattnet. Att under sådana förhållanden dika och odla var omöjligt.
Skapelsen är ju ett fullbordat faktum - i stort, men i smådetaljer ett verk i vardande. Troligt är väl att om naturen hade fått något tusental år till sitt förfogande så hade den själv utfört verket. Men så länge har inte Jonas tålamod att vänta, därför beslutar han påskynda naturens verk.
Kunde han få hjälp av någon annan markägare? Jonas var den förste nybyggaren på Heds-mossen. Men han var fördenskull inte ensam om att ha jord där. Även Mossen, Älmedalen och Kopparkullen ha mark där. Men de använda marken endast till kreatursarbete. På försomma-ren, då vattnet sjunkit undan, växte där ett magert gräs som dög till bete för djuren.
Jonas frågar grannarna om de vill vara med om dikning och fördjupning av bäcken. Det vill de inte. De anse att ett sådant företag kostar mer än det smakar. Han inser att de har rätt, från deras synpunkt sett. Men Jonas måste dika. Även om ett magert gräs växer, så är det inget för människor att leva av. Jonas anser sig inte kunna ha djur, ensam som han är. Han skulle inte ha någon som helst nytta av Hedsmossen, om han inte kan odla jorden.
Grannarna i Mossen äro vänliga, men inte kaptenen i Kopparkullen. Han till och med ho-tar med stryk, om Jonas inte genast tiger, eller om han skulle våga komma igen. Kaptenen är van att bli åtlydd, och han blir åtlydd även denna gång, men innan Jonas på kaptenens "förrr-svinn!" ger sig av, så lovar han denne att han får slå så mycket han vill, bara han törs. Men ef-tersom kaptenen är en liten finlemmad person och Jonas storvuxen och tränad i många års hårt arbete, blir det inga handgripligheter.
Jonas insåg nog hur det var fatt med kaptenen. Denne hade från sin soldattid haft många duster med bönder. Kaptenen var ju den indelte soldatens patron och beskyddare. Som sådan fick han ofta ta soldatens parti gentemot rotebönderna.
Jonas kommer aldrig åter i det ärendet. Han vill inget bråk med sina grannar, inte med någon om han kan slippa. Han var fridsam. Det heter ju om sådana att "de skola besitta jorden". Men det är nog endast i Gudsriket som detta gäller, för den jord Jonas ägt var ju honom fråntagen!
Att gräva och fördjupa bäcken till Lillån eller mer är inget hastverk för en ensam man, även om han har goda kroppskrafter och är van vid hårt arbete. Vid Stenhammaren är det särskilt krävande. Där fanns sådana mängder av sten att det behövdes en jättes krafter och ett stort tålamod. Där gick inte arbetet fort undan!
Det dröjde flera år, tre eller fyra, innan arbetet kan anses vara färdigt. Jonas arbetar endast några veckor varje högsommar, då vattenståndet är som lägst, och det är torrast.
Jonas grannar i Mossen och Älmedalen turas om att bära mat till honom. Han får vanligt-vis potatis, bröd, kött och en flaska mjölk. Det är så rikligt tilltaget att det räcker för hela da-gen.
Potatis gick ännu inte att odla på Hedsmossen. Det blev först senare, då marken "satt sig", som man kunde odla potatis. Men inte heller då blev den god. Endast på området kring stugan, kunde man med någon framgång odla potatis. Potatis på mossjord blir aldrig god. Däremot anses sådan potatis särskilt lämplig som utsäde.
De som kommer med mat till Jonas, vill att han skall ge sig tid att sitta och vila en stund på maten, de tycker han skall språka en stund. Jonas vill gärna samtala, han var av naturen umgängessam, men han har nu inte tid, han måste arbeta medan det är torrast. Då regnen sedan begynner, anser han det inte vara mödan värt. Då Jonas arbetar med bäcken, arbetar han nästan alla ljusa timmar på dygnet. Trots sina 57 år är han vid god fysik, och han tycker att han blir aldrig trött. Men han sover gott, de timmar han sover.

<<<<<<<<

Nybygget i ödemarken

Upprinnelsen till att grannarna bär mat till Jonas, var ett besök av Johannes i Älmedalen. Då han får se att Jonas endast har en soppa kokad på ängssyra, tycker han synd om honom. Han säger inget till Jonas, men han förstår ju så väl att det inte är lämplig mat för en man med ett så hårt arbete, och därför talar han med hustrun. Då grannarna sedan få veta att Jonas fick middag från Johannes i Älmedalen, vill även de vara med och bära mat.
Jonas anser att bättre hjälp hade han aldrig kunnat få. Bäcken blev fördjupad hela vägen till Lillån, omkring 2 km. Sedan började vattnet sjunka, och dikningen för åkrarna kunde på-börjas.
Men det är inte endast de stora stenarna vid Stenhammaren och annorstädes som kräver tid och krafter. Hela området på Hedsmossen hade en gång i tiden - troligen för tusentals år sedan - varit beväxt med storskog. Många av de forntida trädjättarna hade fått sitt sista vilorum i bäckfåran. Och de måste bort med stam, rötter och grenar för att inte hindra vattnets lopp.
Jonas gräver också diken. De görs 180 famnar långa, och det är 9 famnar emellan dem. Däremellan hade man alltså åkertegarna. Även i mossen, d.v.s. de blivande tegarna, ligga jätteträden väl gömda. Och även där måste de bort. Det blev stora högar med stock, rötter och grenar, som användes som ved i den öppna spisen i många år. Det bästa blev till reparationer av byggnader.
Upprensning av diken blev de första åren ett vanligt arbete på Hedsmossen. Efterhand som marken blev fastare, blev det bättre, dikena flöt inte igen på samma sätt. Att det var svårt att hålla dikena öppna, berodde på att djup och lutning var för ringa.

Jonas trivs så bra med odlingsarbetet. Visst var arbetet hårt många gånger, men det skulle nog bli rik skörd så småningom. Men han måste ju också ha något att leva av, medan han väntar på mödans lön där på nyhemmanet!
Därför odlar Jonas upp fruktträdsplantor där på Hedsmossen, plantor som han sedan för med sig till bönders trädgårdar. Han anlägger trädgårdar. Trädgårdsmästarens yrke kan han sedan tidigare.
Alltmer har man, åtminstone vid större gårdar, börjat inse trädgårdsodlingens betydelse. Och även vid mindre gårdar har man börjat anlägga fruktträdgårdar. För de senare var ofta soldattorpet en förebild. Soldaterna hade varit ute i stora världen och funnit att det var lönande med trädgårdstäppor även vid mindre hem. Därför hade mången soldat tagit med sig ympkvistar hem, och snart stod där en liten fruktträdgård kring hans stuga. Rotebonden är inte sen att vilja ha något liknande.
Trädgårdsmästaren hade liksom övriga hantverkare gott anseende. Det hade generationer av gästande mästare, gesäller och lärgossar sett till i bondehemmen. Det är troligt att Jonas haft det mer bekymmersfritt om han ägnat sig åt trädgårdsmästeri. Men Jonas älskar nu sitt hemman i ödemarken, och han ägnar det all kraft och tid som står honom till buds.
Rågbröd, vari blandats havre, var väl det mest vanliga på Hedsmossen och i andra små bondehem den tiden. Men även med bark och agnar blandas brödet. Rent oblandat rågbröd ansågs som en läckerhet. Då sonen Johannes i ungdomsåren kommer hem och hälsar på, köper han med sig några kakor bröd av oblandad råg. Sådant vet han alltid är välkommet.
I Kullahagen byter Jonas till sig god sandjordspotatis mot havre. Jonas odlar rovor också, inte till kreatursfoder, utan till föda åt sig själv. Mycket näring har inte rovan, men den ger än-då en mättnadskänsla. Den blir en sorts nödbröd.

Den öppna spisen var den flödande ljuskällan, hemma i nybygget hos Jonas liksom överallt i stugorna den tiden. Den öppna spisen gav ett långt starkare ljus än fotogen och talgljus, sär-skilt om man eldade med töre. På herrgårdar och andra finare hem hade man talgljus, men de gav ett snålt, rödgult ljus.
I ladugårdar och övriga uthus fick man ljuset från barrvedsstickor. De stuckos in i väg-garna. Man vore böjd att tro att det fördenskull bleve eldsvådor, men så hände ytterst sällan. Folk voro så vana vid att använda stickorna - och det erfordrades, isynnerhet då de användes på logar och i lador.
Den tid var dock försvunnen då man behövde använda flinta, stål och fnöske för att göra upp eld, eller låna av grannarna. I Jonas barndom fick man ofta låna eld av grannarna. Men nu fanns fosforstickor att köpa, och de voro synnerligen lätta att göra upp eld med. Ett litet, svagt strykande mot ett fast föremål, nästan vilket som helst, kom dem att tända. Men eftersom de voro så lätta att få eld på, uppstod ofta eldsvådor, dessutom voro de mycket giftiga.

Johannes barndom
<<<<<<<<
Jonas Jansson var ensam i 15 år i sitt nybygge. Då efterträddes han av sonen Johannes. Men Jonas bor kvar, han hjälper till med det han kan, och det är inte småplock endast, nej han dikar och han gör ännu nästan vad arbete som helst, fast han är 70 år.
I Löparskogen hade Johannes vagga stått. Han blev född 20 juli 1830. Föräldrarna hade förut fått två små flickor som ryckts bort helt späda. Men de hade hunnit döpas dessförinnan, redan dagen efter födelsen. Men vem visste hur det skulle gå med Johannes? För säkerhets skull döptes han därför samma dag han föddes. Kristningagillet ägde rum samma dag.

Ett tungt ansvar åvilade föräldrarna tills barnet blev döpt. Dog barnet i odöpt tillstånd, gick det evigt förlorat. Att barnet får lida evig osalighet, därom fanns ju inget tvivel, men felet var för-äldrarnas. Så ansågs det.
En annan orsak till att barnet skulle döpas så snart ske kunde, var den att troll och liknan-de onda makter ansågs inte förmå skada barnet på samma sätt efter döpelsen. Hur ofta hade det inte hänt att det lilla människobarnet rentav blivit bortbytt. Trollen hade helt enkelt tagit det lilla människobarnet och lagt dit en av sina ungar istället.
I början kanske man inte ens märkte att man fått en bortbyting, men så småningom blev det uppenbart. Bortbytingen skilde sig oftast både till sätt och utseende från de andra barnen i familjen. Men hur illa än bortbytingen bar sig åt, vågade man oftast inte aga den. Man trodde nämligen att trollen misshandlade det lilla människobarnet var gång deras egen avskyvärda avkomma fick näpst. Med tiden blev naturligtvis bortbytingen en alltmer fullfjädrad trollunge.

När Johannes fick frossan vid Mosås

I Löparskogen förflöto Johannes första barnaår. Då han är 5 år och broder Gustav 1 år, flyttar familjen till Rödesand, det var 1835.
I föräldrahemmet har man inte fler tjänare än nödvändigt - om ens så många. Därför får Johannes lära sig arbeta i tidiga år. Den rätt stora gården, 1/4 mantal, kräver hela familjens krafter. Därför finns Johannes inte bland drängarna i andra gårdar, vilket hade varit det vanliga. Men eftersom han var bondson, skulle han bli bonde. Och till bondens utbildning hörde att vara dräng på några av traktens gårdar. Ju större dessa var, desto bättre. Då fick man lära mera.
Då familjen lämnar Rödesand är Johannes 19 år. Han är så gammal att han kan tjäna sitt eget bröd. Det är bra, för nu behövs det. Först är han dräng hos sina släktingar, Johannes An-dersson och Hanna Gabrielsdotter, som brukar den ena gårddelen i Rödesand. Sedan har han flera platser som bonddräng.
Då järnvägar börjar byggas, blir han rallare. Han är med och bygger järnväg i Örebrotrakten. En gång känner han sig ordentligt dålig och förstår att han måste ta sig hem. Några färdiga järnvägar fanns inte då, så han måste vandra. I sankmarkerna vid Mosås, strax söder om Örebro, får han frossan och blir liggande.
Eftersom det är sommar går det ändå an. Medan de värsta feberanfallen pågår, blir hans hotell en hölada. När benen börjar bära honom igen, får han ta sig vidare. Där inga lador finns får han nöja sig med en yvig gran som tak.
Mat köper han i bondgårdarna efter vägen. Oftast blir det hårt bröd och mjölk. Den vanligaste drycken är ändå vatten. Vatten finns oköpandes och i hur stora mängder som helst. Inte är Johannes utan pengar, men eftersom fader Jonas blivit fattig, vill han ha med sig en slant hem till honom.
Allting här i världen har ett slut, även för den som är sjuk. Så småningom, efter flera dagar och nätter, har Johannes trampat de 16 gammalsvenska milen mellan Mosås och Hedsmossen.
En tid senare återfinns Johannes och brodern Gustav som hamnarbetare i Stockholm. Då Gustav blir sjuk, förs han till Serafimersjukhuset, där han dör i hjärnfeber.

En flicka från Habo

År 1865 ingår Johannes äktenskap. Den utvalda heter Lovisa Johansdotter, hon är ifrån Habo. I närheten av Hjo hade de båda tjänst hos samma mjölnare, och där hade de träffats.
Eftersom Lovisa var i 35-årsåldern, är hon enligt tidens begrepp ett gott stycke uppför glasberget. Johannes är i samma ålder, men en karl blev det väl någon råd för! Men för en kvinna var det nära nog det värsta som kunde hända att inte bli gift. Det ansågs värre än ett svårt lyte.

Ett av föräldrarnas stora bekymmer var att få döttrarna bortgifta. Framförallt var det en kär-leksfull moders bekymmer.
Om så illa var - och det hände ju ibland - att en kvinna måste förbli ogift, var hon nära nog utan existensmöjligheter. Då hon blev för gammal för att duga som piga, blir ofta en förfallen backstuga hennes hemvist. Där får hon uppehålla livet med att spinna och väva eller sticka strumpor åt bättre lottade människor.
Då hon inte längre kan försörja sig med arbete, får hon komma på roten, hon får gå rotegång. Till sist, om hon levde längre, blev ofta fattigstugan hennes lott.
Den fattiga pigan går väl ingen ljus och lycklig framtid tillmötes som gift heller. Det vet hon alltför väl. Men hellre fattig och gift än fattig och ogift! I allmänhet blir tillvaron bättre för den gifta kvinnan, även om hemvisten blir ett torp eller en backstuga. Den som hör till torp- eller backstuguklassen bör inte vänta sig att få en bondson.

Johannes tyckte om Lovisa, men det vågar han inte tala om - åtminstone inte för henne. Men Lovisa är inte dum, åtminstone är hon så klok att hon förstår hur det är ställt med Johannes! Eftersom han inget vågar säga, så vågar hon. Hon är inte rädd. Lovisa tyckte också om Johan-nes. Samtidigt inser hon, att hon nu har en möjlighet att bli gift.
Makarna flytta till Hedsmossen. Vart skulle de annars flytta? Det är stor brist på jord i dåtidens Sverige. Och något annat levebröd hade inte den, som inte i många år lärt ett hantverk.
Drängplatser fanns att få. Men eftersom det var före industrins genombrott, och även före emigrationens, är det så många sökande till en ledig drängtjänst, att husbönderna endast hade att välja och vraka.

Gifta drängar, eller som de senare kom att kallas, statare, fanns denna tid sedan ett halvsekel tillbaka. I Korsberga benämndes mannen då "gifte drängen" och hustrun "gifta pigan". Dessa beteckningar är ingalunda ovanliga i Korsberga sockens bondgårdar. Men någon särskild bo-stad fanns inte, och inte heller levde de på stat.
Både drängen och pigan får arbeta hårt, och arbetsdagen blir lång. Då barnen kommer är det inte lätt för föräldrarna. Men även det måste gå! De suckade nog efter bättre förhållanden. Men hur de än sliter och sparar så infinner sig ingen bättre ställning!
Men Johannes och Lovisa trår inte efter någon statplats, inte ens efter något dagsverks-torp. Deras framtidsvyer är fördenskull inte storslagna, men de älska friheten framför allt.
På Hedsmossen behövs de så väl. Jonas har fyllt 70. Gärna överlåter han sitt nybygge till yngre människor. Han är bara glad över att hans arbete inte varit förgäves, att de unga nu vill gå vidare där han slutade.

I 1860-talets Sverige är det stor brist på jord. Dessutom är den dyr, nästan oåtkomlig för den som saknar kapital. Blir ett dagsverkstorp ledigt, är det oftast en lång kö av jordhungrande. Men ett dagsverkstorp innebär föga mer av frihet och bättre levnadsvillkor än en statplats. Vanligen måste torparen ge ett onormalt högt arrende i dagsverken. Även hustru och barn tvingas in under oket. De måste göra "hjälpedagar", vilket inte var annat än dagsverken, även det. Omräknat i penningar blev det omåttligt höga arrenden för ett litet torp.

Han glömde henne aldrig

Johannes bygger först en ladugård på Hedsmossen. Nybygget måste bli ett småbruk om famil-jen skulle kunna leva på det, och ett småbruk utan djur var otänkbart.
På "Rävabacken" längst bort invid Munkebo skog finns en del timmer. Inte är det stora och ståtliga träd, men virket har vuxit sakta och det är segt och hårt. Det räcker till en liten la-dugård som har plats för en ko, samt till loge och lada. Ladugården täcks med näver och gran-ris.
Golvet var den tilltrampade jorden. I båset där kon skall ligga lägger han skrädda stockar och plank. Fönstret gjordes så litet att det även under solljusa sommardagar rådde skymning därinne, då dörren var stängd.

Äktenskapet mellan Johannes och Lovisa var mycket lyckligt. Men ett år efter flyttningen till Hedsmossen skrevs ett intyg, som ännu finns bevarat. Det lyder:

Intygas att Johannes Jonssons hustru på Hedsmossen insjuknade den 27 dec. och
den 31 i samma månad blef jag efterskickad. Samma dag blef hon förlöst med ett dödfött gossebarn, 1/4 timma efter afled hustrun.
Meddelas enligt begäran intygar
Fridened den 6 jan. 1866.
Christen Palmqwist.

Denne Christen Palmqwist var skollärare. Han var gift med barnmorskan. Givetvis fick skrivel-sen gälla som dödsattest. Genom att den blivit inklistrad i kyrkboken, har den blivit bevarad som ett vittnesbörd om tragedin i nybygget på Hedsmossen, för kommande släkten.
Enligt då gällande lag hade svärföräldrarna arvsrätt i boet. Men Johannes får ett erbjudan-de från Lovisas föräldrar i Habo, att om han är villig att äkta en yngre syster till Lovisa, så av-stå de från alla arvsanspråk. Så blir det emellertid inte.
Närmare 50 år därefter, då Johannes var i sin ålders sena höst, kunde han inte nämna Lo-visas namn utan en lätt darrning på rösten. En tallrik som Lovisa fört med sig i boet, hade han lyckats bevara genom de många åren. Den var han mera aktsam om än om något annat!

Sorgen får inte bli bofast

Årsskiftet 1865-1866 gick i sorgens tecken på Hedsmossen. Men inte skulle sorgen fördenskull bli bofast. Fast det nu var mörkt och till synes tröstlöst, skulle det åter bli ljust och lyckligt. Än en gång skulle en ung kvinna komma att vistas i nybygget.

Kajsa Lena Carlsdotter från torpet Rapperyd hade haft tjänst sedan hon var 10 år. Hon hade lärt sig att arbeta. Det ansågs den tiden vara en pigas bästa rekommendation. Den första tiden är Kajsa barnpiga, vallhjon och varjehandshjälp. Efter några år är hon fullgod piga. Arbetsda-gen är lång, hon har ingen tid över som hon kan kalla sin. Lönen är ändå inte stor, endast några riksdaler om året, jämte ull och lin.
Vintertiden få tjänarna, inte bara drängarna, utan även pigorna, gå upp klockan 2 på nat-ten och tröska otte som det kallades. Man använde slaga. Den tidens bönder hade inte så stora mängder säd att tröska som i våra dagar. Ändå räckte tröskningen från hösten till eftervintern eller våren.
Kajsa hade hållit så mycket om slagskaftet att hennes fingrar kroknat. Hon hade aldrig haft värk, ändå var hennes fingrar krokiga som av reumatisk värk. Barna- och ungdomsårens grepp kring slagskaftet hade format hennes fingrar.
Under de långa vinterkvällarna är det så mycket av sittgöra. Det spinns och vävs m.m. Det var nödvändigt om man inte ville gå naken och frysa.
Kajsa tjänade piga i 25 år. Sista året hade hon plats i Fröjereds prästgård. På den tiden var prästen inte enbart kyrkotjänare, han var också bonde bland bönder, och han brukade själv sin jord med tjänarnas hjälp.
Av tjänstefolkets antal att döma var Fröjereds prästgård en stor gård. Till prästgården hörde också flera torp. I prästgården hade Kajsa 15 riksdaler om året samt sedvanlig ull och lin. Så hög lön hade Kajsa aldrig tidigare haft. Det var inte vanligt att pigor hade så hög lön, inte i den bygden i åtminstone. Dessutom lovar prästfamiljen att bekosta hennes bröllop - efter hennes eget stånd förstås. Det löftet höllo de - en heder som Kajsa i all sin levnadsdag gladdes över!

Kajsa kommer till hjälp

Det var år 1866. Vid giftermålet hade Kajsa sparat nära nog allt hon tjänat under 25 år. Nästan alla penningar hade hon kvar, dessutom har hon tyg till inte mindre än 25 klänningar. En del voro redan sydda, men eftersom det är fler än hon behöver, stickar hon täcken av en del, kan-ske de flesta. De blevo kanske inte så vackra, men tyget var hållbart, och det var en god sak.
Då det blir bestämt att Kajsa skall flytta till Hedsmossen som Johannes hustru, blir gran-nen, Anders Petter Persson, ombedd att bygga ny ladugård. Kajsa tyckte att allt på Hedsmos-sen var bra och välordnat, men ladugården anser hon vara alltför liten.
Kajsas stora intresse var djur. Hon visste också, att om det skulle bli någon vinst av jordbruket, så måste de ha fler kor och andra husdjur, får, svin och höns.
Anders kände tydligen till hur det stod till med ekonomin i familjen. Han lovar att bygga ladugården, men endast under förutsättning att Kajsa står för kostnaderna. Snart stod ett präktigt och rymligt fähus på plats. Kajsas sparpengar kom till god nytta. Ja, vartenda öre kom till användning i det nya hemmet!
Kajsa hade en liten kropp. Hon var något under medellängd, men hon var stark och uthållig, och hon var så intresserad av det egna hemmet. Det var för henne som det varit för Lovisa - glasberget var ett hot. Men nu behövde hon inte räkna med ett liv där. Istället fick hon ägna sig åt det egna hemmet.

Slättängs marknad

Med Kajsa följde ett visst välstånd i nyhemmanet. När det nu skulle skaffas fler kor till den nya ladugården, var hennes bror Johannes så gott som självskriven. Han var den äldste i syskonskaran, och han hade haft eget hem i många år. Det var han som hade det stora torpet Vasbäcken under Fröjereds prästgård. Under sina år som torpare hade han fått god kännedom om kor och andra husdjur. Han förstod vilka kor som hade goda mjölktecken. Därför blev han uppmanad att för den nybildade familjens räkning köpa ett par goda kor på Slättängs marknad.
Kajsa hade också varit i hans tjänst i fyra år. Han ansåg sig fördenskull stå i tack-samhetsskuld. Så han vill naturligtvis gärna välja ut och köpa korna. Och eftersom han är ekonomiskt välbärgad, så erbjuder han sig att lägga ut pengarna. Johannes och Kajsa får betala till honom när de finner det lämpligt.

Marknaderna i våra dagar är inte vad de var förr. De voro nödvändiga för den tidens varuutbyte. Då voro marknaderna också en mötesplats för folk av olika åldrar. Inte minst var det en ungdomens samlingsplats. Där söktes nya bekantskaper och där befästes de tidigare gjorda. Där köptes ringar och där ingicks trolovningar.
Ungdomen samlades framförallt på kvällen. Då ägde de egentliga marknadsnöjena rum. Då visades dvärgar och jättar, den ena sensationen avlöste den andra. Då uppträdde rolighets-ministrar, man kunde få skratta sig nästan fördärvad. Det som förekom på marknaden kunde vara samtalsämnet ett helt år framåt eller till nästa marknad.
Slagsmål hörde den tiden också till marknadshändelserna. Ofta besöktes marknaderna av folk som förvisso voro upptagna av affärer på förmiddagen. Men på kvällarna kunde de vara inbegripna i vilda slagsmål.
Bondfångare och klockskojare uppträdde alltid på marknaderna. Många affärsmän voro naturligtvis mindre hederliga. De som voro kända och måna om sin heder bemödade sig natur-ligtvis om att hålla goda varor. Men så var inte fallet för dem som aldrig eller först efter lång tid skulle återkomma.

Höstmarknaden 1866, då kor skulle köpas till Hedsmossen, utlovades en stor sensation till kvällen: Den skäggiga damen uppträda! Damen hade ett böljande svart helskägg, sades det. Av en händelse råkade hon befinna sig i Slättäng just då. Annars brukade hon uppträda i Europas huvudstäder.
Men en bonde från en av skogssocknarna söderut var fräck nog att påstå, att damen ifråga bodde i samma socken som han. Men där på orten var "hon" känd som tattare och hade mans-namn! Bonden påstod också att denne man och några i hans sällskap hade våldgästat hans hem, då han en gång var borta, och därvid tvingat hustrun att ge dem nästan allt vad som fanns i matväg.
Bonden var i berättartagen, och han skulle just säga namnen på förövarna, då några män med hotfulla åtbörder uppenbarade sig och utlovade stryk, om han så bara yttrade ett ord till. Det höll på att dra ihop sig till ett extra marknadsnöje, men klokt nog drog bonden sig undan och försvann i folkträngseln. Snart var hela händelsen avglömd.
Kvällens stora sensation förundrade skaror av skådelystna. Andäktigt betraktade de det märkliga kvinnliga fenomenet med det vackert böljande helskägget.

I våra dagar finns ingen som helst bebyggelse i Slättäng, men på 1860-talet fanns först och främst tingshuset, troligen ytterligare några stugor. Men i Slättäng löpte vägarna samman från många socknar. Dit var lätt att komma från Sandhem, Habo, Gustav Adolf, Härja, Falbygden m.fl. platser och områden. Där hölls varje år stora marknader.
Djuren som såldes i Slättäng voro främst ifrån skogssocknarna, mera sällan från den rika och bördiga Falbygden. Kor som såldes på marknaden i Slättäng ansågs trivas bra på mindre gårdar. Om man däremot fick djur från den bördiga Falbygden, trivdes ofta inte dessa.
Kajsas bror Johannes köpte två kor och en kviga. En ko hade man förut på Hedsmossen, och nu har man på en enda gång full uppsättning med djur i den nya ladugården. Nybygget ha-de nu börjat bära rika skördar. Genom bäckens fördjupning fick man ju avlopp för vattnet, och då marken blivit fast växte det riktigt bra.
Djur och nötkreatur ha väl i alla tider inneburit ett visst välstånd för den mindre jordbru-karen. Nu bar Jonas odlingsarbete frukt, man hade rikligt med mjölk, smör och ost i hushållet och till avsalu. Fläsk hade man också. Mot fläsk byter man till sig potatis av folket i Kullaha-gen. Där har man så god potatis. Det var den gamla runda svenska potatisen, med djupt liggan-de ögon. Den gav inte mycket. Men den var näringsrik och den mättade som bröd.

Hedsmossen på 1870-talet

På den tiden var det liv och rörelse där. Där fann inte mindre än 5 nybyggen. Det var unga familjer, barn föddes och många små sprang omkring.
I stugan där Johannes och Kajsa bodde, liksom i alla de övriga nybyggena fanns det öppna spisar. I de större bondhemmen, liksom på herrgårdarna hade man kakelugnar, men i de mindre stugorna hade man alltid öppna spisar. Det var praktiskt, därför att de inte endast gav värme, de lyste också, och de lyste bättre än talgljusen, som användes i de större gårdarna. Men de öppna spisarnas brasa krävde en ständig passning, annars rökte de ned oerhört. Nedrökt blev det nog ändå, även om man passade brasorna väl, men det blev naturligtvis än värre om man inte såg till dem.
I stugan var taket brunrött av rök. Troligen hade det en gång varit vitt, men den bruna färgen hade fått övertaget. Givetvis bevarade röken från röta likaväl som oljefärg, men vackert var det kanske inte.
Till söndagarna putsades och blankades kaffepetter och andra kokkärl. Inte var det just latmansgöra att putsa bort allt sotet, men det gick, och efter en god stunds gnidning står pan-norna där blanka och skinande!
Men säg den fröjd som varar beständigt! Långt innan kaffet kokat upp, såg pettern nästan lika svart ut som förut. Men borta var ändå det som borta var, och hade kokkärlen inte fått den där avputsningen, hade de till sist blivit som stora sotklumpar.
Kaffet var dyrt i förhållande till arbetsförtjänsten, fördenskull blev det inte många bönor köpta. Men de som kom hem rostades i en liten platt kaffebrännare, den hade en liten behållare och ett långt skaft. Den rymde inte mycket kaffe, men det räckte ändå!
Då kaffet höll på att bli färdigrostat, förkunnade de aromatiska dofterna, att nu närmade sig stunden. Mot slutet fick man vara försiktig, så att bönorna inte blev svedda. Då de anses vara färdiga, slås de upp på en bricka eller rentav direkt på bordet, som man då först brett ut ett papper på, för att det inte skall bli märken. Därefter fylldes hela köket med rök och kaffe-arom!
Hushållsvattnet hämtades i bäcken både på 1870-talet och senare. Någon grävd brunn ansåg man sig inte behöva. I bäcken fanns ju rinnande vatten. Där fanns också äling. När kvällen var mörk hade älingen en särskild förmåga att följa med vattenhinken in i stugan. Det hände att en och annan äling vid sådana tillfällen blev kokt med potatisen eller till och med i kaffepetter.
I Hedsmossen längtade man efter solen och ljuset. Man gjorde solur, och man hade märken, som utvisade hur mycket dagarna ökat. Almanackan, som förtäljde om solens och jordens förhållande till varandra, studerades flittigt.
Eftersom Hedsmossen, liksom många andra små hemman den tiden, inte fick köpas på mer än 49 år, så måste det köpas igen, den gången fick det köpas evärdligt. Hur stor köpesumman var första gången vet jag inte, men då det skulle köpas andra gången är summan 450 kronor. Den första köpeskillingen hade just inte mer än slutbetalts, då man på nytt blev tvungen att låna ihop till en ny köpesumma. Nu voro de vänliga grannarna borta och man får vända sig till Hjo Sparbank.
Hedsmossen blev aldrig riktigt infastat. Men det gjordes 1916. En lantmätare höll på och mätte där i dagar och veckor. Gamla kartor och handlingar letades fram. Det höll på att misslyckas med infastningen, emedan det aldrig blev bevisat att Hedsmossen ägts av Löparskogen eller Vadene. Men eftersom det inte heller blev bevisat att någon annan ägt det, och det dessutom var lätt att fastslå, att samtliga åbor betalt sina hemman, fick nåd gå före rätt och man fick fasta. Men det påstods att Hedsmossen inte var värt mera än vad lantmäteriet med åtföljande papper kostade.

Om råg som skall hämtas hos rådman Pettersson

Havren blev bra och gav i allmänhet god skörd på Hedsmossen. Vete odlades inte, men däremot höstråg. Den gav ofta klent skörderesultat, en del år frös den på eftervintern eller förvå-ren. Det var vid barmark och då nätterna var frostklara.
Andra år - men det var mer sällan - ligger snön på så länge att rågbrodden fördenskull ruttnar. I båda fallen blev det dålig skörd eller rentav missväxt.
Men fördenskull slutar man inte att odla råg! Man gör bara som bonden Paavo, man försöker igen. Och det fanns verkligen år då rågen gav god skörd.
Men ett år hände det att rågen slagit fel i hela trakten, alltså inte bara på Hedsmossen. Men i Guldkroken, den bördiga strandremsan utmed Vättern, norr och söder om Hjo, där blev all säd som regel varje år god och rikgivande.
Nu var det så att Johannes tillhörde Hjo Lutherska missionsförening. En medlem där frå-gar en dag Johannes hurudan rågen blivit på Hedsmossen. Johannes svarar lite lågmält att den hade väl inte blivit något vidare. Men medlemmen anar ändå hur det ligger till. Och så händer det väl sig att de är några i församlingen som pratas vid om saken. En dag meddelar ordföran-den, att de bönder från Guldkroken som fått god skörd, kunde ta med en skäppa eller halv-skäppa råg, då de har skjuts till Hjo nästa gång. De kunde ta med sig efter råd och hjärtelag och sedan lämna in det hos rådman Pettersson, så finge Johannes som intet hade hämta det där.
Det lämnades in så mycket råg till Johannes, att det var mer än de det året kunde förbru-ka. Det året fingo de äta bröd av oblandad råg hela året på Hedsmossen.

Då vetebröd blev vardagskost

Vetebröd åt man minsann inte varje dag i de små allmogehemmen på 1870- och 1880-talen. Som regel gällde att man levde av vad som skördades på hemmanet. Vete odlades endast litet av i Sverige den tiden. Vete var svårodlad säd. På sådan jord som i Hedsmossen odlades prak-tiskt taget aldrig vete.
På den tiden var vetemjölet dyrt, endast till de större helgerna kunde det komma på fråga att man köper litet vetemjöl, i kvarnen eller av någon bonde som odlar. Till och med i "boden" säljs det vetemjöl, men där blir det dyrare. Det kan också hända att man byter till sig vetemjöl. Så vanligt som nu förekom inte pengar då.
Vetebröd hade man till julen och andra större helger. Men en tid har man helg en längre tid på Hedsmossen. Det var på 80-talet, medan barnen voro små. Johannes hade fått reda på att det gick att köpa vetemjöl billigt i Karthagens kvarn. Det var ett stort parti som de sålde ut billigt, det höll på att bli lagerskadat. Det sades redan ha blivit något unket. Men det känner man inte på Hedsmossen. Där smakade det enbart gott.
Efterfrågan sägs ha blivit så stor att partiet måste ransoneras. Kanske var det just ransoneringen som gjorde att mjölet blev så efterfrågat? Ingen skulle få köpa mer än 75 kg mjöl. Men som en särskild ynnest "mot just Johannes" får han köpa 100 kg!
Hur Johannes fick mjölet till Hedsmossen kan man undra över. Men troligen bar han det på ryggen. Den torpare eller småbrukare som inte hade dragare, fick ofta vara dragare och lastdjur själv.

Om det dagliga brödet  <<<<<<<<
En stor säck mjöl måste räcka lång tid i det lilla hemmet. Den tiden fingo inte barn och tjänare äta så mycket gott bröd de ville. I synnerhet inte i de fattigare hemmen. Längre tillbaka fick man nog i sådana hem snarare lägga sig hungrig varje kväll. Men det behövde man nog inte på Hedsmossen denna sena tid.
Vetebröd var för alla, och särskilt för de små barnen, en delikatess. Till och med rent och oblandat rågbröd ansågs synnerligen smakligt. Det var rätt vanligt annars att rågmjölet blandades med havre. Då blev rågen drygare, inte minst för att det blev mindre begärligt.
Då brödet hade gräddats, hängdes det upp på spett för att torka. Därför gjordes alltid ett hål i kakan. Än finns hålet kvar i många brödkakor, även om spettet är borta!
Inte bakades det ofta förr, i en del bondehem bara två gånger om året. Det torkades för att det skulle bevaras från mögel. Även om brödkakorna inte voro av tjockaste slag, så var det likväl inget tunnbröd, åtminstone inte i södra Sverige. Men det behövdes friska och starka tänder för att tugga det. De gamla och tandlösa fingo blöta brödet i vatten för att få i sig något av det.
<<<<<<<< Men det dagliga brödet betyder ju mer än de runda brödkakorna. Den vildväxande ängssyran användes förr i matlagningen. Den åts såväl kokt som okokt, och den ansågs fylla ett behov, vilket den otvivelaktigt gjorde. Dessutom odlades grönsaker av allehanda slag. Det var kanske främst vitkål, kålrot och spenat.
Av den vitkål som vid vinterns inträde blivit över, tillverkades surkål. Vitkålen anses synnerligen rik på C-vitamin. Spenat odlades det mycket utav, den är god och värdefull. Vitaminer kände man inte till då, men man kände likväl att grönsakerna fyllde ett behov.
Men framförallt var potatisen grundstommen i födan för 1800-talets stora befolknings-överskott. Visst var det en del förvirring, innan potatisen blev allmogens egendom! När Carl Linneus på 1840-talet gjorde sin resa i Västergötland, skriver han från Alingsås följande:

Potatos, eller Solanum Tuberosum, hwar planterat af arbetsfolket vid Pipebruket, på sjelva berget mellan Klipporne, dit mylla blifwit förd och lagd; det wäxte wäl och rötterna voro om hösten icke swåra att igenfinna, ty de hade ej tillfälle att gå på djupet.

Potatisodlingen var ännu ny, och Linneus var nog mer vetenskapsman än praktisk odlare. Vi enkla människor, som på våren sätta vår potatis, hysa knappast någon oro för att potatisen skall vara försvunnen i underjorden, när vi frampå höstkanten komma och skall ta upp den, även om myllan är aldrig så djup.

En torgdag i Hjo på 1870-talet <<<<<<<<

På 1870-talet ansågs Hjo för en betydande plats. Det var ju sjöstad. Dess läge vid den stora sjön Vättern gjorde att man hade vidsträckta förbindelser. Efter Göta Kanals tillkomst kom man ju med ångbåt lätt ut på både Östersjön och Västerhavet.
Hjo hade också livlig förbindelse med den omkringliggande landsbygden. Eftersom Tidaholm ännu inte fanns, var det även från den trakten en hel del lantbor som hade ärende till Hjo.
Det var framförallt på lördagarna man for till Hjo torg. Torghandeln hade liksom marknaderna en helt annan uppgift att fylla än i våra dagar. På torget såldes lantmannaprodukter av alla de slag. Främst sålde man det som var lätt att frakta. Det var ju ägg, smör, potatis och allehanda trädgårdsprodukter. Ägg och smör kunde säljas direkt till speceri- och matvaruaffärerna också. Men alltid blev det några ören mer på varje skålpund smör, om det såldes direkt till konsumenterna, utan mellanhänder.
Johannes på Hedsmossen hade ofta med sig tidig potatis och grönsaker, då den tiden var. Tidig potatis brukade bli färdig redan vid midsommar och före midsommar. På den tiden importerades inte tidiga grönsaker som nu, därför betalades de inhemska bättre.
Torghandeln intresserade alltid Johannes. Han hade så många vänner och bekanta, dem fick han då ofta tillfälle att växla några ord med. Och ständigt fick han nya vänner. Kajsa gjor-de honom inte platsen stridig. Hon var duktig att kärna smöret, men sälja det hade hon ingen lust med.
Johannes klagade aldrig, om än vädret var aldrig så dåligt. Han var nöjd blott han fick träffa sina bekanta och växla några ord med dem. Men en lördag höll det på att gå dåligt med smörförsäljningen för både Johannes och de andra.
<<<<<<<<
Saken var den att det just den dagen kommit in sådana mängder med lantmannaprodukter, framförallt smör, att husmödrarna hade satt sig i sinnet att inget köpa förrän de fått ned priset åtminstone 5 öre skålpundet. Det skulle bli detsamma som partipriset, menade säljarna, och för det priset ville de inte sälja smöret i småposter - det blev ju en viktförlust vid varje vägning.
Det var redan lidet ett gott stycke in på förmiddagen. Ingen hade sålt ens ett skålpund smör. Ingen kunde dock skylla husmödrarna för bristande intresse. Det var bara det att de ville ha smöret billigare än vad torgförsäljarna kunde gå med på.
Hela morgonen och förmiddagen hade husmödrarna gått och slickat på smördrittlarna. Med tumnaglarna hade de gjort alla möjliga och omöjliga mönster. Prutat, kritiserat och ratat hade de gjort. Och nu hade torggubbar och gummor blivit riktigt förtretade över all kritik och alla fula märken i deras fina smör. Ingen enda hade smör som dög, ingen hade sålt så mycket som ½ skålpund smör.
En del tanter hade tagit för sig ordentligt vid avsmakningen, det riktigt syntes hur smördrittlarna hade krympt ihop. En del hade inte varit så rena om nyporna heller, det syntes i smö-ret.
Det var då som Smör-Gustav tog till orda. Med hög och ljudlig stämma meddelar han att så många som vill får sälja sitt smör till honom, som det befanns. Priset var det vanliga. Efter-som det var långt lidet på dagen, hade man inget mer att vänta av torghandeln för dagen.
Det var en lång karavan av smörförsäljare som följde Gustav den gången. Men det var andra som inte var glada! Smörförsäljarna kunde inte undgå att se husmödrarnas snopna miner. Inte heller var det utan skadeglädje som de lyssnade till de besvikna utropen: "Men vi då...!?"

Hjo-marken den 8 maj 1886 <<<<<<<<
Marknadsdagen var utsatt att äga rum 28 april. Det var en onsdag. Men tidigt den morgonen vräkte det ned sådana väldiga snömassor att det inte kunde bli någon marknad, den måste ställas in. Därtill kom att det blev sträng kyla på snön. Inga marknadsbesökare hade heller infunnit sig, dels för snön och kylan, och troligen även för att de förstod att det ingen marknad skulle bli.
Det hade fallit sådana mängder med snö, fast det var så sent på året, att tåget mellan Mofalla och Hjo hade kört fast i drivorna och måste skottas loss.
Väderleken hade varit varm och vacker hela våren, så vacker att de gamla som varit med nödåret -68 och tidigare, gjorde jämförelser. Men den här gången blev det inte så farligt. Det stannade med snövädret 28 april.
Marknaden blev istället utsatt att äga rum lördagen 8 maj. Den dagen kom utan snö. Det var strålande vackert. På slättbygderna försvann snön snabbt, men i skogar och på skuggiga ställen låg den ännu kvar.
Bland marknadsnöjen som då förekom, fanns de så kallade tittskåpen. Man fick gå in i ett stort tält. Längre fram i tältet fanns en särskild avdelning.
Där visas rörliga bilder hela dagen. En person står där inne och vevar fram dem. Genom tältduken från den yttre avdelningen kan man se genom små runda hål vad som försiggår därinne. Det var inte kö, men det var en jämn ström av besökare. Eftersom det var en mängd små hål, så kan många titta samtidigt.
Inträdet är 25 öre för vuxna och 12 öre för barn. Johannes på Hedsmossen och hans poj-ke är där. Pojken skall naturligtvis se, men även Johannes är intresserad, och till sist kan han inte motstå frestelsen. Med en mild förmaning att ingenting säga till mamma, om hon inte frå-gar vad de sett, så följer han med sonen och de övriga skådelystna in i tältet.
Johannes vet så väl, att det är skamligt av en gammal karl att vara så nyfiken. Han vet också att man kan använda tolvskillingen till nyttigare ändamål. Framförallt vet han att Kajsa därhemma ser saken så.
Vad Johannes får se överstiger alla hans förväntningar. Där visas bilder från världens hu-vudstäder. Bland annat får han se Wiens brand. Han får se den väldiga miljonstaden insvept i eld och rök. Han ser husen störta samman. Han tycker sig rentav höra lågorna fräsa och dåna, och han hör buller och brak från husen då de störta samman. Han riktigt känner hur flammorna hetta i skinnet och röken svider i ögonen. Ja, så levande och så verkligt var det!
Det märkligaste tyckte ändå Johannes det var med Jerusalems skomakare, den arme Ahasverus som nekat Frälsaren att stödja sig vid hans skomakardisk, då Jesus, dignande under det tunga korset, från Golgata kom gående förbi. Till straff för sin hårdhet blir skomakaren dömd att vandra jorden runt med sin skomakardisk. Ända till Frälsarens återkomst måste han vandra, då först får han dö som andra människor.
Ahasverus hade vandrat i nära 2000 år, och han hade besökt alla jordens länder. Det syns att han är en skicklig skomakare. Han sular med en fermitet, som Johannes aldrig tidigare skådat. Men övning ger ju färdighet. Inget att undra över att han blivit så skicklig i yrket - så länge som han hållit på!
Den yttersta domen visades också. Även den var gripande, men ändå inte som Jerusalems skomakare.
Då de vardagstunga dagarna sedan kommer lever han upp på nytt, varje gång han går ige-nom vad han sett. Nej, han kan omöjligt ångra att han sällade sig till de nyfikna där i marknads-tältet lördagen 8 maj 1886!

Om knallefärder och Smålands Hemlängtan <<<<<<<<
Hedsmossen gav inte full bärgning de första åren Johannes och Kajsa bodde där. När Jonas 1850 började sitt odlingsarbete, liknade området en insjö höst och vår. Det dröjde flera år innan marken blev fast.
Senare gav jorden goda skördar. Ändå var det svårt med ekonomin många gånger. Då blev det att sälja något ungdjur och kanske till och med någon ko.
Som flertalet av allmogen är Johannes slöjdkunnig. Han kan tillverka slevar, skedar och andra hushållsredskap av trä. Den tiden hade man långt större användning av träskedar än i vår tid. Då åt man med träskedar, både i stad och på landsbygd. Skedarna buntades ihop i dussin och halvdussin. Dessa träskedar rymde väl något mer än våra nuvarande av rostfritt stål, annars voro de till formen ganska lika dessa.
Trä är minsann inte samma starka vara som stål. Träskedarna sprack och gick sönder. Om ett värdelöst föremål sades det ofta, att det var lika mycket värt som en sprucken träsked.
För ett 40-tal år sedan kände man knappast till bestick av rostfritt stål. Men det fanns skedar av silver, aluminium och Brittania-metall, det senare påminde om nysilver. Men dessa material fanns knappast bland enkelt folk. Mycket vanligt var att Johannes fick sälja ett dussin matskedar av trä. Han tillverkade starka saker av den hårdaste björk. Inte voro de lätta att göra, men de höllo så länge sådana saker kan göra. Det var en ärlig vara. Fastän starka voro de inte klumpiga, de voro synnerligen välgjorda. Därför voro de inte svåra att sälja, snarare då svåra att tillverka i sådan mängd att det motsvarade efterfrågan.
Så snart han anser lagret vara tillräckligt stort ger han sig ut på försäljning. Han besökte aldrig landsbygden, där avstånden är långa och där gårdarna ligga glest. Men nästan alla Västergötlands städer, framförallt Göteborg, besöker han. Även i Norrköping och Jönköping har han kunder.
På torgen bjuder han ut sitt lager. På så sätt får han kunder som han sedan besöker i hemmen. Ständigt vinner han nya kunder. Han trivs så bra bland nya människor i det stora och bru-sande livet.
Två stora och för varje gång nytvättade jutesäckar fyller han med "träsaker", som han brukade kalla sina slöjdalster. Dessutom har han en nattsäck med. Den är lätt att bära, och behändig att bjuda ut varan i.
Nattsäcken var en sorts kappsäck, även den av juteväv. Grann var den, ja den lyste i alla regnbågens färger. Och den var randad som regnbågen. Frågan är om inte regnbågen varit modell från början, åtminstone dess färger! Av allmogen döptes den en gång till Smålands hemlängtan, eller rätt och slätt till Hemlängtan. Förmodligen hade namnet kommit till i Amerika-farandets tid.
Nattsäcken kunde användas till mycket. Landsbygdens folk hade den alltid med på stads-resor. Då det köptes brännvin hade man nattsäcken. När som helst kan jag för min inre blick se en mager man fara till och från Hjo, med ett par litrar förvarade i en sådan nattsäck. Den rymde mycket och litrarna tog inte stor plats.
I handelsboden hade man den med. Var det då ett stycke väg till affären eller om familjen var stor, så var den naturligtvis fullpackad med varor vid hemkomsten. Och det var inte lite den rymde!
Nattsäcken doftade av sill, såpa, sirap, snus, kaffe, mjöl m m. Även om inte alla dessa va-ror fanns i nattsäcken fanns dofterna kvar.
Nu är det bra längesedan dessa kappsäckar blev omoderna. På en mansålder ha de nog inte använts. Juteväv är glest och skört, därför blevo de inte heller så långlivade. Och en natt-säck som till trängsel fylldes gick fort sönder. Men den var heller inte så dyr i inköp, denna Hemlängtan.

Anhållen för fylleri <<<<<<<<
Med polisen hade Johannes i vanliga fall inget otalt. Men en gång fick han ändå med polisen att göra. Det var i Skövde. Med sina båda säckar samt nattsäcken kommer han ifrån järnvägsstationen, han är på väg till ett hem där han brukar gästa. Det blåste starkt och byigt. Nästan utan att Johannes visste hur det hade gått till blev han kastad i landsvägsdiket. Det var alldeles utan-för stan. Vinden hade fattat tag i hans båda säckar och så hamnade han i diket, fortare än kvickt.
Nu ville turen eller oturen, kanske bådadera, att en poliskonstapel befann sig just i närheten. Han skyndar genast fram och drar upp Johannes. Så långt var ju allt gott och väl. Men där-med var det inte punkt och slut.
Så snart han kommer på benen igen, håller konstapeln ett ljungande strafftal till den olycklige Johannes, för att han, gamla karln, inte kan hålla sig ifrån spriten. Johannes blir så förvånad att han blir mållös. Han blir anmodad att följa med tillbaka till stan, till polisstationen, för att där redogöra för sitt spritmissbruk. Men då blev Johannes rädd, inte för polisförhöret, men för utsikten att än en gång behöva gå till staden och tillbaka igen, och därvid kanske riskera att blåsa i diket flera gånger.
Han bad därför ödmjukt att han, som var en så gammal man, 84 år, skulle slippa att följa med tillbaka till stan. Han förklarade sig redo att omedelbart och i ett sammanhang inför polisen redogöra för sina levnadsvanor.
Johannes refererar också till överkonstapeln i Göteborg, som han var god vän med, och alltid bodde hos vid sina besök där, samt till kommunalordföranden i Öm, som han just var på väg till. Då konstapeln får veta Johannes ålder och får någon minut på sig att betänka vad kast-vindar kan ställa till med, isynnerhet om man är iförd ett par stora jutesäckar som vindfång, skiljs de båda i samförstånd.

<<<<<<<<
Övriga åbor på Hedsmossen

Jonas Jansson var den förste som byggde på Hedsmossen, men han blev ingalunda den ende. Jonas närmaste granne blev hans systerdotter, Anna Jansdotter, samt dennas man Anders Petter Persson. Jonas syster Lena är också med dem. Hon var nybliven änka i Nyttorp. Hennes man, Jan Larsson, hade fått sluta sina dagar där, och hon följde dottern och mågen till Heds-mossen. Lena var född 1789. Först bodde de alldeles intill, eller endast några tiotal meter från Jonas stuga. Då man senare köpte mark på 49 år, flyttas stugan till det området.
Bortom Anders Petter Perssons hem var Sträves. Makarnas förnamn var Gustav och Anna. Troligen hade de ett annat namn än Sträv. De hade byggt på allmänningen som hörde till Stenbolet. Norra Fogelås socken gränsade intill just där, men Sträves bodde i Korsberga.
I början av deras äktenskap arbetade mannen i Stockholm. Det fanns just inga arbetstillfällen i Korsberga den tiden. Men efter en tid emigrerade familjen till Amerika. Först vistades han ensam där ett par år, men då hade han lyckats tjäna ihop så mycket pengar att han kunde sända biljett till hustrun och de tre barnen. De blevo nybyggare i Minnesota, fingo 60 acres jord av regeringen, och de funno sig väl tillrätta och fingo det bra i det nya landet.
Sträves efterträddes av någon som kallades för Almöbonden, om jag uppfattat namnet rätt. Hans måg hette Karlsson, han var gift med Almöbondens dotter Anna. Karlsson gjorde i min barndom råttfällor. Hans son Samuel brukar nu hela Hedsmossen. Han är hela den forna byns ende kvarvarande invånare. Samuel Karlsson är ogift.
En fjärde åbo i den lilla nybyggarbyn hette Karl Eriksson, kallad Grava-Karl, emedan han tidigare bott i jordgrav eller backstuga av allra äldsta typen. Han var ifrån Kyrkefalla. Hans hustru Maria var ifrån Mossen. Deras hem har jag ett svagt minne av. Stug- och källartaken voro fullplanterade med taklök. Byggnaderna voro nämligen torvtäckta, och i torven växte taklöken tätt, tätt. Det var vackert med de levande taken, som skiftade i rött, brunt och grönt.
Till sist kan nämnas Lövgren. Han var född 1815. Lövgren byggde på jord som tillhörde Mossen. Han dels arrenderade och dels odlade så mycket jord, att han kunde ha 4 eller 5 nöt-kreatur.
Hedsmossen håller nu på att åter bli vildmark. Dock är vattnet borta - liksom forntidens trädjättar. Genom dikningen flyttades tidens klocka för Hedsmossen fram något tusental år.

<<<<<<<<

Ett torp under Kopparkullen, se kapitel 4.
-kare.
1 augusti 1835 flyttar Jonas och Sara till Rödesand. Jonas svärfar Gabriel Svensson är död och dennes

Kapitel 4 Kullahagen

Kullahagen, torp under Kopparkullen <<<<<<<<

Kullahagen, såväl som många andra små stugor och torp, är nu ett avslutat kapitel. Nu susar storskogen åter sin entoniga melodi där det forna torpets åkerlyckor en gång varit, där barn sprungit och lekt, där människor en gång kämpat sin hårda kamp för tillvaron. Människorna ha givit sig iväg och lämnat platsen tillbaka till vildmarken.

När platsen för Kullahagen blev utvald är inte lätt att veta. Troligen var det 1837. Det året flyttade Gustav Johansson som dräng till Kopparkullen. Familj har han men den är inte med.
Först brukade makarna torp Hultet under Dannemarka. Där voro de i åtskilliga år. Redan 1830 föddes dottern Lena Cajsa där, sedan fick de två barn till på samma plats. Gustavs för-äldrar Johannes Bild och Cajsa Magnisdotter hade tidigare haft torpet, men Gustav var inte född där, han var född i Fogelås 1808. Hustrun Greta var född 1805.
När det nya hemmet uppe i skogen står klart och färdigt för inflyttning 1839, finns hela fa-miljen på plats. Gustavs föräldrar voro backstuguhjon i Torsbotorpet denna tid.
Gustav fortsätter vara dräng i Kopparkullen. Där slutar han snart, men i stugan på Kop-parkullens mark bor han kvar till sin död.
Så småningom odlar han upp litet jord kring stugan. Jorden var torr och dålig, men är det goda år kan man svälta fram en ko på torpet. På sommarn får man släppa en ko på skogen som hör till Kopparkullen. Till skogen är det inte långt. Hög och tät står den inpå knutarna. Där finns fläckar med någorlunda gott bete. Nog var det magert, men i alla fall bättre än vad de kunde bestå kon med vintertid.
Potatisen blev god i Kullahagen. Mycket blev det inte under plantorna, men det var god kvalité. Och den mättar nästan som bröd.

Lotta emigrerar till Amerika! <<<<<<<<

En dag kommer Lotta, en av döttrarna i Kullahagen, hem och talar om att hon tröttnat på att vara piga. Hon nöjer sig inte med några riksdaler om året för så hårt arbete från arla till särla, och aldrig någon tid som kan kallas hennes egen.
Hade man någorlunda tur, kunde man ju få goda husbönder, men det var många som slog sina tjänare. Därtill hade man full och laglig rätt. Isynnerhet pigorna vågade man sig på. Många tjänare fick omåttligt med stryk. Det ansågs befordra ett så gott förhållande mellan husbönder och tjänare. Det bevisade ju bara att tjänaren var en medlem av familjen! Synd bara att tjänarna inte förstod att uppskatta detta bevis på samhörighet!
Någon framtid tycker hon inte heller det är att stanna i Sverige. Ville det sig riktigt illa fick hon förbli ogift, och då var hon praktiskt taget utan existensmöjligheter.
Lotta hade hört talas om Amerika och där, sades det, hade även fattigfolk en framtid. Det landet skulle vara mycket stort, men glest bebyggt. Hon hade hört berättas att tjänarinnor, framförallt från de skandinaviska länderna, voro eftersökta.
De fingo god lön. Dessutom sades det att pigor fingo börja och sluta arbetsdagen på bestämda tider. Lotta hade också hört att den amerikanska staten delade ut jord gratis till ungdomar som så önskade. Enda villkoret var att de odlade upp ett visst jordområde varje år. De behövde inte som i Sverige göra en mängd dagsverken för jorden. Nej, de fick den för evärdlig tid, och det var god och lättodlad jord.
Lotta hade fått Amerikafeber. Hittills hade den lilla socknen varit förskonad från den sju-kan, men nu hade farsoten nått även Korsberga.
Kullahagsborna som sedan tidigaste barnaår fått lära sig att den fattige framförallt skall vara nöjd med sin lott, anser att flickan begår en svår synd, kanske den värsta av alla!
Men Lotta låter sig inte rubbas. Den dag hon kommer hem för att säga farväl innan hon reser till det stora landet är en sorgens dag. Åtminstone mor Greta räknar med att hon aldrig mer skall få återse sin dotter i livet. Att hon räknade så är ju inte underligt. En resa över det stora världshavet var ju inget lekverk. Förutom att resan var dyr, var den ju förenad med livs-fara. Flera gånger hade det hänt att ett segelfartyg blivit borta på det stora havet. Och även om fartyget kom fram, var det ändå så vanligt att inte alla passagerarna kommo fram. Många dukade under för smittsamma sjukdomar.
Men Lotta kom lyckligt fram! Och hon fick en bra plats, åtminstone skrev hon så. Hon skrev också att hon trivdes.
Både Gustav och Greta kunde läsa, men bara om det var tryckta bokstäver. Skrivet var för svårt, därför gick de till Brant i Sunnarstorps soldatboställe. Det var han som fick läsa upp vad Lotta skrev.<<<<<<<<

Mellan Kullahagen och Kopparkullen fanns ingen anlagd väg. Inte bestods en liten torpstuga med sådan lyx! Nu leder ifrån Kopparkullen till Korsberga en bred och jämn väg, fullt jämför-bar med en mindre landsväg. Men 1839 då torpet Kullahagen byggdes, var nog inte heller den vägen något vidare! Om man ens kunde tala om väg i nutida mening. Klockaren Sven Jonssons och hans hustru Bollas bouppteckning, som hölls i Kopparkullen 1804, upptar mans- och kvin-nosadel samt kvarnsadel. Att rida var nog enda sättet att ta sig fram vissa tider på året. Den ti-den fick hästen även vara ett lastdjur, vilket kvarnsadeln vittnar om. Naturligtvis var det inte bara säd och mjöl som hästen måste bära de årstider vägen var oframkomlig för hjuldon.
Men hurudan än vägen var, ett är dock visst - först vid Kopparkullen började bygden. Därifrån hade man sedan inte långt till Torsbo, Kyrkeskogen, Sänneryd och Mölebo m.fl. gårdar. Åt motsatt håll fanns ju gårdar, torp och backstugor på närmare håll, och det var Högerås, Älmedalen, Mossen och även Hedsmossen. Men dessa människans boplatser var liksom Kullahagen missgynnade i fråga om läget.
I Kullahagen bodde glada och förnöjsamma människor. De hade bara en förmäten önskan, och det var att kunna skörda så mycket foder på torpet att det räckte till kon. Men så mycket foder skulle de aldrig få, för man vågar inte odla mer, då skulle ägaren till Kopparkullen fordra fler dagsverken, och man tycker att det räcker med 26 om året!
Frampå vintern, då fodret börjar tryta, går Gustav och Greta ner till bygden för att köpa långhalm. Bönderna nere i gårdarna har halm att sälja, men halmen måste bäras, därför att det finns varken körväg eller ök till torpet.
Halm utgjorde huvudbeståndsdelen i kons vinterutfodring. Att det inte blev mycket mjölk är självklart. Korna 100 år tillbaka voro i allmänhet så svaga då våren kom, att de inte utan hjälp kunde resa sig. Så var det även med bondens kor den tiden. Man trodde att det så skulle vara, visste inget annat om! Blott korna kommo utanför ladugårdsväggarna på våren, repade de sig snabbt. Solen och det gröna gräset hade en förunderligt välgörande inverkan.
Men det var nog inte bara kosthållet som var skulden till kornas dåliga kondition. Det mörka fähuset hade även sin del i missförhållandet. Fönstren voro inte stora, men det var knappast för vargens skull längre, den var inte längre så talrik. Nej, glas var dyrt, och dessutom blev det ju kallt med en stor glasyta.
Även boningshusens fönster voro små. För att inte vargen skulle tränga sig in, hade man oftast starka fönsterluckor av trä. Om Kullahagsstugan från början var försedd med träluckor vet jag inte. Men från den tid jag minns stugan, då seklet var ungt, funnos där inga träluckor.

Mor Greta får en Amerika-biljett <<<<<<<<

En dag blir Gustav Johansson sjuk och den sjukdomen var till döds. Kanske de sände efter Troll-Petter, ortens husläkare och kloka gubbe? Troligen skedde detta omkring 1865.
Så snart Lotta i Amerika fått veta att Gustav dött, vill hon sända modern biljett till det nya landet. Mor Greta har god reda på resans farligheter, och nog är det mycket som håller henne tillbaka, men omständigheterna som driver på äro större och mäktigare.
Det har blivit så tomt hemma i Kullahagen nu sedan Gustav gick bort. Alla barnen har lämnat hemmet. Äldste sonen, Johannes, skall gifta sig. Han blir gärna boende i torpet med sin unga maka Stina. Dessutom vill mor Greta så gärna träffa dottern en gång till i livet. Hon be-slutar att resa.
Eftersom det ännu inte finns någon järnvägsstation i Korsberga får hon stiga på tåget i Skövde. Till Skövde beställer hon gästgivareskjuts. Då Lotta reste fanns inte järnväg ens från Skövde. Hon hade fått lov att åka gästgivareskjuts ända till Göteborg.
Mor Greta tycker att järnvägståget hade en oerhörd fart. Enligt våra begrepp gick det långsamt, men Greta i Kullahagen som är van vid hästar och oxar, tyckte att farten var rent vådlig!

Så småningom kom också Greta från Kullahagen fram till Amerika, närmare bestämt till Kan-sas, där dottern fanns.
Greta var inte precis ung då hon reste över. Hon var i 60-årsåldern. Men även hennes krafter behövdes, och hon gjorde stor nytta som barnmorska. Som sådan kuskade hon omkring i många år på Kansas-prärien. Många gånger var hon i livsfara. Hon fick vara med om förfärliga präriestormar, då båda oxar och vagn försvunno. Och hon var med om präriebränder och många andra farligheter.
Men hon hade svårt att vänja sig vid klimatet. Även om vintrarna kunde vara bistra, så var det ändå den tryckande luften sommartid, som var svårast för henne att stå ut med. Annars var hon nöjd som alltid, och på det hela taget trivdes hon med livet i det nya landet. Men hennes tankar gick förstås ofta till Sverige och Kullahagen.
En dag landstiger Greta i Göteborgs hamn. Nu kan hon åka tåg ända till Korsberga. När hon återser det lilla skogstorpet, känner hon sig gripen av underliga känslor. Nog hade livet på torpet bjudit på många bittra missräkningar och felslagna förhoppningar, men här hade hon än-då upplevt sina bästa år.
Som om det varit igår mindes hon dagen då hon och Gustav utsåg platsen för den lilla stugan, och hur de sedan byggde och odlade. Hon blev så livligt påmind om deras samtal den gången. Och den gången... Hon mindes alla barnen då de var små. Hur orolig hade hon inte varit för att någon av dem skulle komma ut i skogen och gå vilse! Och hur hade hon inte ängslats för att de skulle bli ormbitna! Olyckstillbud hade inte saknats men allt hade ändå gått väl.<<<<<<<<

Sonen Carl var en så skicklig skomakare. Han hade lärt sig yrket i Stockholm, och alla i orten som ville ha ett snyggt och välgjort arbete vände sig till honom. Billig var han inte, men ändå fanns det ingen skomakare, som på den orten hade så mycket arbete som han.
Carl kallade sig Kjellander, samma namn hade även hans bror, Anders Gustav, tagit. De hade gått till prästen i Kantebo och talat om att de ville heta Kjellander istället för Gustavsson. Det låg nog ingen högfärd i det och Gustavsson var lika bra som Kjellander. Men det var ju många som hette Gustavsson, och då måste det ju bli öknamn för att särskiljas från andra Gus-tavssöner. Om bekantskapskretsen skulle ge dem ett namn vet ju ingen hur det blev, därför ansåg de det bättre att själva sätta namn på sig, ett namn de kunde bära med heder, både de och deras efterkommande.

Hedvig Elisabet <<<<<<<<

Carl hade rest till Stockholm 1859. Efter två år återkommer han som fullärd skomakare. Troligen hade han sysslat med skomakeri tidigare, kanske hade Gustav kunnat yrket, och sonen gjort sina första lärospån hos honom?
Carl hade inte länge bott i Kullahagen förrän en händelse inträffade som nära nog omöjliggjorde hans vistelse i Kullahagen.
I Stockholm hade Carl haft en fästmö, en ung kvinna vid namn Hedvig Elisabet Isberg. Men det torde varit så i alla tider att inte alla tillämnade äktenskap blir utav. Även det här äktenskapet höll på att bli om intet. Förnämsta orsaken därtill var nog Carls flyttning. Han tyckte om Hedda - hon kallades så - men då han kom ifrån henne och de inte träffades, så svalnade Carls känslor. Men om hans känslor svalnade, så tilltog hennes! Sådana karlar som den unge hantverkaren Carl växte inte på trän, det var hennes uppfattning.
Eftersom inte Hedda hört något från Carl sedan hans hemresa, grips hon av en växande oro. Det slutar med att hon ger sig iväg för att söka upp honom. Men det är långt från Stockholm ända dit ner i Västergötland. Hade det inte varit så sent på året att kanaltrafiken var inställd, hade hon nog kunnat följa med en båt på Göta kanal. Men det gick nu inte och då fanns bara landvägen. Och pengar till gästgivarskjuts hela den långa vägen hade hon inte. Alltså var det bara att gå. Men Hedda hade unga ben, de voro inte mer än 22 år gamla.
Hon gick ända till Kullahagen. Hon frågar sig fram hela den långa vägen. En dag kommer hon så till Kopparkullen. Därifrån var inte mer än 1 ½ km. Men att hitta från Kopparkullen till Kullahagen var inte lätt för den som inte var från trakten.
Men så står hon där i alla fall till slut framför Kullahagens dörr. Av allt att döma blev Carl glad över att hon kom. Hedda vände aldrig tillbaka till Stockholm. Istället gifte de sig och fingo flera barn. Redan 1862 finns de "inhyses" i Stora Sänneryd hos Lars Gabrielsson, han som kallades "gammeln".
Lars hade en mindre stuga på gården, den hyrde de. Eftersom Stora Sänneryd låg jämfö-relsevis centralt jämfört med Kullahagen, kunde Carl påräkna arbete även de tider då han inte var ute i bondgårdarna och tillverkade skor.
Men redan året efter, d.v.s. 1863, är Carl och Hedda skrivna i Kopparkullen. Här slutar arkivböckernas korta skildring av Carl och Hedda. Jag vet dock att de sedan bodde med sina barn på flera platser i Västergötland. I Tidaholm slutade Carl sina dagar. Det är nu många år sedan.

Kon som gick vilse i storskogen <<<<<<<<

Aldrig hade Greta ens i sina vildaste drömmar kunnat föreställa sig en sådan tid hon fick vara med om i Kansas, och det på ålderns dar!
Men sedan hon återkommit till Kullahagen hade upplevelserna i fjärran västern blivit allt-mer drömlika. De tonade bort och i stället trängde sig minnena på från förr tillsammans med Gustav och småbarnen, och hennes oro då för faror och sjukdomar. Riktigt lugn hade hon känt sig först när de voro i säng på kvällarna.
Just nu mindes hon särskilt väl lilla Maria som rödsoten tagit. Gustav och hon hade känt det rent förfärligt. Då trodde hon ett tag att "det här kommer jag aldrig över!" Men nu, så många år efteråt, voro såren så ärrade att hon utan smärta kunde tänka på den lilla.
Greta hade hela livet måst vänja sig vid stor sparsamhet. Den hade hon haft med sig även i Amerika. Nu återvände hon därför med ett kapital som ingalunda var föraktligt. Så mycket pengar hade man aldrig förut sett där i Kullahagen.
Alltsammans lämnar hon nu till äldste sonen Johannes, för att han skall ge henne kristlig vård till döddagar. Johannes låter bygga till stugan med en liten kammare, och där får Greta tillbringa sin ålderdom i lugn och ro.

I Kullahagen hade en ny generation tagit vid. Johannes får fortsätta att göra 26 dagsverken om året för torpet. I Kopparkullen är kapten Ahlenius borta sedan många år. Bonden heter nu Pet-ter Johansson. Han är av ofrälse släkt och han och hans familj vill inte vara herrskap.
En ko kan man ha i torpet som förr. Och precis som förr fortsätter man att bära halm till kon. Och som förr önskar man att man hade litet mer odlad jord, så mycket att det räckte till foder åt kon. Men då skulle man ju få göra fler dagsverken...
Fastän kosthållet blev magert för kon, särskilt frampå eftervintern, var det nog ändå inte så svårt att vara ko i Kullahagen. Vad som brast i kosthåll, ersattes med så mycket mera vän-lighet!
Tidigt på våren plockar man gräs som växer mot en södervägg. Man delar med sig av det egna många gånger knappa brödet. Man ryktar henne naturligtvis. Och man klappar, kliar och talar vänligt med henne.
Särskilt Johannes var en sådan djurvän, att han fördenskull ansågs lite barnslig. Djurvän var nog Johannes och det till ytterlighet. Men inget skulle vara mer felaktigt än att påstå att han var barnslig!
Men nu är det ju en gång så, att det finns en del människor som gärna vill tyda allt till det värsta. Och så vill många gärna driva lite spektakel med sin nästa också! <<<<<<<<

En kväll är inte kon med de andra betesdjuren som hon brukade vara. Det är vid midsommar-tid, då dagarna äro långa och nätterna korta. Johannes och hans Stina är båda oroliga för kon, men man försöker väl dölja sin oro för varann.
Men efter ett par timmar kan inte Johannes dölja sin oro längre. Tänk, om hon råkat ut för en olycka! Kanske ligger hon någonstans med ett brutet ben? Johannes måste ut och söka. Han ropar hennes namn, stannar och lyssnar om han kan höra henne råma till svar. Gång på gång ropar han, men det förblir tyst i skogen. Redan på kvällen når honom tanken, att hon möjligen kommit ut i Almnäs stora skog. Men först vill han ordentligt undersöka Kopparkullens skog, för det vore ju förargligt om han gav sig ut i den stora skogen, medan kon i själva verket var i närheten av hemmet.
Timmarna går och snart är det midnatt. Då måste han avbryta sökandet ett tag, det är för mörkt. Men så snart det blir lite ljusare, ger han sig av utmed gärdsgården till Almnäsaskogen, och undersöker varje meter noga. Snart finner han ett ställe där gärdsgården är nere. Där kan kon ha gått igenom.
Där går också Johannes igenom. Skogen är stor och där finns kärr och farliga gungflyn som kon kan ha gått ner sig i. Men kon brukar vara försiktig, så Johannes tror inte det värsta. Men att han kan få leta länge, det räknar han med.
Och visst fick han leta länge. Men frampå eftermiddan är det en ko som äntligen svarar på hans lockrop. Det är hans ko! Och det är ingen fara med henne. Johannes kan efteråt knappast beskriva sin lyckokänsla!
Men så gällde det att komma hem också! Johannes hade varit så ivrig i sitt sökande att han inte riktigt tänkt på var han gick. Det dröjde därför en god stund innan han kände igen terrängen. Då det blir klart för honom, förstår han att det kommer att dröja en god stund innan de kan vara hemma i Kullahagen igen.
Det sades om Johannes att han var lite tung till sinnes. Det sinnet bar han väl med sig där i den stora skogen också. Hunger, trötthet och oro gjorde naturligtvis sitt till. Men då han återfann kon, frisk och välbehållen, var hans hunger och ängslan som bortblåst. Johannes kände sig lyckligare än om han hade fått en stor gård till skänks!
Framemot kvällen kommer Johannes och kon lyckligt hem till Kullahagen. Han kommer hem till en orolig, hjärteängslig hustru. Oron för kon hade för längesedan förbytts mot en vida värre oro för mannen. Hon hade tänkt båda upp folk att söka efter mannen. Nu blev hennes ängslan förbytt i glädje.

På eftervintern har huskatten sin brunsttid. Eftersom torpet ligger ensligt har inte alltid någon katt sina vägar åt det hållet. Johannes tycker synd om katten och bär ned henne i en korg till Kopparkullen. Där kan han lugnt släppa henne. Om en stund går han hem. Kattan följer med och i sitt sällskap har hon alltid en kattherre. Särskilt hade de halvvuxna pojkarna roligt åt des-sa besök!
Johannes och Stina levde av vad det lilla torpet gav. Johannes gjorde dessutom björkris-kvastar. De var så välgjorda, varje risskaft i kvasten var skalat och så välputsat, att kvastskaftet var som svarvat. Kvastarna gick han sedan ned till bygden och sålde för 15 öre stycket.
När Johannes och Stina blevo gamla, var kommunen i Korsberga så generös, att de erbjö-do dem några kronor årligen i understöd - de gamla hade dock inget begärt. Men förutsättning-en var att deras stuga efter deras död skulle tillfalla kommunen. Ingetdera ville de vara med om!
På ålderns höst fingo Johannes och Stina uppleva ett svårt torkår. Man var inte längre kommen än december, men vinterfodret höll redan på att ta slut. Nu orka de gamla inte längre gå ned till bygden och hämta hem halm. Förresten hade man i gårdarna upphört att slagtröska och då blev det inte långhalm längre. Halm som hade gått genom tröskverk var inte så lätt att ta bördor av. Dessutom insågo de att det skulle bli för magert för kon att leva på halm som huvudsaklig föda hela vintern. Men de förstodo att de måste sälja kon.
Det blir så tomt efter kon. Det är inte bara mjölken de saknar, de saknar kon, och i båset är det så underligt tomt. Även om det är svårt och tungt att bära hem halm, så måste de ha en ny ko.
Men Johannes hann aldrig köpa någon ny ko. En vecka efter var han död. Stina flyttade till Styrshult, makarna hade en dotter där som var änka. Hon var ladugårdspiga, egentligen mjölkerska, det var nämligen före maskinmjölkningens tid. Dottern hade en liten lägenhet.
Kort efter blev stugan såld till ägaren av Kopparkullen. Han gjorde flera försök att få en ny torpare till Kullahagen. Men det var omöjligt. En annan tid hade kommit till bygden.
Skogen fick dra sig undan då Gustav och Greta började odla där 1838. Nu har den åter-tagit vad den förlorat. Men ser man noga efter mellan träden, syns ännu stenarna där stugan stått.



<<<<<<<<

brukade bli färdig redan vid midsommar och före midsommar. På den tiden importerades inte tidiga grönsaker som nu, därför

Kapitel 5  Soldaten


Soldaten som kom tillbaka <<<<<<<<

Även det lilla fredliga Korsberga skulle beröras av de stora händelserna i världen. Soldaterna blevo naturligtvis utkallade till de olika krigsskådeplatserna, där Sverige var engagerat. Många av soldaterna kommo aldrig åter. Ofta förekommer en liten notering i kyrkbokens marginal: död under commenderingen.
"Soldatetorpet Måsten", som det heter i kyrkboken 1740-1747, tillhörde av allt att döma både Korsberga Stommen och Gunnarstorp.
Där tjänar soldat Gustav Tidholm, 30 år. Hans hustru Ingeborg är 24 år och dottern Maria är 2 år. Men han blir död vid kommenderingen 1742. Då får man en mycket ung soldat. Hans namn är Jean Wiberg och han är bara 15 år. Men vid kommenderingen 1743 blir även han borta.
Än en gång förekommer namnet Måsten i boken. Soldaten heter Sven Breberg, han är 52 år. Han blir utkommenderad till slagfältet, och det antecknas "död". Efter honom får man åter en ung soldat, även han 15 år. Han antecknas som död 1743. Han hette Anders Ekeberg.
De övriga tre förblevo borta, men Anders Ekeberg kom dock åter. Även sådant kunde hända, fastän det nog var mera sällsynt. Ett glädjande faktum är dock att han, trots att han klart och tydligt förklarades död 1743, kom åter.
Att sådant hände, finns dock flera vittnesbörd om. I litteraturen ha vi ju den gamla folkvisan om ryttmästar Silverlod som bodde i låga ryttartorpet på höga Hunneberg. Denne ryttmästare som drog ut som enkel soldat och kom åter som ryttmästare, har aldrig funnits, åtminstone inte på den platsen, men tydligen har det vid flera tillfällen förekommit liknande händelser.
Anders Ekeberg är ett fall ur verkligheten. Han var menig soldat när han drog iväg till fi-endeland. Vad han kom hem som, säger inte kyrkböckerna. Men inte var det som ryttmästare eller något annat stort!
Vilket år han återkom få vi inte heller reda på, eftersom det är en lucka i Korsbergas kyrkobokföring vid mitten av århundradet. Säkert är dock att han var åter i fädernebygden mellan 1756 och 1759. Men det är åtminstone tänkbart att han återkommit omkring 1750. Han fick nämligen en dotter 1752.
På husförhören förstår Anders Ekeberg, född 1725, "försvarligt". Hustrun Kerstin, också född 1725, förstår "någorlunda försvarligt". 1756-1759 hade makarna tre barn, Stina född 1752, Lars född 1754 och Maria 1757. Troligt är att de fingo flera. Men om familjens vidare öden är svårt att få besked.

Soldaten <<<<<<<<

Att soldaten haft stor betydelse i vårt kulturella liv, är tillfullo känt och erkänt. De indelta soldaterna voro ju också ryggraden av Sveriges försvar i en gången tid. Det blev dock klart för de styrande, att inte dessa soldater med nyare tiders krigföring kunde försvara fosterlandet.
I omkring 250 år ha de indelta soldaterna funnits. Soldaten var ofta ortens kulturbringare. På regementet fick han undervisning i en del elementära skolämnen. I början på 1800-talet kunde soldaten skriva. Men allmogen kunde inte. Därför gick rotebonden och hans folk ofta till soldaten då något skulle skrivas eller då en skrivelse skulle läsas.
Många handlingar från Dimbo ting äro bevittnade av kända soldatnamn ifrån Korsberga. Det var inte ovanligt att soldaten fick en befattning som barnalärare i orten. Men skollärarbe-fattningar var det inte gott om, och det var nog mera sällan soldaten lyckades få en sådan be-fattning.
I mitten av 1700-talet voro dock inte soldaterna några skinande ljus på husförhören, även om det fanns undantag. Det finns soldater som enligt prästens betygsättning "förstår intet". Men det var i mitten av 1700-talet. Genomsnittligt verkar det som att soldaterna skulle vara mindre kunniga än det övriga folket, men i många fall kan det ju ha varit ren tredska. Soldaten krusade inte för prästen på samma sätt som den övriga allmogen.
På husförhören uppträdde prästerna med stor makt, myndighet och värdighet. Det retade ofta soldaten. I hans tycke var inte prästen så stor. Soldaten hade ju att göra med personer som enligt hans mening stod högt över sockenprästen.
<<<<<<<<

Efter Napoleonkrigens slut var det vanligt att soldatens yrke - eller rättare torpet - eftersträva-des av unga män. På 1700-talet lockade nog torpet, men inte soldatlivet - för de ständiga krigs-kommenderingarnas skull. Då fick man ofta med våld och list bringa folk under fanorna. Lös-drivare och andra försvarslösa blevo ofta utan vidare uttagna till krigstjänst.
Redan i mitten av 1700-talet började det talas om befolkningsöverskott. Då tillväxte Sve-riges folkmängd i en hastig takt, jämfört med tidigare då den minskat. I början av 1800-talet kommo ständigt nya årgångar, som alla behövde utkomst och bröd. Då samtidigt fredliga för-hållanden inträtt, utgjorde soldatlivet en stark lockelse. Det fanns inte många utkomstmöjlig-heter att välja på för de unga den tiden.
Soldattorpet innebar väl föga mer än ett existensförhållande något över svältgränsen, men det ansågs gott nog för fattigfolk den tiden. Något enhetligt avlöningssystem fanns inte för soldaterna. Men genomsnittligt för en soldatfamilj att leva på har för Skaraborgs regemente nämnts: först och främst torpet på ca 3 tunnland åker samt lika mycket äng eller hagmark. Dessutom 2 tunnor säd från roten och 5,30 Rdr. Banco i kontanter.
Att det inte blev något över till kommande onda dagar, det vittnar kyrkböckerna om. Flera gånger har jag funnit uttrycken sjuk, fattig eller t.o.m. utfattig efter soldatens och hustruns namn. Men de uttrycken förekomma aldrig förrän soldaten blivit avskedad. Fattigstugans klienter rekryterades ofta ifrån soldattorpen, och så var nog fallet inte bara i Korsberga.

Soldatens kommendering <<<<<<<< 

Det var naturligtvis inte endast till det årligen återkommande regementsmötet soldaten blev inkallad, då fredliga förhållanden rådde. När som helst kunde han bli inkallad till övning. Vid skogsbrand och andra eldsvådor uppbådades soldater. Han fick även vid behov bistå ordningsvakten, det var främst vid marknaderna, men även vid en del andra tillfällen.
På marknaderna blev det ofta slagsmål och andra oegentligheter, därför att spriten flöda-de. Krogar fanns det gott om förut, och till marknaderna iordningställdes än fler. Bönderna ha-de med sig brännvin av egen tillverkning som de sålde, därför fanns det gott om den varan, och till billiga priser. Då soldaterna gingo på vakt i sina grannaste uniformer och med gevär samt påskruvad bajonett, då höllo sig bråkstakarna vanligen lugna, såvida de inte var redlöst beru-sade.
I början av 1800-talet då vargplågan även i södra Sverige var stor, blev soldaten ofta kommenderad att leda det årligen förekommande vargskallet. Vanligen voro korpralerna efter-sökta vid sådana tillfällen, men även den menige soldaten fick duga.
Då Göta kanal byggdes, anlitades ofta soldater som arbetare. De skulle ha vanlig arbets-lön, men de påstods ha blivit dyra för bolaget, därför att de skulle ha betalning även om de inte arbetade. Ibland blevo de sjuka, dessemellan hände ju att det blev omöjlig väderlek. Soldaten gjorde emellanåt samma upplevelse som förre förrädaren Petersohn i Grönköping, han satt finkad, kanske i flera dagar. Men bolaget fick ge honom samma betalning ändå. Det sägs ha varit dålig vinst för kanalbolaget att anlita soldater vid schaktningarna.
Arbetsdagen vid kanalgrävningarna var den tiden omåttligt lång. Den började klockan 4 på morgonen. Klockan 8 på kvällen var arbetet slut. Då hade man haft 4 st. 3 timmars skift. Den egentliga arbetsdagen blev därför inte mer än 12 timmar, men det lär ha räckt för man ar-betade hårt och under ständig uppsikt.
De arbetade i ett lag om 12 man under befäl av en korpral. Daglönen var på 1820-talet 13 skilling för soldat, 18 skilling för korpral. För lösarbetare betalades ett dagsverke den tiden - åtminstone i Korsberga - med 16 skilling, på en del håll upp till 18 á 20 skilling.
Soldaterna voro ofta inte glada åt kommenderingen till kanalarbetet. Vanligen tjänade de mera i hemorten. Dessutom blev det där vanligen inte så hårt arbete. Hemma på torpet fick hustrurna nästan arbeta sig fördärvade dessutom.
Även för kanalbolaget blev det ju en dålig affär. De lär ha förlorat ända upp till 25 procent i förlorade dagsverken på soldaterna.
Men även till vägbyggen, parkanläggningar m.m. utkommenderades soldaten. Under koleraepidemier utkommenderades de ofta att bevaka vägar, på det att ingen från smittat område skulle lämna platsen och föra smittan vidare.

Sunnarstorp <<<<<<<<

I senare tid var namnet endast Sänneryds soldattorp. Till mitten av 1700-talet kallades torpet Sänmanstorp, det var då soldaterna där hette Sänman. Sedan hette torpet Sunnanstorp, för-modligen var det endast en omskrivning av Sänmanstorp. Troligen kom namnet av Sänmans-torp även då det skrevs Sunnarstorp. En tid hette det Sanddahlen, det var före namnet Sun-narstorp. Det är väl närmare 100 år sedan soldattorpet miste sitt egennamn. I Sunnarstorp har troligen bott soldater sedan indelningsverkets tillkomst på 1600-talet eller sedan Karl XI:s dagar.

Soldatlivets största lockelse var nog torpet. På 1700-talet var det i Sverige en oerhörd folk-brist. Man kan spåra folkbristen i kyrkböcker och offentliga handlingar. Den tiden måste solda-ten ofta med våld bringas under fanorna.
Annorlunda var det på 1800-talet. Då - och särskilt efter Napoleonskrigens slut - följde en tid av överbefolkning i stora delar av Europa. Eftersom stadsbebyggelsen är ringa denna tid blir landsbygden överbefolkad. Då blev det i Sverige en torpens och backstugorna gyllene tid.
På byarnas utmarker - i skogar och varhelst möjlighet fanns att bygga en stuga samt odla litet mark, så att det åtminstone kunde bli lite potatis, slår man sig ned. Av backstugubebyggel-sen kunde bli riktiga tätorter, till exempel byn Långeruder.
Detta nybyggarliv hade pågått i århundraden. Under drottning Kerstins tid hade många bönder lupit till skogs, hellre än att bli torpare under sätesgårdarna. Under Karl XII:s tid flydde många till skogs för att inte behöva deltaga i det meningslösa människoslaktandet på Europas slagfält. Där gingo de unga männen ännu hemskare lidanden till mötes, innan slutligen befria-ren, döden, inträdde. Finnarnas nybyggarliv är ju ett annat exempel på skogsbebyggelse i forna tider. Men den bebyggelsen höll sig längre norrut. Den torde ha sträckt sig ned till Värmland men inte längre söderut.
Under drottning Kerstins och unge Karls dagar kunde man dock knappast tala om bostäder. Man utvalde helst "naturliga" tillflyktsorter, precis som de vilda djuren, gärna i närheten av ett bottenlöst kärr för att vara någorlunda skyddade.
I början av 1800-talet behövde inte kronobetjäningarna tvinga in folk i krigsmännens led. Ett litet stycke in på 1800-talet blev det så många sökande till en soldattjänst, att endast den störste och starkaste blev antagen. De som bland sina förfäder ha sådana som varit soldater denna tid, kan räkna med att de varit riktiga jättar.

Många soldater ha under årens lopp bott i Sunnarstorp. De ha burit namn som Sänman, San-dahl, Sandbäck och Nord. Den sistnämnde var gift med Cajsa, en syster till Maria Johansdotter i Vräkefors . Nord var skrivkunnig, och han har med sitt namn bevittnat namnteckningar på skrivelser, som varit förvarade vid Dimbo ting.
Anders Nord gifte sig med Cajsa Johansdotter 1810. Men det är ju tänkbart att Nord flyttat till Sunnarstorp något tidigare, därför att hans företrädare blev död i Sunnarstorp 1808, och torpet var följaktligen ledigt. Företrädaren hette Nils Brodd. Anders Nord och Cajsa flyt-tade till Kyrkefalla nästa vårfrudag, den 25 mars 1833.
Då efterträddes Anders Nord av 21-årige Gustav Brandt. Hans hustru Maja Stina Johans-dotter var, liksom mannen, från Fogelås. Båda var födda 1812.
Brandt nämnes som avskedad soldat 1850. Troligen fick han avskedspass 1849. Han tjänade alltså inte soldat i så synnerligen många år. Det blev väl inte mer än 16 år, och dessa år tjänade han för Sänneryds rote.
Året 1849 efterträddes han av Otto Isaksson Pantzar. Denne som var av småländsk börd var född i torpet Svensbo under Dannemarka 1828. Hans hustru Cajsa var 3 år äldre. Det lystes för de unga 17 maj 1855.
Soldattorpet blev inte ledigt för inflyttning förrän 1851. Troligen blev Otto kvar i föräldrahemmet till den tiden. (Mera om Brandt och Pantzar senare.)
Det vill synas som att torpet förlorade sitt namn vid mitten av 1800-talet. Till och med numret blev ändrat från 135 till 885.

Syneförrättning  <<<<<<<<

Eftersom dokumentet har ett visst kulturhistoriskt intresse medtages det här. Det har nu svun-nit många år sedan den sista syneförrättningen ägde rum i Sunnarstorp eller något annat soldat-torp. Aldrig mer hålles det syn å något soldattorp. Det gamla indelningsverkets saga är all.

År 1897, den 22 juli förrättade undertecknad kronolänsman, på grund af vederbörligt förordnande, och med biträde af behörig nämnd, jämte närvaro af Kompaniombud ävensom en del rotehållare laga syn på soldattorpet No. 885 Stora Sänneryd vid Kåkinds Kompani af Kongl. Skaraborgs Regemente.

Syneförrättningen företogs i följande ordning:
1. Boningshus
Sedan jorden undanskottats från stenfoten repareras och rappas 5.- kr.
Brädfodringen repareras med tillhjälp av nytt virke. Nya vattenlister,
huf och Nockbräder samt vindskiden anbringas 16.- kr.
Söndriga tegelpannor ersättas med nya 1.- kr.
Skorstenen bestrykes 2.- kr.
Ny trappa till förstugan 5.- kr.
I köket insädtes ett nytt fönster 4.- kr.
Alla fönster kittas samt oljemålas, hvarjämte söndriga rutor i fönstret
vid uppgången till vinden ersättes med nya 5.- kr.
Ytterdörren till köket tätas, och dörren emellan stugan och köket tätas 1.50
Golvet i köket repareras med tillhjälp af nytt virke och panelen tätas 5.- kr.
I bakugnen inlägges ny äril 2.- kr.
Panelen i stugan tätas och strykes 2.- kr.
Golvet i förstugan och tröskeln derstädes repareras 1.- kr.
Ytterdörren tätas 1.-
Boningshuset rödfärgas 7,50

2. Ladugård:
Som virket i fähuset är delvis ruttet och nedsjunket i jorden, så föreskriva synemännen att fähuset skall ombyggas. Därvid inlägges minst fyra omslag nytt virke från bottnen räknadt, och af sådana dimensioner att fähusets nuvarande höjd ökas med 0,2 meter.
Kostnaden härför beräknas till 25.- kr.
Innanredet göres nytt och tvänne nya dörrar insädtas 14.- kr.
Dörren till foderladan repareras och förses med nya gångjern 1,50
Nya låsar anskaffas för fähus och logedörrar 2. -
Taket nytäckes, därtill anses åtgå 4 Skü (?) halm á 4 kr 40. -
Vidjor och arbetslön m.m. 10. -
Ladugården rödfärgas 7,50
3. Brunn utan anmärkning
4. Hägnader.
Hägnaderna anses kunna försädtas i laga stånd för 30:-
Summa: 188 kr.
Därefter afsades följande beslut
Reparationerna på boningshuset skola vara verkställda till den 1 nästa november. Reparationerna af ladugården jemte rödfärgningen å såväl ladugården som bonings-huset fullgöres före den 1 juli 1898 och hägnaderna försättes i laga stånd sednast den 15 maj sisdtnämnde år.

Den som med denna förrättning icke åtnöjes eger att anföra besvär hos Konungens Befallningshavande i Länet före klockan 12 trettionde dagen härefter med äventyr att besvären ej upptagas till prövning.
Som ofvan
Å synenämndens vägnar:
Kronblad.

Soldatbostället arrenderades av personer från orten. Förmodligen fingo de lämna arrendet till soldaten för roten, den siste Pantzar, som var ifrån en annan trakt och inte räknade någon som helst släktskap med förut omnämnde Otto Isaksson Pantzar. Ännu en Pantzar lär ha varit knekt för roten, han bodde inte ens på trakten, om jag fattat rätt. Nu är han sedan lång tid tillbaka avskedad.

Nöjder, Glader och Näsvis <<<<<<<< 

Eftersom det var sådan brist på jord i 1800-talets Sverige och nästa alla, eller åtminstone det stora flertalet, skulle ha sin utkomst från jorden, så räckte den inte till för alla. Inte ens på långt när alla bondebarn kunde få bli bönder.
Ett soldattorp var därför synnerligen eftersträvansvärt. Soldaten hade väl inga goddagar, men han hade ändå ett litet torp, en liten knektlön och - då han blev avskedad efter fullt antal tjänsteår - en liten pension på 24 kr. om året. Men då skulle soldaten ha tjänat i över 30 år. Hade han endast tjänat i 30 år blev hans pension endast 16 kr.
Namnen som gavs voro många gånger roliga, ibland löjeväckande. Det kunde bli namn som Jätte, Springare, Glader, Nöjder, Näsvis, Slagkämpe, Harfot, Glöm inte, Bråttom, Vas-sani, Yr, Uddvass, Tunnhår, Kruslock och Rödhår, Kvick, Rolig, Munter, Vred, Stor, Styv m.m. m.m. Alla dessa namn finns i soldatrullorna.
Då soldatens ålder närmade sig det ödesdigra 50-talet begynte befäl och läkare intressera sig för hans hälsa som aldrig tidigare. Det gällde då att omsorgsfullt dölja varje liten krämpa.
Vid 50 år brukade soldaten få utbyta geväret mot koksleven. Eftersom kokningen skedde utomhus var det inte alltid nyttigt för reumatismen. Slutligen kom dock dagen, då soldaten oåterkalleligen måste inför generalen i ödmjukhet anhålla om avsked.
Karl XI har blivit ansedd som upphovet till det gamla indelningsverket. Sant är åtminsto-ne, att det kom till under hans tid på 1680-talet. Konung Karl lät bl.a. utfärda en kungörelse att soldaten inte fick inbilla sig att vara jordägares eller rotebönders jämlike.
Från början bestämdes att soldattorpet endast skulle ha ½ tunnland åker eller odlingsbar jord. Till ryttartorpet däremot fick läggas ett helt tunnland.
Eftersom soldattorpet vanligtvis byggdes på byns utmarker, stundom rentav i skogen, så fanns ofta gott om jord att odla upp i närheten av torpet. Odlad jord betydde bröd. Soldaterna begagnade sig därför flitigt av möjligheten att utöka torpen.
En del bönder sågo detta med välbehag. Andra blevo vrånga, då deras egendom minska-des och torpets ökade. År 1682 uppgick soldattorpens i Sverige sammanlagda areal till 10.200 tunnland, 1860 var soldattorpens areal fyrdubblad, eller 41.000 tunnland. Det största lär ha varit i Närke på 17 tunnland, och det minsta i Skåne på 1/10 tunnland, eller omkring 500 kvm. Det sistnämnda kallades kålgårdstorp. Omkring 1860 drog ett helt nyanlagt soldattorp en kostnad av 600 riksdaler.
Ombyggnaden av fähuset i Sunnarstorp drog som synes av protokollet en kostnad av 25 riksdaler, då fick det ändå vara en del nytt virke. Halm till taket drog största kostnaden, hela 40 kr. Arbetslön m.m. fick uppgå till högst 10:-.
I Bohuslän bestämdes måttet på soldatstugan för 100 år sedan till 7x8 alnar. Ladugården skulle vara 6x5 alnar. Vidare skulle en bod byggas 6x6 alnar.
I Småland byggdes soldatstugan något större - 7x5 meter. I Dalarne, Gästrikland och Hälsingland funnos inga soldattorp, men det fanns likväl soldater.

Mölebo soldatboställe <<<<<<<<

Soldaterna där i mitten på 1800-talet hette Sköld. Längre tillbaka hade soldattorpet hetat Lövåsen, men sedan en av de avskedade soldaterna byggt sig en backstuga i närheten, tog han namnet med till den nya stugan. Soldatbostället förlorade sitt namn från den tiden. Det fick nu rätt och slätt heta Mölebo soldatboställe.
Anders Johan Skölds son August, som var född 1850, har jag minne utav. Han arrende-rade en gård i Stallerhult i början av detta århundrade.
Anders Johan Sköld var född 1825. Han har naturligtvis för lång tid tillbaka gått till sina fäder. Jag har sett papper skrivna av honom. Han hade en handstil som var så vacker att det inte är många i vår tid som är sådana välskrivare. Den tiden var han nog tämligen ensam i sitt slag.
Mölebo soldatboställe är borta sedan många år tillbaka. Istället för den gamla soldatstugan är där en liten vacker och välbyggd villa. Det forna soldattorpet ägs nu av byggmästare Malm-ström.
Jag har dock ett rätt livligt minne av den gamla soldatstugan. Den var obebodd då för 40 år sedan. Stugan hade varit rödmålad, men färgen hade blivit urblekt, den stötte i grått. Över ingången till stugan hängde tavlan som utvisade att stugan bar numret 886 vid Kungliga Skara-borgs Regemente.

Dammen, soldatboställe under Wadened <<<<<<<<

Egentligen var Dammen ett ryttarboställe. Ett sådant var väl i huvudsak detsamma som ett soldatboställe, men ryttaren ansågs något förmer än soldaten. Ryttaren var ju en soldat till häst.
Då envåldshärskaren Karl XI i slutet av 1600-talet bestämde soldattorpens storlek, framhöll han att soldattorpen skulle utgöra en hemvist för soldaten, inget mer. Roten fick därför i uppdrag att bygga stuga till soldaten samt med sådant läge att fot-soldaten kunde uppodla ½ tunnland jord medan ryttaren skulle ha 1 tunnland. Bonden som deltog i ryttarens underhåll fick till och med titel därav, han kallades rusthållare.
I Korsberga har funnits många soldattorp, även några ryttartorp. Förutom i Vadene har det funnits ett i Stora Solberga, Torsbo eller trakten däromkring. Bönder som bodde i Torsbo i början av 1800-talet titulerades "rusthållare". I Sänneryd fanns på 1700-talet både soldat- och ryttartorp. Soldatbostället hette Sänmanstorp på den tiden, medan ryttartorpet var Bosgården, senare kallat Mogrens.
Bosgården var ryttartorp långt före Carl Mogrens tid, men däremot inte efter hans tid. Carl Mogren var den siste ryttaren, han torde ha blivit avskedad på 1770-talet.

På 1700-talet hette Vadenes ryttarboställe Lilla Röret. I slutet av 1700-talet är det Dammen.
Den förste ryttaren i torpet Dammen heter Arvid Wankvist. Han är född i Mölebotorp, som Mölebo soldatboställe då hette, och son till soldaten Per Snöllberg som efterträdde Carl Almegren. Arvid föddes 1754. Arvids mor bor också i Dammen. Hon hette Sigri Arvidsdotter. Hon var född 1716 och död 1793.
Näste man på torpet får heta Wanberg. Han är ifrån Fridene. Hustrun är från backstuga Enebacken. Wanberg bor i soldattorpet så länge hans tjänsteår räcker. Sedan finns han antecknad i Ljungstorp, ett nybygge. Både han och hustrun äro sjuka och fattiga, enligt kyrkboken. 1847 får avskedade soldaten Wanberg lämna Ljungstorp. Han blir nu förflyttad till Korsberga kyrkogård. Änkan bor kvar, men hon har sålt nybygget till en målare.
Wanbergs hustru Maria, d.v.s. änkan, bor kvar i Ljungstorp ännu då hon fyllt 83 år. Om hennes sjukdom nämns inget. Troligt är att mannen, Magnus Wanberg, fick avsked från soldat-tjänsten på grund av sjukdom. Han var inte mer än 47 år.
Senare får man en soldat, Modig, till torpet. Han hade tidigare varit soldat i Åsen. Där ha-de han fått namnet Modig efter företrädaren. Modig fick han heta även som soldat i Dammen.
Det vill dock synas som att det blivit tradition på regementet, att soldaterna i Dammen skall heta något som syftar på Vadene, eftersom det är rotens namn. Nästa gång roten får ny soldat, får han heta Walander.
På 1830-talet försvinner uttrycket ryttarboställe. Efter den tiden heter det soldattorp.
Brevstigen som berättas om nedan, gick mellan Skråmmans soldattorp och Vadenes Dammen. Delar av brevstigen har jag gått många gånger. Men så långt som till torpet Dammen har jag aldrig varit. Jag är dock fullt övertygad om, att det Dammen som beskrivits här, inte finns längre.

Brevstigen <<<<<<<<

Det var den närmaste förbindelsen mellan bygdens soldattorp. Brevstigen var den närmaste vägen mellan Skråmma och Vadene, mellan Klintstorp och Dammen.
Då kaptenen vill nå ut med något meddelande till soldaterna, sändes ett ridande bud till en av dem. Dennes uppgift blir då att kalla samman alla de övriga, eller rättare ge de övriga bud.
Om meddelandet som sändes - det var alltid ett brev - och om brevet då innehöll en fjäder, var det av brådskande art. Då var det för soldaterna att ögonblickligen bege sig iväg till kollegan, och denne får teckna sitt namn på brevet jämte timmen och minuten då han mottog detsamma. Så fortgick det tills alla soldaterna fått meddelandet.
I hårda ofredstider kom det ofta brev med fjäder. Men det var längesedan landet haft krig. Alltsedan Bernadottens tid hade fred varit rådande i landet.
Stigen mellan Skråmman och Kvarnlyckan användes sällan av andra än soldater. Den led-de över Hökensås förbi Himla-Bengts gamla hem.
Fastän det nu är längesedan soldaterna skyndade fram där, kan den ännu skönjas. Den går till och med att följa utan den minsta svårighet. Den stigen blev så väl upptrampad och den leder över grusmark, varför den i många decennier torde kunna följas, åtminstone delvis.
Under de hårda ofredsåren var det inte endast soldater som trampade stigen. Det var inte ovanligt att sexmannen eller annat bud sågs där, något ombud eller bud från prästen som med dröjande steg närmade sig något av soldattorpen. Sexmannen, klockaren eller vem det var, var den tiden aldrig välkommen till soldattorpet. Då visste man att soldaten för alltid var borta.


<<<<<<<<

Se kapitel 6, Wräkfors
Se kapitel 6, Torpet Hultet och Himla-Bengt.

Kapitel 6 Torparen 


Mjölnaren Johannes Andersson <<<<<<<<

Mjölnarens liv blev Johannes ödeslott. Nog kunde han fått det bättre - och kanske sämre också!
Kvarnen var naturligtvis en vattenkvarn, byggd vid den lilla bäcken, som hade sin upprinnelse i de starka källorna i Almnäs skog. Kvarnen var en tullkvarn som alla kvarnar den tiden. Det blev 1/16 av säden i mallön. Hälften skulle ägaren ha och den andra hälften mjölnaren. Varken ägaren eller mjölnaren blev rik på den malningen.
Det var nämligen inga stora partier som maldes i Larskullen. I Korsberga funnos flera och framförallt bättre kvarnar än Larskullens kvarn. De voro moderniserade, det fanns sikt, så säden behövde därför inte endast sammalas.
I Larskullen mal man endast småkvantiteter. Då det höll på att bli brödlöst i gårdarna skic-kas det någon barnunge med 1 skäppa säd - eller kanske bara ½ - till Larskullens kvarn. Så var det åtminstone de sista åren.
I den kvarnen kan man inte mala så snabbt som på de större kvarnarna. Men det fanns en som var ännu sämre på 70- och 80-talet, och det var Stallerhults kvarn. Där var vattentillgång-en mindre också. Men där mals just inte mer än för gårdens behov. I Larskullens kvarn fanns även såg, spånhyvel och potatiskvarn. Man sågar och hyvlar endast då vattentillgången är god. Men då är arbetet igång nästan hela dygnet.
Johannes var kunnig i litet av varje. Byggnadssnickeri, framförallt reparationer, hinner han med. Han har ingen påfösare, och då arbetet vid kvarnen inte blev beständigt kunde han åta sig sådant.
Han är också snickarkunnig. Han har en bror i Skövde, som tillverkar och säljer likkistor. Denne har verkstad med flera gesäller. Brodern, som kallar sig Friberg, erbjuder Johannes att tillverka så många likkistor han vill, sedan köper han dem av honom för 4:- kr./st. Då skall de vara limstrukna och bestoffade med malen stenkol. De skall även vara försedda med skruvar.
Johannes får släppa till materialet samt köra dem till Skövde. Friberg kan inte ge mer än 4 kr. - det är vad han själv får. Arbete till sina gesäller har han tillräckligt, och han unnar sin bror den lilla förtjänsten. Friberg kan köpa in virket billigare än Johannes, därför att han tar in så stora partier.
Mjölnaren Johannes Andersson fick sluta sina dagar i Kvarnlyckan 1899. Hans hustru Johanna (Hanna) Gabrielsdotter var då död sedan 10 år tillbaka.

Contrackt och öfverenskommelse<<<<<<<<

Kontraktet som är ordagrant avskrivet har ovanstående rubrik. Det skrevs 3 mars 1871 och är ett exempel på torparens oftast hårda villkor. Bonden som ägde jorden har själv skrivit kon-traktet. Han ansågs ingalunda för en hård husbonde. Tvärtom! Mellan bonden och torparen rådde i det här fallet det bästa förhållande.

Den Stugebygnad och Ladugård som Johannes Andersson genom mitt Löfte och medgifvande uppfört på min egande mark eller Jord på Larskullens egor på den så kallade qvarnhagen får han och hans hustru i hela deras Lifstid der låta blifva bestående samt bebo
samt den af Larskullens egor inehängnade kålgård samt den åker samt den mark som är öster om den nuvarande qvarndammen efter vägen och intill Strängåds lina och i öster till en Stor Sten i bäcken i öster,
för nämde åker eller efter den Jerdsgård som skall uppföras ifrån vägen och åt nämde Sten, hvarföre han årligen utgiör 5 dagsverke för bygnadsplatser och kålgård och 10 dagsverke för nämde intagna Lycka och åker i Jerdet
och om de vilja hafva en ko i bete i Larskullen så utgiöras derföre 10 dagsverke eller betalas 5 Rdr årligen hvilket giör ihop 25 dagsverke om året
om så händer att Johannes Andersson eller hans hustru ej vill begangna den Lycka i Jerdet eller kobetet så går i afräckning den derföre bestämda afgiften, men att egaren af sin sida icke eger att det återtaga eller förbjuda i Johannes Andersson och hans hustrus lifstid,
men efter bådas deras död faller detta tillbaka till gården utan någon ersättning för derå jorda förbättringar samt förbehålles att då Johannes Andersson och hans hustrus arfingar efter deras död kommer att försälgas deras åbygnader att de först hembjudes till ägaren af Larskullen inan de försälgas till någon annan.
till bidrag af vedbrand får efter anvisng bekommas Ris och Stubbar eller sådant som egaren upplåter men att något årligen får bekommas och verke till Jerdsgården till Lyckan i Jerdet får bekommas af Larskullens skog;
men hängnaden kring kålgården bestås af Johannes Andersson hvilken är hans tillhörighet men hängnaden kring Lyckan tillhör egaren af Larskullen, men att hängnaden underhålles af Johannes Andersson samt uppföres

Sålunda öfverenskommit som skedde i Larskullen den 3 mars 1871.

A. J. Carlsson
Johannes Andersson
Wittne
Carl pher Emanuelson
Majja Stina jonsdotter<<<<<<<<

Hela det lilla området födde inte en ko vintertid. Om sommaren fingo de ju ha kon tillsammans med gårdens kreatur, om de därför gjorde 10 dagsverken årligen eller betalade 5 riksdaler kontant. Betet var vanligtvis magert skogsbete.
Ett dagsverke värderades alltså i 50 öre per dag, enligt ovan citerade kontrakt.
Till omständigheterna hörde även att torparen Johannes Andersson var anställd som mjölnare hos jordägaren Johan Carlsson. Hade det varit i vår tid hade han naturligtvis haft bostad och jord fritt.
Jorden värderades på ett helt annat sätt än i vår tid! Efter nuvarande arbetslöner skulle arrendet för det lilla torpet bli omkring 500 kronor.
Men bönderna hade det inte heller lätt år 1871. De voro klämda från alla håll även de.

Wräkfors<<<<<<<<

Vräkefors - som man nog har uttalat namnet i alla tider - var ett torp under Stallerhult. För att finna torpet i böckerna måste vi gå tillbaka till 1845, vilket är sista året för torpets tillvaro. Första årtalet med namnet Wräkfors (eller liknande) är 1816. Men det fanns ett torp där förut, det torpet var namnlöst, åtminstone i kyrkboken.
Det var drängen Gabriel Larsson, som var född i Fogelås 1758, som först bröt mark. Han blev gift med Maria Johansdotter ifrån Lilla Sänneryd. Gabriel hade tidigare tjänat hos förut nämnde Lars Svensson i Stora Stallerhult. Han torde ha börjat sitt arbete i Vräkefors 1809.
År 1814, 1 februari, dog Gabriel i "lungsoth".
Så var Maria bliven änka däruppe i storskogen. Paret hade två döttrar, Christina, född 1810, och Cajsa, född 1813.
År 1816 skrives Vräkefors för "nyhemman". Det var det året som Anders Eriksson blir skriven där. Han var från Fogelås och född 1782. Förmodligen var 1816 året då han byggde kvarn - kanske även såg - i Vräkefors. Anders blev gift med Maria Johansdotter. De båda nyssnämnda döttrarna, Christina och Cajsa, blevo inte länge kvar i hemmet. Redan 1821 blir Christina piga i Kopparkullen, hon var då 11 år. Den tre år yngre systern Cajsa finns inte skri-ven i hemmet. Kanske hon var borta, kanske omhändertagen av det allmänna. Det anmärkes senare då hon hade tjänst att hon var "s. svag".
År 1830 får Maria Johansdotter sluta sin levnad. Dödsorsak anges vara förstoppning.
Redan 5 år tidigare hade makarna Anders Olofsson och Ingrid Pettersdotter gjort sitt inträde i Vräkefors. De bodde också i stugan som låg intill bäckens strand och de voro delägare i torpet - det var väl egentligen husen - marken tillhörde ju Stora Stallerhult.
Efter Marias död flyttar Greta Pettersdotter till Vräkefors. Hon var syster till Anders Olofssons hustru Ingrid, men Greta var 9 år yngre än Ingrid.
Anders Eriksson hade tidigare varit dräng i flickornas hem i Stackeryd i Södra Fogelås. Gretas namn finns bland tjänstefolket i Stora Stallerhult och Larskullen. Till Anders Eriksson kom hon närmast från Snickartorp. Förmodligen skulle hon hjälpa Anders Eriksson med varjehanda göromål. Hon kom ju till sin syster och svåger och Anders kände hon säkert rätt väl. Men det var synd om Greta! I kyrkbokens marginal antecknas att hon är tidvis sinnessvag.
Anders Eriksson levde till 9 november 1837, då han avlider i "colik".
Makarna Anders Olofsson och Ingrid hade också en dotter, Maria, född 1832. Hon var således nästan jämnårig med Johan Carlsson i Larskullen.

Det var nog ändå inte så ensamt i Vräkefors, som man i förstone är böjd att tro vid ett besök i ödemarken idag. Då bönder och torpare kommo med säd som skulle malas, rådde där liv och rörelse. Och nog fick torparfolket i Vräkefors hälsningar från yttervärlden!
För 40 år sedan, då jag var barn, var Vräkefors omgivet av storskog, så mörk och dyster att en barnunge blev skrämd bara vid att se den. Även där torpet haft sina åkertegar stod sko-gen tung och tät.
I närheten av Vräkefors hördes suset från milsvida skogar samt bäckens brusande och fallens dån. Inte vågade man sig långt in i skogen där! Då var det nästan säkert att man gick vilse och kanske irrade sig ut i något av de nästan bottenlösa kärren i den stora Almnäs skog.
Sista gången jag var i Vräkefors var sommaren 1948. Då var den stora skogen på torp-lyckorna och omkring torpet borta. De största stubbarna i eller intill de forna dikena räknade 100 årsringar och mer. Det forna torpets konturer framträdde bättre nu. Var utfartsvägen gått fram syntes tydligt. Ännu fanns märken efter de vagnshjul som rullat fram på den vägen för mer än 100 år tillbaka.
Det rätt långa avståndet till Vräkefors ifrån bygden bidrog nog rätt kraftigt till att kvarnen lades ned. Även om man hade gott om tid för 100 år sedan, hade man nog inte lust att i onödan uppehålla sig på vägarna, med ett par tröga oxar som dragare, särskilt om det är vinter och kallt. Den tidens dragare rörde sig så sakta, att en iakttagare ett stycke ifrån sällan kunde avgöra om de rörde sig eller stodo stilla.
Stugan i Vräkefors har stått alldeles intill bäcken, rester av spismuren samt stenfoten äro ännu kvar. I spismuren har inte funnits en enda tegelsten, endast gråsten. Givetvis kan man ha plockat bort tegelstenarna, men det är föga troligt att man lyckats få bort varje skärva.
År 1845 är Vräkefors "raseradt". Sedan har ingen bott där.
Familjen Olofsson som flyttade ifrån Vräkefors 1845 fick den "svagsinta" pigan Greta Pettersdotter på sin lott sedan Anders Eriksson fick sluta sina dagar 1837. Då Vräkefors blir öde skiljs deras vägar, Greta blir skriven på socknens slut.
Var detta "socknens slut" var beläget för hennes del, kan jag inte säga med full visshet, troligt är dock att det i detta fall är fråga om fattigstugan. Fördenskull måste man gå till läkare med henne, så att hon får intyg om att hon är sinnessjuk. Intyget - från 1845 - finns inklistrat i kyrkboken. Hon hade varit på länets lasarett i Mariestad, liksom hon hade besökt en viss läkare, men hon var lika "tokiger" efter läkarbesöken som före. Hennes sjukdom uppträdde periodvis, första gången var vid tiden för hennes första nattvardsgång. Sjukdomen yttrade sig i giftasvurm. Mellan sjukdomstillstånden var hon rask och "trevliger", hon skämdes då över sitt sjukdomstillstånd, o.s.v. Hon hade det nog inte lätt i livet, stackars Greta!
Anders Olofsson hade fyllt 58 år och hustru Ingrid 49 och dottern Maria 13 år, då de lämnar Vräkefors. Det antecknas att de flyttat till Fogelås.
Greta var vid sin flyttning till socknens slut 42 år. Det är väl troligt att hon i ännu några år fick dragas med sin sjukdom. Hon levde ännu 1863.

Torpet Hultet och Himla-Bengt<<<<<<<<

Namnet Hultet tyder på härstamning från medeltiden. Det betyder att det är en odling i skogen. Namnet betyder nästan detsamma som ryd. Detta senare har dock vanligen äldre ursprung.
Hultet var ett torp under Stora Stallerhult. Det blev raserat 1793. Då flyttade den siste torparen, Håkan Svensson, därifrån. Han flyttade till nytt torp under Karstorp. I Hultet hade många torpare bott före Håkan. De stannade inte länge - och de hade all anledning att flytta. De kunde få det bättre men inte gärna sämre. Torpet var torrt och jorden mager. Torr sandjord är inte den bästa jorden, framförallt inte under nederbördsfattiga år. Torpet var beläget i riksdagsman Lars Svenssons skog på gränsen mot Stora Sänneryds mark. Det låg i närheten av där Larskullens kvarn i långt senare år kom att finnas.
En mångfald av torpare ha funnits där, ändå är det bara ett litet urval vi skriftligt kan belägga. 1700-talets kyrkböcker äro rätt bristfälliga. Den man helst önskade finna är därför inte med. Gabriel Svensson har berättat om honom. Troligen var han torpare hos Gabriels förfäder, kanske hos hans farfar, Jon i Stallerhult?
Det är inte mycket som är sagt om honom, inte heller är det på något sätt märkligt. Men den lilla händelsen har blivit bevarad åt eftervärlden.
Inte ens hans namn är känt. Förnamnet torde dock ha varit Bengt. Han gick nämligen un-der namnet Himla-Bengt. I Hultet måste han ha bott därför att det är det enda torp förutom Vräkefors som tillhört Stallerhult de senare århundradena. Att han skulle ha levat långt tillbaka i medeltiden är inte troligt. Så länge har inte den lilla händelsen blivit bevarad, då hade den måst vara betydligt märkligare!
Himla-Bengt arbetade i prästgården Kantebo. Dit gick han genom skogarna morgon och kväll. Det var inte längre väg än att han gott kunde orka och hinna med, om han i övrigt var frisk och stark. Det torde inte ha varit mer än högst 2 kilometer långt att gå.

Bengt hade en vurm - och det var flygning. Han hade en dröm att liksom fåglarna svinga fram i den blå rymden. Var och en söker lösa problemen i livet efter de förståndsgåvor han eller hon har. Det gjorde Bengt också. Kunde han bara komma upp riktigt högt en stormvädersdag, bin-da på sig något som vinden kunde fatta tag i och kasta sig utföre, då vore problemet löst.
En dag då höststormarna tagit ordentlig fart beslöt Bengt sätta sina planer i verket. Han skulle den dagen göra ett första prov från ladugårdstaket. En annan dag skulle han fortsätta från klockstapeln vid kyrkan - så hade han planerat. Bengt hade inte klart för sig hur han skulle landa. Det fick han pröva sig fram till. Han var litet fundersam på, att om vinden grep riktigt tag i honom, så skulle det bli svårt att landa. Av den orsaken tänkte han börja mer blygsamt och pröva sig fram.
Bengt började bli litet till åren, men på ladugårdstaket kom han i alla fall upp. Som vingar hade han bundit på sig ett par korgar. Då han kommit upp på takåsen gör han språnget ut i rymden just som vinden tjöt och väsnades alldeles förskräckligt. Det stormade så förskräckligt att Bengt inte kunde hålla sig kvar även om han velat.
Landningsproblemet blev löst genast, och det snabbare än det går att beskriva. Däremot måste det varit något som klickat ifråga om flygningen, för i detsamma Bengt lämnar fähustaket faller han handlöst i gödselstacken. Han slog sig inte, han föll mjukt men ändå illa, för han bröt det ena benet. Om inte så skett, är det troligt att händelsen aldrig blivit känd. Bengt hade förmodligen då aldrig själv berättat därom.
Men tur i oturen var ju ändå att han inte började flygfärden från kyrktornet!

Tomten, torp under Stora Sänneryd<<<<<<<<

Det torpets historia går långt tillbaka. Det var egentligen två stugor som fanns på Tomten: torpstugan och backstuga Tomten. På 1700-talet kallades de för Tomten och Lilla Tomten. På 1800-talet kallas de torp Tomten och backstuga Tomten. Torpstugan försvann 1837 och back-stugan 1819.
1740 bodde unga människor, Lars och Lena, i Tomten. Men ungdomar förr flyttade precis som ungdomar gör i våra dagar, de ville se om det möjligen kunde vara bättre i Gubbängen. Lars och Lena voro båda 21 år 1741. Det året vid Kyndelsmäss flytta de till Gubbängen.
1742 flytta Anders 46 år och Kerstin 45 år dit ifrån Lilla Sänneryd. Men inte heller de bli länge kvar där. Torpet var nog inte så synnerligen eftersträvansvärt och på 1700-talet är det ingen överbefolkning i Sverige. Den tidens ständiga krigstillstånd tärde på folkstammen. Annat blev det senare, i början av 1800-talet!
1754 efterträddes Anders och Kerstin av klockaren Sven Jonsson och hans hustru Bolla. De bli kvar i 15 år, därefter köpa de en gård i Lilla Sänneryd.
Tomten var inte stort. I areal var det betydligt mindre än Glogghuset , men i gengäld var nog jorden bättre även om den var stenbunden. Där låg sten vid sten. Den som det senaste halvseklet har ägt Tomten - det hörde till gården Kulla i Stora Sänneryd på 1700-talet och det gör så nu - har plockat upp och brutit upp stora mängder sten ur jorden, därom vittna de höga och breda stenmurar som finns runt "tomtalyckan", som det än idag kallas.

Björkelund och Troll-Petter<<<<<<<<

Björkelund var ett av de mest kända torpen till Rödesand. Kanske mer känt än namnet Röde-sand. I forna dagar hade det hetat Sörtorpet. Torpet som av grannar uppges vara byggt 1755 står ännu kvar. Den som bodde där i mer än en vanlig mansålder var Petter Carlsson-Risbäck, mest var han ändå känd under namnet Troll-Petter. Han var född i Kullebo 1789. Fadern hette Risbäck. Av den anledningen kallades han omväxlande Carlsson och Risbäck.
Petter var måg till torparen Arvid Eriksson som hade torpet Vasängen i början av 1800-talet. Arvid, Petters svärfar, var född i Sänneryd på 1760-talet.
Petter och hans hustru Stina bodde i Vasängen i början av sitt äktenskap, och där blev äldsta dottern Anna Lena född. En liten tid därefter flyttade Petter med sin familj till Daretorp.
Petter flyttade till Björkelund 1819, eller kanske något tidigare. Petter var gift åtminstone tre gånger. Han överlevde alla hustrurna, till och med den sista fastän hon var flera tiotal år yngre. I mer än 60 år bodde Petter i Björkelund. Han hade många barn i olika åldrar.
Troll-Petter fick sitt namn i en tid då man trodde på trolldom. Petter var känd vida om-kring, emedan han ansågs läkekunnig. Både människor och djur visste han bot för. Hans kund-krets omfattade hela Vartofta härad och mer till. Det var inte bara sjukdomar Petter kunde bota. Nästan allt visste han råd för. Sanningen var den, att Petter var en ovanligt klipsk karl!
Då barnen växt upp och fått bra platser friköpte de torpet åt föräldrarna. Petters första hustru var då borta, den andra var också död, men den tredje levde. Och eftersom hon var grö-na ungdomen jämfört med Petter, så var det hon och de yngre barnen som den tiden brukade torpet.
Petter hade hunnits av åren. Och även om han haft krafter, skulle han inte haft tid att ägna sig åt jordbruket, så omfattande hade praktiken blivit. Den upptog vanligen tiden helt, ofta måste han ändå arbeta för högtryck.
Tron på trollen och deras makt hängde i, men så småningom gav den vika. Men namnet fick han behålla så länge han levde. Och än i dag finns det sådana som minns Petter fastän det är 70 år sedan han slutade sina dagar. Och inte säger man Petter Carlsson! Nej, Troll-Petter får han heta!
Det var så praktiskt med namnet Troll-Petter. Sades det Petter Carlsson visste ingen vem det var, eller också började man tänka efter, vilken av alla pettrar man kände, som kunde heta Carlsson. Nej, då var Troll-Petter bättre. Det var inget att ta fel på, och man visste genast vem det gällde.
Kundkretsen ökade, ju mer Petters rykte som klok gubbe nådde ut. Petter levde ju också i de kloka gubbarnas gyllene tid. Att kloka gubbar hade sådan framgång, därtill fanns det natur-ligtvis flera orsaker, inte minst den stora vidskepligheten. En "riktig" läkare var dessutom ofta dyr. Ofta överöste han patienten med skällsord. Dessutom var ofta hans ordinationer minst lika misslyckade som kvacksalvarnas. Till detta bidrog ju också till en del, att läkarna gjorde allt för att misskreditera varandra. Allmänheten hade fördenskull inte stort förtroende för deras veten-skap.

Även vår vän Troll-Petter misslyckades naturligtvis många gånger. Men hans goda förstånd och stora livserfarenhet gör, att han kan ge många kloka ordinationer. Som t.ex. då godsägaren besöker honom för att få vetskap om vem som stulit hans båda jakthundar - hanhundar av allra finaste ras. Hundarna hade varit borta i flera dagar. Godsägaren misstänker att de äro stulna, kanske någon i rent nidingsdåd dödat dem. Han erbjuder Petter en summa penningar om han kan återställa hundarna.
Petter anar sammanhanget, eftersom han sett en del hundar springa på vägar och gärden. Petter begrep att hundarna hade brunsttid. Men med dessa tankar tiger Petter. Det får inte vara alltför enkelt, det bleve ju ett avbräck för Petters "vetenskap" och det skulle hans praktik bli lidande på. Istället beskriver Petter med många och väl valda ord var hundarna hålls dolda. Ordinationen löd:
- Se till att dörren till hundgården hålls öppen, för en natt kommer de och då är det som att elden är efter dem! Men jag ser att de är utmagrade, och de har knappast fått mat sedan de kommit bort. Se därför till att deras matskålar är fyllda!
Petter varnar godsägaren för att söka efter dem. Det lönar sig inte, menar han, och det behövs inte heller.
Godsägaren hade ju anmält hundarnas försvinnande till myndigheterna, men det gav inget resultat. Men en morgon fann han dem i hundgården, alldeles som Petter sagt! Att deras kosthåll varit dåligt, det syntes då, så utmärglade som de var!
Petter vägrade bestämt att ta emot pengar, men en fläsksida nekade han inte till, eftersom de det året inte hade någon hushållsgris.

Inte heller var Petter så dum den gången då han botade bondens gris. Bonden hade sänt en pojke efter medicin till grisen. Naturligtvis hade bonden noga inpräntat hos pojken hur sjukdomen yttrade sig. Då pojken beskrivit sjukdomen, förstod Petter att det inte var någon allvarlig sjukdom. Han hade ju haft många grisar i sin tid, varför han hade en del erfarenheter också på svinskötselns område.
Pojken fick med sig en burk med salva som grisen skulle smörjas in med. Bonden lär ha misstänkt att det inte var annat än fläskflott, men grisen blev frisk. Och det var ju huvudsaken.

En annan gång är det en bonde som besöker Petter i äktenskapliga angelägenheter. Hustrun som var många år yngre än bonden ansågs vara en skönhet. Men enligt vad mannen anser sig veta så är hon otrogen. I bondens stuga har de fått en liten son, och bonden besöker Petter för att få veta vem som är barnets far.
Till händelsen hör att Petter känner folket i flera socknar. Dem han inte personligen kom-mit i beröring med har han lärt känna genom deras grannar. Petter har många gånger hört be-rättas om mannens ogrundade svartsjuka, därför finner han lätt ett botemedel även i det här fal-let. Petter ordinerar:
- Du skall fylla en hink ungefär till hälften med vatten. Ta inte mer vatten däri än att du kan röra om kraftigt utan att det rinner över. Först skall du röra motsols två gånger, sedan medsols likaledes två gånger. Rör så att vattnet blir kraftigt omrört, men dröj med varje ny omrörning tills vattnet blivit alldeles stilla. Men du får inte se ner i vattnet förrän efter fjärde omrörningen och först sedan vattnet blivit riktigt stilla. Men då skall du se efter så mycket me-ra noggrant, för då får du se barnafaderns bild. Inpränta noga hans drag i minnet, så att du se-dan kan känna igen honom.
Bonden får låna en hink av Petter, och han följer till alla delar de föreskrifter han fått. Ef-ter en liten stund kommer han till Petter för att meddela resultatet. Bonden är nu både missräk-nad och skamsen. Petter måste fråga vem han fick se.
Bonden hade redan anat att Petter bedragit honom, och därför svarar han litet dröjande att han såg naturligtvis inget annat än sin egen bild. Petter menar att det bör bonden bara vara glad över. Han blev i alla fall av med sin svartsjuka, men det kostade honom en halvskäppa råg - och det kanske det var värt.

Om Petter berättas ännu i denna dag så mycket från hans mångåriga verksamhet. Han och hans patienter äro för länge sedan borta, men ännu leva många personer som från sin barndom minns honom. Han beskrivs som storväxt samt kraftigt byggd och i besittning av en god fysik. Han var omkring 85 år gammal då han gick ifrån Rödesand till Hjo. Han gick då närmaste vägen, vilket var över Hedsmossen och Långeruder. Där brukade han stanna en liten stund på vägen. I Hedsmossen var han bekant med min farfar Johannes sedan denne bodde i Rödesand. Ännu mer känd var han med Johannes far, Jonas Jansson. Denna tid var Jonas borta. Troll-Petter hade varit granne och torpare till familjen i många år. I Långeruder hade Petter en bror. Furu-Carl kallades han.

Torsbotorp<<<<<<<<

Torpet är gammalt. Från mitten av 1700-talet finns torpet med i kyrkböckerna. Många äro de som i Torsbotorpet haft sin hemvist. Att räkna upp alla torpens och gårdarnas invånare går in-te. Det bleve då att i detalj skriva av kyrkböckerna.
Ungefär 1800 flyttar en ny torpare till Torsbotorpet, familjen är ifrån Kyrkefalla. Torpa-rens namn var Lars Andersson, han var ofärdig och ur mantal. Han var född 1756 och han dog i Torsbotorp 1813. Hustrun hette Catrina Jansdotter. Paret hade flera döttrar, bland dem en som hette Lena, hon var född 1796 i Kyrkefalla. Lena blev gift med Anders Mynt som sedan bodde i backstuga Torsbotorp. Den stugan var belägen alldeles intill torpstugan.
Anders Mynt och Lena fingo två barn, Maria och Lars. Det är 10 år emellan dem. Maria som var född 1817 och var äldst, blev uppkallad efter Lenas yngsta syster och Lars efter Lenas far.
Förut nämnde torparen Lars Anderssons äldsta dotter Stina, född 1783, blir gift med Erik Holmberg. Det heter om honom att han blir pliktfälld för stöld samt att han undergått "uppen-bar" kyrkoplikt. Hustrun Stina blir död 1834, hon blev således inte mer än 51 år. Två år efter är Erik Holmberg död. Troligen var paret boende i backstugan, eftersom han benämnes inhy-ses. Även Stinas mor Catrina bodde där sedan hennes man dött.
Nästa man i kyrkboken är backstuguhjonet Johannes Bild och hans hustru Cajsa Magnisdotter. De äro föräldrar till Gustav Johansson i Kullahagen. Längre tillbaka ha de haft torp Hultet under Dannemarka. Senast ha de arrenderat en liten gård i Lilla Sänneryd. De inflyttade från Lilla Sänneryd 1837 och de voro då i 60-årsåldern. De orka nog inte arbeta så hårt längre. Sist i den kyrkboken kommer Anders Mynt och hans hustru Lena.
Eftersom Anders Mynt är ett fattigt backstuguhjon så måste han enligt samtidens inställ-ning ha en snärt av piskan. I marginalen är skrivet följande: "Föder sig med att göra ressler och såll utan att lägga hand vid jordbruket". I sanning ett smakprov på inställningen till den fattige "uslingen"! Vilket jordbruk skulle Anders lägga hand vid då han inget hade?

I nästa kyrkbok, 1840-1850, är änkan Catrina Jansdotter fortfarande inhyses, men nu blir hon död 1742. Det meddelas även att backstuguhjonet Johannes Bild avlider 1850. Anders Mynt bor alltjämt kvar i backstugan, sonen Lars som är född 1827 blir 1844 dräng i Torsbo. Dottern har för längesedan lämnat hemmet.
Lars Andersson blir så småningom gift med Maja Christoffersdotter, som är född 1832, 5 år yngre än Lars. Det har blivit klart för dem att de kan vänta barn redan i februari 1858, där-för måste de flytta ifrån Älmedalen, där de äro statare, och det redan i höstflyttningen 1857. De ha ingen annanstans att flytta annat än till föräldrarna i backstuga Torsbotorp. Det antecknas att deras förstfödde, Johan Levin, blir född 16 februari 1858.
Ifrån den tiden är även den unga familjen skriven i backstuga Torsbotorp. Eftersom inte heller unge Lars har något jordbruk "att lägga hand vid" måste han se sig om efter något att existera på för sig och familjen. Och så lär han sig skomakeriyrket.

Kjellgrens<<<<<<<<

Första gången namnet förekommer i någon kyrkbok är 1814-1831. Det heter Nybygge efter namnet. Troligen har väl den som lät uppföra stugan hetat Kjellgren, men han kanske bodde där så kort tid att han inte kommit med i kyrkböckerna. Därför är han och förblir en apokryfisk personlighet! Däremot finns en änka, Annica Carlsdotter, boende där. Annica är inte Kjellgrens änka. Hennes man hette Jonas Nilsson. Han dog 6 november 1826.
Det ges inte mycket upplysningar i övrigt. Det är mycket vanligt att uppgifter om backstugorna och dess invånare utelämnas i en del kyrkböcker. Torpet lär ha legat i närheten av Torsbo.

Nyttorp<<<<<<<<

Uppgifterna äro hämtade ur 1850-1863 års kyrkbok, och då fanns endast en gård, herrgården, i Munkebo. Torpet Nyttorp synes inte vara av gammalt datum, det finns upptaget först i denna kyrkbok, men det kan ha haft ett annat namn tidigare.
Vid nyssnämnda tid bodde förut nämnde Jan Larsson med familj i torpet. Han var född i Måsagården i Fridene 1791 och gift med sin syssling Lena Jansdotter som var född i Varola 1789. Äktenskapet ingås 1822, varefter de unga tu arrendera en gård i Klämmesbo. Därifrån flytta de till Skråmman. Den gården hade tidigare arrenderats av Jan Larssons föräldrar, och där förflöto Jans tidigare ungdomsår.
Såväl Skråmman som Måsagården ägdes av generalen på Kavlås. Flera av Essenska ättens medlemmar ha utmärkt sig. En del äro friherrar, en annan gren av ätten är grevlig. Generalen som ägde Skråmman hette, liksom sin yngre släkting riksmarskalken, Fredrik. Det är ett namn som åtminstone i forna tider ofta burits av Esserna.
Jan Larsson med familj bodde i Skråmman, han arrenderade den gården. Svågern Jonas Jansson bodde hos honom 1849. Det antecknas att Jan flyttar till Nyttorp 1851. Jan Larsson är nu 60 år och hans hustru Lena är 62. En del av barnen ha lämnat hemmet, och andra äro förmodligen färdiga att göra det.
Jan Larsson och Lena behöva en lugnare tillvaro. En sådan tänka de sig möjligen få i Nyttorp, som var mindre än gården Skråmman. Troligen är det någon av sönerna som gör dagsverkena för torpet.
Jan blir kvar i Nyttorp i 10 år. Sedan blir han tvingad till den oundvikliga flyttningen. Det var 30 september 1861. Jan Larsson hade 11 dagar tidigare fyllt 70 år.
Det vill synas som att makarna ha endast två söner, Lars Gustav och Jonas. Förmodligen vill ingen av dem stanna som torpare, därför flyttar mågen dit i akt och mening att överta torpet. Mågen var ifrån Rapperyd och han hette Anders Petter Persson. Han var gift med dottern Anna Christina. Anders var född i Rapperyd 1833 och Anna i Klämmesbo 1830. De hade förut en liten tid varit torpare i Rapperyd . Men torpet där hade övertagits av Anders bror Lars.

Wasäng, torp under Dannemarka<<<<<<<<

Namnet skrevs i en del handlingar från 1800-talets början för Wassängen, alltså med två s. Den mest vanliga stavningen är dock den med ett s. Troligt är att namnet från början kommit av vass. I Vasängen har det bott många familjer. Särskilt vid 1800-talets mitt avlöste familjerna varandra ofta efter ett år. År 1832-39 bodde i Vasängen en adelsfamilj, svåger till ägaren av Dannemarka. Den som bodde i Vasängen hette von Haukwits. De hade många barn men man hade inte med brukningen av torpet att skaffa, emedan torpet brukades från gården.
Långt före von Hauckwits bodde där Anders Eriksson och hans hustru Maria Eriksdotter ifrån Hjo socken. Anders var född i Stora Sänneryd 1756 och hustru Maria 1768. Senare bod-de där Petter Carlsson, född i Kullebo 1789, samt dennes första hustru Stina Arvidsdotter som var 8 år äldre. Deras äldsta dotter Cajsa var född i Vasängen 1812. Petter Carlsson fick seder-mera särnamnet Troll-Petter.
Förut nämnde Jan Andersson var dotterson till Anders och Maria. Han var född i Fröje-red, som det heter om Fröjereds pastorat. Närmare bestämt var han född i Stenbolet 1815. Hustrun hette Stina Jansdotter. De kom från Mölebo och flyttade tillbaka till Mölebo.
Då de bodde i Vasängen hade de 7 barn - kanske det blev ännu flera, allt eftersom åren gick, men arkivets senaste böcker bära årtalet 1867.

Dotter Matilda Sofia, född 1853, minns jag rätt väl, liksom hennes man Carl. Carl var bliven änkeman. Han tyckte om Tilda Jansdotter. Enligt tidens sed sänder han böneman - i detta fall en kvinna - till den tillbedda. Bönemannen hör sig för i försiktiga ordalag om Carl kan tänkas ha utsikter. De försiktiga ordalagen hade varit onödiga här. Tilda var inte så noga med orden för egen del, inte heller fordrade hon att andra skulle vara det. Tildas sätt var kanske litet för mycket rakt på sak. Det var måhända inget direkt fel, men dock något som hon fick lida för vid en del tillfällen.
Då bönemannen kommer fram med sitt ärende, slår Tilda samman händerna och i sin stora glädje tackar hon Gud "för att det fanns någon också för henne". Personen som framförde ärendet var så klok, att hon inte ordagrant skildrar det mottagande budskapet fått. Istället framställer hon saken så för Carl, att det inte blev ett avvisande svar. Hon trodde att han hade vissa utsikter, om han personligen inställde sig. Så fingo de varandra och de bodde sedan i Torsbotorpet.

Vasängen var ett stort torp. Troligen hörde det till det slag av torp, som avkrävdes flera dags-verken än det fanns veckodagar.
Det fanns givetvis flera torp på Dannemarka liksom det funnits en del som försvunnit för hundratals år sedan. I närheten av Vasängen fanns 1794 ett som hette Klockarstuga, det torpet blev "raseradt", som det alltid heter om en nerruttnad stuga. Ett hette Wåltäppan. Det blev "ra-seradt" för omkring 150 år sedan. I början av 1700-talet fanns ett torp med namnet Högåsen, men det var borta redan vid mitten av 1700-talet.

Kohagen, torp under Munkebo<<<<<<<<

Redan på 1600-talet fanns torpet. Det kan ha funnits långt tidigare. Det syns som att det på 1700-talet varit ett stort torp, efter den tidens begrepp. 1740, fast folkbristen då var stor i Sve-rige, har man tjänare i Kohagen.
I början på 1700-talet bodde där en torpare som hette Lars. Hustruns namn var Ingeborg. Om mannens ålder finns inga uppgifter, men hustrun var född 1646 och död 1730, 16 oktober. Hon blev alltså 84 år.
Makarnas son Gabriel, född 1683, övertog torpet efter föräldrarna. Gabriel blev så småningom änkeman. En böneman sändes då till Björkängen och anhåller om Sara Olofsdotters hand. Han får ja och bröllopet ägde rum 19 maj 1830.
Det finns ingen nu levande som minns det bröllopet, men eftersom det hölls i vårens härligaste och skönaste tid, så får det antagas att man åtminstone inte saknar blommor och löv. Inte heller torde fåglarnas bröllopshyllning saknats i ängar och hagar kring Kohagen!
Gabriel hade en dotter från första äktenskapet. Hon var 8 år då hon fick styvmor. Anders, äldste sonen från andra äktenskapet, övertog sedan torpet. Han synes ha blivit född 1731, även han blev änkeman. Men också Anders ingår nytt äktenskap
Anders föräldrar Gabriel och Sara äro vigselvittnen liksom brudens föräldrar. Anders hust-ru, Maria Larsdotter, får 30 lod silver i morgongåva. Därav kan man förstå att hon förde hem-gift till boet. Det var eljest inte brukligt bland torparfolk. Morgongåva motsvarade hemgiften och utgjorde kvinnans förmånsrätt vid ett kommande arvskifte. Hemgiften hon förde till boet var nog inte så liten. För pengarna kunde man köpa 5 goda mjölkkor.
Gabriel Larsson fick sluta sina dagar 1 april 1766.
Sonen Anders synes även ha haft torpet hela sitt liv, eller åtminstone bott där. Han dog 23 december 1804.
Systern Ingeborg, som blev gift med klockaren Sven Jonsson, var född 1834. Hon avled också 1804, men i början av året och i Kopparkullen.

Stutahem<<<<<<<<

Det var ett torp mellan Hedsmossen och Långeruder, alltså efter vägen till Hjo. Torpet var be-läget i Norra Fogelås socken. Ägare var greven på Almnäs. I mitten av förra århundradet var det greve Sparre som var ägare.
En torpare i Stutahem - minns nu inte hans namn - hade anmält att hans son var sinnes-svag, detta för att han skulle slippa excercisen, så blev det sagt. Torparen räknade dock inte med att det kunde medföra en del allvarliga konsekvenser. Visst slapp han göra värnplikten, värnpliktstiden var förresten inte många dagar då. Men han fick inte heller ingå äktenskap, ef-tersom det var antecknat i kyrkböckerna att han var sinnessvag. Det troliga är dock att det inte var ett påhitt av fadern. Troligen var han verkligen sinnessvag, och fadern var förmodligen rädd att det skulle bryta ut i fullt utvecklat vansinne.
Det sägs även, att då han blev vägrad lysning, så blev han fullkomligt från vettet och tog sitt liv. Helt säkert var han klen å huvudets vägnar, varför han inte tålde allvarliga motgångar.
En annan torpare som bodde där i många år hette Gustav. Han var en av Stutahems sista torpare. Genom en oerhörd sparsamhet sägs han ha blivit förmögen. Han lär vid slutet av sin levnad ha köpt en bondgård.

Håkahem<<<<<<<<

Fordom hette det även Bengtstorp. Man kan anta att den som först bröt bygd där hette Bengt. Håkahemmet, som vi numera säger, tillhör Almnäs i Norra Fogelås socken, men det gränsar intill Korsberga. Det ligger mellan Rapperyd och stugan på häradslinan, som Jakob Pettersson byggde och bodde i .
Håkahemmet har aldrig varit dagsverkstorp, åtminstone inte de senaste århundradena. Det stod liksom högre på rangskalan. Det kallades utgård och skrives 1/4 hemman.
Flera torp och stugor kring Håkahemmet är nu borta. Det har ju sina orsaker och då främst det avskilda läget. Gamla stugor på landet ha så att säga varit ur modet i många år. De som ha sämst läge blir först öde.
Vid tiden då Jakob Pettersson byggde där i närheten av Håkahemmet bodde där på utgården en arrendator Carl Anders och hans hustru Catrina Larsdotter. De hade flera barn och tjänare. En son hette Lars, han var född 1795. Denne Lars gjorde sina föräldrar mycken sorg. Av Dimbo blir han dömd för snatteri 1834 och inbrott 1837.
För ett 40-tal år sedan bodde i Håkahemmet Joel Carlsson och han hustru Augusta. De hade flera barn. Den äldsta dottern blev gift och jämte sin man arrenderade hon gården. Mannen är nu död, men hustrun och en del av barnen vistas fortfarande i gården, som de också bruka.

Aldrig mera torpare<<<<<<<<

Rapp-Anders fick han heta eftersom han var ifrån Rapperyd. Det hörde liksom till, i dessa son-namnens tid, att personer skulle ha ett särnamn.
I Rapperyd hade alltså Anders Petters vagga stått, och där förflöto hans första ungdomsår. Sämre plats kunde han blivit född på! Rapperyd hade en frisk och härlig luft, omgivet som det var av den stora skogen. Där blåste friska vindar och där var luften hälsosam.
Men Rapperyd hade en nackdel, det låg litet för långt ifrån grannar och städer. Inte efter nordsvenska förhållanden, men väl efter sydsvenska!
Anders och Anna synes ha brukat torpet endast en liten tid. I Rapperyd var deras äldste son, Johan Alfrid, född. Men till Rapperyd skulle de aldrig mer komma som torpare, de blevo inte kvar i Nyttorp så synnerligen länge heller. Eftersom flyttningen från torpet ännu inte blivit arkivhandling, har jag inga uppgifter om tidpunkt för flyttningen. Men ett vet jag, 1 januari 1866 bodde de i Hedsmossen. Men inget hindrar att de kunde bott där i flera år redan då.
Anders och Anna skulle aldrig mer bli torpare. De hade gjort som våra urfäder, viking-arna, de som gav sig iväg till ishavsön - de hade bildligt talat bränt skeppen och rivit broarna.
Dagsverkstorparens lott var hård. Ett vanligt arrende för ett litet torp som födde en ko var 25 eller 30 dagsverken årligen, men då fick torparen själv stå för husen han behövde för sig och sin familj, eljest blev det fler dagsverken. Och flertalet dagsverken skulle göras då dagarna äro långa, och sådd eller skörd brådskar.
Någon begränsad arbetstid fanns givetvis inte, skulle någon framkastat en tanke därom, hade han troligen blivit betraktad som en farlig antikrist. Hade han dessutom varit torpare fick han nog räkna med omedelbar vräkning. Inte behöver godsägaren bli utan torpare fördenskull. Vanligtvis är det en kö av sökande då ett torp är ledigt. Patronen har endast att välja och vra-ka.
Nej, Anders Petter och Anna trå inte efter ett torp. De vet vad det innebär att vara tor-pare. Pengar har man nog inte, men Anders Petter är händig med litet av varje. Han har dess-utom sin starka kropp och han har muskler av stål. I vår tid hade han blivit den självskrivne förmannen i en fabrik eller verkstad, men den tiden gav inte dessa egenskaper sin bärare bröd på samma sätt.
Anders Petter och Anna göra på samma sätt som Jonas Jansson tidigare gjort. De köpa ett jordstycke på Hedsmossen på 49 år. Där bli de Jonas närmaste grannar.

Torparhustrun på 1800-talet<<<<<<<<

Helt osökt faller rubriken i tankarna med anledning av vad som ovan skrivits. Torparen skulle göra alla eller flertalet dagsverken sommartid, då hans egen skörd likasåväl behövde bärgas. Men ofta nog blir den fördärvad eller går tillspillo, medan han får slita sig halvt fördärvad med att bärga in patrons. Patron betyder beskyddare, men som en sådan ser honom inte alltid tor-paren. Ofta nog hände det att torparen såg saken alldeles motsatt. Han ansåg att han var den som måste beskydda patron. I patron ser han slavdrivaren och plågaren. Att han emellanåt såg saken så förvånar inte som vi snart skall se. Hans understundom uppstudsiga tankar må vara honom förlåtna!
Om det ändå vore tillräckligt med att han själv, familjefadern, får slita! Men ack nej - hela familjen tvingas in under oket. Hustrun, och om det finns åtminstone halvvuxna barn, skall gö-ra ett antal hjälpedagar. Men många gånger är det endast små barn i stugan. Under dylika om-ständigheter är det nog ändå mest synd om hustrun och de små barnen. Oftast får hon då låsa in de små, då hon går till arbetet på morgonen. Hon måste, fast det svider i hjärtat!
Hustrun skall plocka en viss, bestämd mängd lingon och andra vilda bär till herrgårdens kök. Dessutom skall hon infinna sig vid storstädning höst och vår, slakt och byk m.m. Hon skall hjälpa till med rensning i åker och i trädgård, gallring av rovor m.m. Hjälpedagarna få na-turligtvis inte bli fler än vad som är angivet i kontraktet. Men hon måste infinna sig då hon blir anmodad. Ingen opasslighet får hindra, lika litet som små barn, vilka behöva tillsyn och vård.
Hård är torparhustruns lott. Efter att ha stängt in småbarnen går hon iväg till ån vid herrgården och lägger sig på knä bland de andra på klappbryggan. Kanske har hon inte känt sig så kry de senaste dagarna. Men inte får en torparhustru fästa sig vid lite snuva och ont i halsen! Det går nog vägen den här gången som det gjort tidigare!
Men inte alltid! En gång där på klappbryggan blir hon tvungen att ta det onda på allvar. Hon känner sig matt och yr där hon ligger. Hon har huvudvärk, hon ömsom fryser och svettas. Men hon är inte van att ge vika. Ångesten för barnen hjälper henne också att hålla sig uppe. Oron för barnen var större än kroppens sjuka.
Vid hemkomsten är hon så trött att det värker i kroppen, men ändå kan hon inte sova med ro. Hon slumrar någon eller några minuter, men frossbrytningarna tilltar. Den välbehövliga vi-lan kommer inte.
Om morgonen skall hon stiga upp som vanligt, men hon kan inte. Benen bära henne inte, hon känner sig genomsjuk och det sticker i bröstet. Det onda har blivit henne övermäktigt!
Efter ytterligare några dagar är mannen utan maka och barnen utan mor. Så antecknas det i socknens dödbok att torparhustrun o.s.v. avlidit i "håll och styng".
Jag har så många gånger undrat över att just den sjukdomen angrep framförallt torpar-hustrurna, att den blev deras bane och att det skedde framförallt på senhösten. Kanske vi här ser förklaringen?

<<<<<<<<
Se kapitel 10 om Backstugefolket.
Se kapitel 5 om Kullahagen.
Om Anders och Anna, se också Aldrig mera torpare nedan.
Se Backstuga i Häradslina i kapitel 10.

Kapitel 7  Rapperyd<<<<<<<<

Rapperyd var ett torp under Almnäs gods i Norra Fogelås socken. Närmaste gård är Larskullen i Korsberga socken. Torpet är nu öde. Där förr var åkrar med böljande säd är nu storskogen.
Norra Fogelås saknar husförhörslängder för 1700-talet. Därför blir uppgifterna från den tiden mycket ofullständiga. Troligen är bebyggelsen mycket gammal.
Eftersom Rapperyd ligger mer än 1 mil från godset behöver torparen inte göra dagsverken där. Dem får han istället göra i skogen. Det är ett bestämt antal timmerstockar torparen skall såga, eller famnar ved som han skall hugga. Möjligen ingick kolning i kontraktet i forna tider.
Torparen kan arbeta fort eller sakta, alldeles efter önskan och förmåga. Han har ingen pådrivare, det är nästan som vore han sin egen.
Det är många förmåner med ett torp som Rapperyd. Eftersom det dessutom är rätt stort, har torparen möjlighet att klara sig ekonomiskt. Han kan föda upp kreatur och sälja. Eftersom detta var före mejeriernas tid är det jordbrukarens viktigaste inkomstkälla. Inte blir det många riksdaler för en kviga. I början av 1800-talet betingar en 1-års kviga omkring 1 riksdaler. En god mjölkko 4. Men det man behöver köpa är heller inte dyrt. Och förresten behöver inte den som har ett så stort jordbruk köpa mycket! Anspråken voro små i forna dagars Sverige.
Nog var Rapperyd litet avlägset även i forna tider, men dock inte på samma sätt som sena-re ansågs.
I åtminstone ett hundratal år höll Almnäs gods sina torp - dess boningshus och ekonomibyggnader - i gott stånd. Så var det under Stackelbergs, Sparres och senare Dicksons tid. Där-för ansågs det vanligen förmånligt med ett torp under Almnäs.
Skogen anses i början av 1800-talet i det närmaste värdelös. Torparen får släppa sina djur - så många han vill - på bete i skogen, därför klarar sig torparfamiljen i Rapperyd.
I början av 1800-talet bodde i Rapperyd en torpare som hette Anders Arvedsson. Han efterträddes av Jonas Carlsson och dennes hustru Maria Nilsdotter. Hon dog 1811. Jonas dog 1814, 24 "majii, i håll och styng". Den 30 maj begravdes han på Norra Fogelås kyrkogård. Torparen som efterträdde honom dog i "lungsoth" 2 september 1822. Samma år på hösten flyt-tar Carl Jonsson, som var son till Jonas Carlsson och dennes hustru Maria, till Rapperyd.
Carl Jonsson var född i Grevbäck 1798. Han var äldst i syskonkretsen, men vid faderns död blir hemmet skingrat och unge Carl får tjänst hos torparen Anders Jonsson i Bromanstorp, Fröjered. Det är brist på drängtjänster den tiden, Carl får ta det som bjuds. Troligen kan Anders Jonsson inte betala hög lön, eftersom torpet är litet och följaktligen ger litet. Men han får gifta sig med äldsta dottern Cajsa. De blir först skrivna i Bromanstorp, men då Rapperyd blir ledigt beslutar de att söka sin lycka där.
Om kyrkböckerna i allt visa rätt, så flytta de till Rapperyd redan på hösten 1822. Förmodligen vill Almnäs godsförvaltning ha dit en torpare genast, och de vill nog inte försitta till-fället. Det var stor brist på torp denna tid, så snart ett torp blev ledigt var det ofta en kö av sökande. Troligen hade Carl företräde eftersom han var son till en föregående torpare och uppväxt i Rapperyd.
Carl trivdes storartat. Värre var det för hustrun som växt upp i en bygd med helt annan natur. För henne var Rapperyd med den stora skogen och långt till grannar något nytt och okänt. Där i Orrlekabygden var ju allt så annorlunda. Där voro nära till grannar, lika nära som i den tidens städer. I Rapperyd var det skog som dominerade, i Orrleka var det sten. Sten, stugor och små åkerlappar.
Om sommaren var det så idylliskt och rogivande i Rapperyd. Då kommer det ljumma fläktar från den milsdjupa skogen, då doftar det av linnéa och andra skogsblommor. Då hörs gökens ko-ko och andra vilda fåglars kvitter. På hösten lysa tuvorna röda av lingon. Då finns hjortron i mossarna och andra bär på tuvorna. Hela bygden har något inbjudande och beskyddande över sig, något lugnande och rogivande för nutidens slitna nerver.
Om hösten och vintern är luften en annan, den känns inte så mjuk och behaglig längre. De ljusa sommarnätterna ha efterträtts av ruvande och tjockt mörker. Dånande stormar ha ersatt sommarens milda och ljumma fläktar. Om vintern far nysnön fram och alla vägar görs obanade. Träden bräcks som smala stickor, rotvältorna bli många.
Vargens ylande bevisar att nu är han ute på jakt. Ångest är i sinnena om någon av famil-jens medlemmar är borta och inte hunnit hem före mörkret.
Rapperyd är ingen idyll höst och vinter. Mannen trivs, hustrun försöker att trivas, men det vill inte lyckas riktigt bra. Under kalla vinternätter kan Cajsa höra vargens långdragna jämmer. Hon tycker det är kusligt, men rädd är hon inte. Hon vet alltför väl att vargen inte kan komma in i stuga eller fähus.
Husen äro nästan nya och väl omsedda. För fönstren i stugan är det starka luckor, dem vargen inte kan öppna. Genom fähusets små fönster kan inte vargen, med bästa vilja i världen, komma.
Varmt och gott har man i stugan. Vedbrist är ett okänt begrepp. Den stora öppna spisen slukar massor med ved, men det får den! Av elden blir det inte endast värme, det blir också ljus, och ett ljus som är flera gånger starkare än fotogenlampornas i senare tider.

Rapperyd i senare tider<<<<<<<<

Carl Jonsson med familj flyttade ifrån Rapperyd 1829. Inte förrän året efter har godset ny torpare i Rapperyd. Man ville antagligen ha god tid på sig att välja. Och nog kan man med fullt fog säga, att Almnäs hade råd att vara utan torpare där ett år. Då är det bättre att få en bra torpare, som fullgör sina skyldigheter ordentligt samt stannar en tid.
Man fick verkligen en bra torpare också. Han stannade där i många år, och efter honom togo sönerna vid.
Troligt är att det bland sökande till torpet funnos en hel del torparsöner från Almnäs. Men underligt nog stannar man ändå för en utsocknes. Han hette Petter Magnus Persson och var född i Skänninge år 1804. Hustrun hette Hanna Frimodig och var född 1800 "i Småland".

Långt senare, troligen vid 1900-talets början och några år därefter bodde i Rapperyd två äldre människor, Sten och Lisa. Jag lärde känna dem något från de år jag var stor nog att minnas nå-got, kanske från 1908.
De gingo förbi mitt barndomshem då de voro på väg till eller från handelsboden med ägg eller smör, vilket byttes mot nödvändiga specerier. De behövde inte köpa mycket. De klarade sig nog till största delen på vad som växte på torpet. Men kaffe, socker och dessutom - till julen - risgryn, det måste de köpa.
Att Sten och Lisa kommit till torpet hade sin egen lilla historia. Det var så att de båda höl-lo på att bli gamla, var och en på sitt håll, och länge till skulle de inte kunna klara sig i ensam-heten. Och då fanns det inte annat än fattigstugan.
Sten bodde ensam i en stuga tillhörig godset. Han hade svårt att klara av städning och matlagning. Lisa bodde ensam i en stuga även hon, troligen hörde det jord till båda stugorna, och Lisa kunde inte klara arbetet utomhus.
Det var då förvaltaren på Almnäs kommer på den tanken att sända dem till Rapperyd. Det visade sig vara en god och klok tanke. Sten och Lisa voro inte släkt. Troligen kände de inte ens varandra något närmare innan de sändes till Rapperyd. Men där lärde de känna varandra, och de trivdes bra tillsammans, blev varandra till hjälp och stöd. Sten var duktig med att sköta om arbetet utomhus och Lisa höll i ordning allt inomhus.
De hade kor och höns och hushållsgris. Grannarna i Larskullen hjälpte dem med körslor till kvarn och vad som fordrades. Det var inte mycket av torpets åkerjord som hölls öppen, endast det nödvändigaste. På de övriga åkrarna växte gräs. Sten brukade köra ut gödsel även på gräsmarken. Därför växte gräset fett och frodigt och gav rikligt och gott vinterfoder.
Sten hade i sin ungdom suttit i fängelse i 10 år för ett dråp, som blivit begånget i ett torp under Almnäs. Han blev beskylld för dråpet, men nekade alltid. Det fanns sådana som var förvissade om hans oskuld, bland dem greve Sparre på Almnäs.
Under fängelsetiden hade han fått en del flitpengar, som blivit insatta på sparbanksbok och sedan fått växa med ränta på ränta. Pengarna lät han stå kvar. De var ju en viss försäkring mot ålderdoms fattigdom och brist.
Sten blev inte så gammal. Åtminstone inte äldre än att han till det sista kunde bruka tor-pet. Efter några dagars lunginflammation avled han, jag tror det var våren 1909.
Det sista jag minns av torpet Rapperyd är auktionen 1909. Ifrån en gård i närheten fort-satte man i något, eller kanske några, år med att skörda torpets feta gräs. Men snart föll gärds-gårdarna sönder och samman och då ombesörjde skogens kreatur grässkörden.
Snart har ett halvsekel gått sedan Sten och Lisa, de sista bebyggarna, lämnade Rapperyd. Storskogen har återerövrat de åkerlyckor Rappe för många århundraden sedan med svett och möda vann ur skogen.
Rapperyd blir nog aldrig mer människoboning. Litet har torpet ändå fått med av den nya tiden. Almnäs har låtit anlägga bilväg genom skogen, där torpet fordom haft sina åkrar. Eftersom det är en bred och präktig bilväg, framkomlig för tunga motorfordon, har den intet med forna tiders ridstigar att göra.

Pigan som trampade på brödet<<<<<<<<

Flickan som trampade på brödet är ett välkänt tema i berättelser och visor i många av världens hörn. Om det finns en verklighetsbakgrund eller inte, så fann temat en god jordmån i det vidskepliga sinnelag som behärskade folk i forna tider.
I Almnäs stora skog, i närheten av Rapperyd, finns eller har åtminstone funnits gungflyn, d.v.s. små insjöar som inte stelnat mer än i kanterna och på ytan. Därför är det livsfarligt att komma ut på ett sådant gungfly. Under den lömska ytan är det svarta och djupa gyttjevattnet. Det har hänt att mången vilsekommen vandrare kommit ut på ett sådant gungfly och drunknat.
Nu befinna sig dessa gungflyn naturligtvis på högst olika stadier i utvecklingen. Det finns sådana som nyss börjat stelna, liksom det finns många nästan färdigbildade torvmossar. De sistnämnda äro naturligtvis inte farliga att komma ut på, såvida det inte finns dyhål som vand-raren inte lyckats upptäcka. Innan en sådan insjö blivit fullt färdig torvmosse dröjer naturligtvis århundraden och årtusenden. Även färdigutbildade torvmossar finns det i Almnäs stora skog.
Nu hände det sig att en piga på det stora Almnäs, som var ifrån ett av de fattiga torpen, skulle besöka sitt hem. Från herrgårdens kök hade hon fått med sig två brödkakor till föräldrahemmet. Det var så längesedan att det inte ens fanns körvägar att följa, endast ridstigar.
Eftersom det led mot kvällen, hade det blivit skumt i skogen. I mörkret tog hon miste på vägen och till all olycka kom hon ut på ett gungfly.
Då hon inte kom tillbaka till herrgården efter ett par dagar, anade man att en olycka hänt. Ett bud sändes därför till torpet. Där hade man ingen vetskap om att hon ens varit på hemväg.
Då budet återkom till herrgården med det beskedet, anordnas skallgång. Det dröjde inte länge förrän man fann henne. Först fann man brödkakorna, och eftersom det blott var några få dagar sedan händelsen ägt rum, så hade dessa inte hunnit upplösas av vatten eller förtäras av skogens fåglar. Det var egentligen brödkakorna som förde de sökande på spåret. Dem hade hon nämligen tappat innan hon själv omkom.
Vidskepliga som folk den tiden var, så troddes det att hon lagt brödkakorna på marken att trampa på, för att inte skorna skulle bli fuktiga, och så hade jorden öppnat sig som straff härför. Därför hade hon omkommit.
Så hörde jag som barn händelsen skildras. Så fick också torparhustrun, modern till pigan, händelsen berättad, nämligen att hon trampat på brödet och därför blivit straffad. Modern lär ha tagit så illa vid sig, att hon förlorat förståndet. Om dottern omkommit genom olyckshändel-se, det hade hon kunnat försona sig med. Men att hon så föraktat Guds gåvor och därigenom drabbats av evigt straff, det kunde inte modern bära.
Det påstods att prästen försökt trösta modern med att flickan endast sjunkit sakta, och att hon nog hann med att ångra sig, samt även att hennes synd nog kunde förlåtas. Men modern gick inte att trösta, hon förblev svagsint till sin död.

Tassagran<<<<<<<<

Tassagran kallades en gran utmed vägen mellan Rapperyd och torpet Skillnaden (eller Hansa som torpet förr kallades efter en person som hette Hans). Namnet Skillnaden hade torpet fått därför att det ligger på gränsen mellan Korsberga och Norra Fogelås socknar.
Granen är borta sedan 1888 och den var mycket stor. Den togs ned första året efter Dicksons övertagande av egendomen.
Almnäs stora skog lär ha varit välskött långt innan statens bestämmelser därom trädde i kraft. Då baron Dickson övertog godset lär det ha funnits oerhörda trädjättar, och de måste naturligtvis bort innan de ruttnade ned.
Tassagran var ett av dessa jätteträd. Den blev alltså nedtagen, sågad och såld till England 1888. Dickson lät sända efter värmlänningar, som den tiden hade anseende som vana skogskörare. Vid Sjöbolet vräktes stockarna i Vättern. Där hade Almnäs den tiden ångbåtsbrygga. Stockarna samlades inom en läns och togs på släp efter en ångbåt, förd av en kapten Hagstedt. Vid Hjo hamn hade man satt upp en ångsåg, där allt virke sågades, varefter det sändes vidare till England.
Tassagran hade fått sitt namn i den tid då det fanns gott om vargar i Almnäs stora skog. En av traktens torpare är en kall vinterdag ute för att avverka skog som arrende för sitt torp. Han var troligen från Rapperyd. Då mannen är färdig med arbetet för dagen blir han överfallen av en hel hop med hungriga vargar. Eftersom han råkar befinna sig intill en stor gran ställer han sig med ryggen mot den. Sedan försvarar han sig med yxan mot vargflocken. Han lyckades göra slut på elva vargar innan han dukar under för övermakten. Kring den stora granen fanns sedan en sådan mängd vargspår att granen av den anledningen fick sitt namn.
Tassagran lär inte ha stått alldeles utmed den lilla vägen mellan Hansa och Rapperyd utan vid den stig som den tiden ledde till Hållsdammen. Platsen kallades för Störte Brinken.

<<<<<<<<

Kapitel 8 Det var värre förr

Tiggare <<<<<<<<

Tiggare fanns det i överflöd på den "gamla goda tiden".
I torpet, hur litet det än var, hade man ändå något att leva av så länge kon mjölkade. På sommaren föds vanligen upp en gris, den blir ett gott tillskott till hushållet. Ofta nog har man i torpen även några höns, som åtminstone sommartid kan förse familjen med ägg.
Men vad skulle folket i alla de små backstugorna ta sig till då inga inkomster fanns? Ett litet fåtal av backstugornas familjeförsörjare voro hantverkare, men flertalet hade inget yrke lärt. Många av dem äro lösarbetare hos bönderna, och där är det minsann inga goddagar! Bönderna hade det svårt själva. Även de voro missgynnade, de hade inte råd att anlita lejd arbetskraft mer än tvunget. Och priset på böndernas produkter medgav inga höga avlöningar till den lejda arbetskraften.
Lösarbetaren får ofta gå arbetslös. Hans inkomst var så liten, att han omöjligt kunde spara undan något för kommande onda dagar. Inte heller bonden hade jämn inkomst, men han hade dock större möjlighet att lägga undan lite för framtiden. Bonden hade ju också in natura från gården.
Inte lockar tiggarstaven, men då hungern kommer krypande in i backstugorna finns ingen annan råd än ge sig iväg ut. Främst lider nog mor i stugan av att höra de små barnens jämmer och kvidan efter mat. Ofta är det hon och de äldre barnen som ge sig ut med påsen. Nog bli stegen tunga många gånger. Men det fanns ett omilt och obevekligt "måste" som drev på. Ofta blir tiggaren bemött med långa moralpredikningar, många gånger hetsas hundarna på honom eller henne. Men allt måste tålas, blott man får något i påsen.
I Hedsmossen, liksom i ännu mindre stugor och torp, hälsar tiggaren på. Där var väl inte mycket att hämta men istället väntar kanske mera av förståelse. Folket i sådana små byar förstår så väl att det inte är av lättja som tiggaren kommer. De kan se att det är bleka nöden och inget annat som drivaren tiggaren ut med påsen.
En del ber om bröd, sovel eller vad som helst. Andra ber att få "låna". Vad man än säger betyder det samma sak: Vi är hungriga! Ge oss något att äta!
I slaktemånaden oktober, samt dagarna före jul, då det bakas bröd i hemmen, då är det särskilt många tiggare ute. Det hände därför i en del hem att man gjorde några korvar och brödkakor extra för att ge tiggaren.
Tiggaren blev ofta till ett tungt påhäng för de redan hårt tyngda skattebönderna. Inte kan man ge alla, svårt känns det också att neka. Det kan ju vara sant vad kvinnan där utanför dörren säger, att barnen hennes ligger hemma i stugan och svälter. Å andra sidan sades det också, att det fanns en del löst folk som ljög om svältande barn. Bondhustrun visste inte riktigt vad hon skulle tro.
Tidvis utfärdades av myndigheterna strängt förbud mot tiggeri utom hemorten. De som voro nödsakade att tigga, fingo ett av pastorsämbetet utfärdat tiggarpass. Tiggarnas behov blev därför av den bofasta befolkningen lättare att pröva. Förordningarna lär dock ha varit svåra att upprätthålla. Nöden vet ingen lag av. Men då det blev arbete och utkomstmöjligheter försvann tiggaren. Kvar blevo bara vagabonden och den hopplöst asociale. Men de blevo aldrig så många.

Tomten Johannes Larsson <<<<<<<<

Johannes såg dagens ljus i torpet Tomten under Stora Sänneryd. Olika falla ödets lotter. En del bli födda i ett palats, andra i en koja. Ingen kan därför lasta honom för att hemmet var fattigt, att föräldrarna voro sjukliga och "ur mantal". Inte heller kunde han rå för att syskonskaran var stor, att det blevo många munnar att mätta, så att han sällan fick äta sig mätt. Lika litet rådde han för att fader Lars dog då pojken bara var 8 år.
En tröst i bedrövelsen var att åttaåringen var yngst. Därför kunde mor Maja inte skicka ut honom, men väl de övriga, till traktens bönder som drängar och pigor. De yngsta fick väl inte mer än maten i början, men det var vackert så! Jo, det var sant, de fick lära sig arbeta också! Och det ansågs den tiden, liksom långt senare, för den bästa kunskap som kunde ges en dräng eller piga. Husbondfolket voro rent outtröttliga i att meddela denna kunskap till tjänarna!
Att han var åtta år kunde ingen riktigt tro, så liten som han var. Jo, det var rätt, det höll jag på att glömma - Stina var hemma också! Hon var hela 33 år, men hon var bräcklig, enligt kyrkböckerna. Och hon hade fattigkort. Det betydde med andra ord att hon var rotehjon. Hon hade tillåtelse att gå från gård till gård och tigga sitt bröd. Men hon bodde hemma.
Snart kom Johannes ut på samma sätt som Stina. Först står han antecknad som dräng på några ställen i Korsberga ända till 1835, men då flyttar han till Socknens Slut, och det var ju riktigt enligt tidens begrepp, för ingen visste riktigt var han fanns. Han tycktes inte ha funnit sig tillrätta med att vara bonddräng, för det antecknas att han är lösdrivare och försvarslös.
Modern får sluta sina dagar 1834, hon är då 53 år gammal. Ännu några år bor Stina kvar i den fallfärdiga stugan, men 1837 flyttar hon till fattigstugan. Hon stannade där ovanligt länge, 1863 fanns hon kvar.
Torpet Tomten försvann för att aldrig mer återuppstå. Om stugan blev riven eller om den fick ruttna ned av sig självt, nämns inget om. Ingen har bott på torpet sedan Stina Larsdotter flyttade därifrån 1837.
För Stina, som troligen hade det så uruselt en människa kunde ha det den tiden - och det säger inte litet - innebar nog inte fattigstugan någon försakelse, härdad som hon var av sjukdom, nöd och umbäranden. Då var det värre för en gammal men någorlunda frisk människa att trivas i fattigstugans miljö.

Var Johannes tillbringade sina vandringsår vet jag inte, han uppträdde helst "incognito". Han var "försvarslös", stackars Tomten, han var med andra ord lösdrivare, och han kunde bli skic-kad på fästning eller till något kanalarbete, där han fick arbeta under militäruppsikt. I bästa fall kunde han bli sänd till hemsocknens fattigstuga. Det senare är nog troligt, för redan 1850 är han antecknad under rubriken "på socknen". Troligen betyder det fattigstugan.
Han har en något ovanlig titel, Johannes. Han kallas Tomten. Många kyrkböcker har jag sett igenom från olika socknar. Titlar som backstuguhjon, fattighjon, inhyseshjon och dylikt vimla det av. Men Tomten är Johannes ensam om.
I Korsberga fattigstuga fick Tomten sitt hem till döddagar. Hans förlossning från träldom-en torde ha inträffat på 1880-talet. Han var försvarslös, vilket i forna tider var beteckningen för lösdrivare, troligen emedan lösdrivaren inte hade något att anföra till sitt försvar. Men för-svarslös var också den fattige i forna tider, alltså inte endast lösdrivaren.
Tomten var nog inte en titel endast i kyrkboken. Han gick alltid under det namnet. Tom-ten var omtalsnamnet, tilltalsordet var "du" eller "han". Många hade inte reda på något annat namn än Tomten.
Mot slutet av Johannes levnad hade ju torpet varit borta närmare ett halvsekel. De yngre visste ofta inte ens om, att han bott i en stuga med det namnet. Snarare satte man hans namn i förbindelse med något mystiskt och övernaturligt. Tomten Johannes levde nämligen i en tid som var full av vidskepelse. Jättarna voro för gamla nu, de voro ett arv från hednatiden. Även tomten hade börjat försvinna ur folktron. Men så alldeles helt hade ändå inte "otron" gripit sinnena, ännu fanns det sådana som trodde på den lille gubben.
Om man mist tro på en del mystiska väsen, så trodde man så mycket mer på andra. Gengångare trodde man naturligtvis på, och troll av olika slag. Särskilt modernt var det att "vara i syne", många sågo begravningståg och annat i den vägen.
Huruvida Johannes längtade tillbaka till det "fria" vagabondlivet, känner jag inte till. Men även om han så gjort, så hade myndigheterna snart fått fatt i honom och han hade blivit återförd till fattigstugan, utan nåd och förskoning.
Luffarlivet hade väl någon gång sina ljusa sidor, men de flesta voro nog mörka. Luffaren eller vagabonden har väl aldrig varit välkommen, allra minst den tiden. Oftast var det förbud och straff på att hysa luffare. Att inte allmänheten såg detta med djupare misstro är nog rätt klart. Inom socknen fanns det så många tiggare som man måste hjälpa, förresten hade den fattiga allmogen inte mycket att hjälpa med.
Johannes var nog aldrig välkommen. Men hur det var så hade han ändå fått luffarblodet i ådrorna. Inom Korsberga socken fick han gå omkring. Han var nog tvungen också. Det har sagts att han och de andra hjonen fingo 1.75 vardera i månaden, förutom bostad och ved.
De många vagabondåren hade givit Tomten en god portion människokännedom, som vid flera tillfällen var honom till stor nytta. Tomten trivdes inte heller i fattigstugan. Den gamla fat-tigstugan bestod av rum och kök, efter vad som berättats. I rummet hade hjonen att vistas dag och natt. Det var ett stort tilltaget rum, men ändå stodo sängarna så tätt, att det var nästan svårt att tränga sig fram bland dem. I det lilla köket lagades maten.
Matlagningen var det som var främsta orsaken till trätorna, som alltid kännetecknade samlivet i fattigstugan. Var och en som inte var sängliggande sjuk, skulle själv laga sin mat eller koka sitt kaffe i den öppna spisen i köket. Då blev det helt naturligt fort så, att alla tillgängliga platser redan voro upptagna. Den som var riktigt fräck, kanske rentav flyttade bort grannens sill och potatis, och satte dit sin egen. En annan gång var det den förorättades tur att hämnas. Nu kunde de ju varit kvitt, men vanligen blev det träta, knuffar, hårdragning eller en spark där bak. Dessutom fanns det en del sjukliga människor, sinnessjuka rentav, dem var ingenting till lags. I en del fattigstugor hade man förr drivit bort de besvärligaste, drivit dem ur socknen till och med, men det var sällan till någon nytta, de besvärliga hjonen voro snart tillbaka igen. Då brukade "sochnemännen" höra sig för om inlösen vid Skara hospital. Sedan kunde man vara tämligen säker om att bli kvitt de besvärligaste hjonen.
Det var naturligtvis många ting, man var oense om i fattigstugan. Men i ett var åtminstone de gamla ense, man var rädd för att släppa ut den "goe" värmen. Hur pass god den var, är väl bäst att tala tyst om.
I fattigstugan var en del yngre, mentalt efterblivna kvinnor, intagna. De kunde inte klara sig på egen hand. Det var inte ovanligt att dessa kvinnor födde barn. I denna högst otrevliga miljö föddes barn! Flertalet dog första levnadsåret, men ett och annat blev vid liv och fick växa upp i fattigstugan.

Tomten trivdes inte i fattigstugan. Han gjorde ofta påhälsningar i de olika hemmen i socknen. Och Tomten visste hur han skulle uppföra sig! Han var alltid välklädd. Han var med andra ord en fin man. Under sina vagabondfärder hade han fått avlagda kläder av en del bättre lottade medmänniskor, herrar, som växt ur kläderna, eller av någon annan anledning tyckte att de kun-de ge dem till luffaren. Tomten behöll aldrig andra kläder än dem som passade honom precis. Därför var han alltid välklädd. Han höll sig alltid snygg. Gentemot bygdens folk uppträdde han som en herreman.
Tomten tiggde inte. Ändå blev han alltid välfägnad. Ofta nog sattes fram det bästa huset förmådde. Om det någon gång hände, att han suttit länge utan att ha blivit bjuden på mat, kun-de han säga, att om de nödvändigt ville bjuda honom på något, så var han visst inte nogräknad. Ett par kalla potatisar och ett sillhuvud var gott nog åt honom. Men nogräknad på mat det var Tomten! Och det berodde väl på att han blivit bortskämd.
Tomten var ju född i Korsberga, och han hade bott där i många år, därför hade han så god reda på vilka som var släkt. Alltid ordnade han det så, att han hade med hälsningar från släkten. Tomtens verksamhetstid inträffade innan det blev ordnad postgång, och naturligtvis långt innan telefonen gjorde sitt segertåg i bygden, därför uppträdde han också som nyhetsförmedlare. Han hade långt mer nyheter att berätta än ortstidningen, som senare, långt fram i tiden, nådde Korsberga.

En gång kom Tomten lite olämpligt. De hade begravning i gården. Men ingen behöver tro att han fördenskull kände sig bortkommen eller avlägsnade sig. Ånej, han slog sig lugnt ned i kö-ket. Och där satt han! Eftersom han inte visade några tecken på att vilja avlägsna sig, hade man inget annat att göra än att be honom stiga in i rummet till de övriga gästerna. I köket satt han ju bara i vägen, och man kunde inte gärna köra ut honom, allraminst en sådan dag - lusten sak-nades annars inte.
Tomten låter inte be sig två gånger. Han gick klädd i svart, lång rock, den kanske skiftade något i grönt, men i övrigt var hans kläder oklanderliga. Han var t.o.m. bättre klädd än flertalet begravningsgäster.
Att han kunde skicka sig väl, det behöver väl inte ens nämnas. Ingen i sällskapet hade den umgängesvana som han. Nog vet Tomten hur han skall lägga sina ord, liksom han förstår när han bör tala och då det är mest lämpligt att tiga. Och så mycket god mat hade Tomten inte fått i hela sitt långa liv.
Begravningsbesöket blev ett uppslag för Tomten. Efter den dagen var han med på alla begravningar som ägde rum i grannskapet. Tomten var aldrig bjuden, men han saknades inte en enda gång ändå. Det ingick i det allmänna medvetandet att Tomten var med på begravningar-na, därför var han väntad, om han än inte var bjuden.
Tomten ansågs "vara i syne". Han gjorde nytta för sig på begravningarna, bland annat genom att förutsäga vem som nästa gång skulle bli lik i grannskapet. Men detta gjorde han i så allmänna ordalag att ingen behövde känna sig träffad. Men då begravningsdagen var inne, hade ju Tomten ändå förutsagt allt!
En gång blev hans rykte som siare riktigt befäst. Det var då han förutsade, att vid nästa begravning syntes litet av svepningen utanför kistan, samt att efter kistan följde en person i en lång, svart rock. Då var det genast en gammal kvinna, som en längre tid varit sjuklig och väntat på döden, som sade sig förstå att det gällde henne. Och att den som gick efter kistan var hennes bror. Han hade just en sådan lång, svart rock.
Och mycket riktigt, det blev som Tomten sagt!

Tiggare vid 1700-talets mitt  <<<<<<<<

Tiggare fanns det enligt de gamla sockenprotokollen gott om, både i Västergötland och annorstädes. De blevo till en riktig plåga för folket. I flertalet socknar var det förbjudet att hysa dem.
Det framgår av gamla handlingar att en del kringstrykande tiggare hade något hantverk, de voro tråddragare, häktemakare m m. Över sådana klagas det till exempel i Floby socken 1772. Ingen i hela socknen skulle därför tillåtas att härbärgera "detta gudlösa pack vilka stulo brödet från socknens egna husarma".
Från Väring klagas det 1774 över "rännare-käringar, lövjerskor, spåqwinnor och annat slikt parti och med hwilka ingen kristen människa bör befatta sig. Sådant löskefolk bör omedel-bart angiwas för att sättas i stocken".
I Sandhem 1750 få de ansvarsfulla invånarna mycket beröm av "Herr Docktorn och biskopen" för sina goda anstalter med de fattige. Men församlingen fick samtidigt en allvarlig förmaning att inte befatta sig med tiggare eller annat löst folk.
I många socknar stadgades böter eller stockstraff för den som hyste löst folk eller uppmuntrade dem med allmosor.
Men även tiggaren straffades naturligtvis. Corporalen Biörns hustru i Tranemo blev så-lunda år 1764 av pastor och hela församlingen straffad för att hon stryker landet omkring. Hon förmantes att bliva hemma och sköta sitt eget bo, men därvid blev intet (d.v.s. hon höll inte si-na löften).
Det gick inte att genom lagbud stoppa tiggeriet. Nöden känner ingen lag.

Sjukstugor, fattigstugor  <<<<<<<<

Namnförändringar på såväl konkreta som abstrakta ting är ju så vanligt. F.n. heter fattigstugor-na officiellt ålderdomshem. Men nu håller visst det namnet på att bli föråldrat. Pensionärshem skall det heta numera. Förmodligen låter det bättre.
Det fanns nog fattigstugor eller - som de i början hette - sjukstugor, redan på 1600-talet, även om det endast var i undantagsfall. Men på 1700-talet blev det vanligt.
Vid biskopsvisitation i Yllestad frågades om där fanns fattigstuga - det var så sent som 1750 - men då svarades att eftersom det var falbygd var där ont om skog, byggnadsvirke och gärdsle, dessutom trodde man inte att hjonen sinsemellan skulle förlikas.
Detta var alltså vid mitten av 1700-talet. I början av århundradet kallas inrättningen oftast sjukstuga. Antagligen av den orsaken att det endast voro de sjuka och mest hjälplösa som kommo till fattigstugan.
I ett sockenstämmoprotokoll från Habo 1710 meddelas, att de fattige i såväl sjukstugan som annorstädes skulle påtänkas med barmhärtighet, och man skulle låta sig så vårda om deras lik att de måtte komma i jorden.

I Fröjered kallas inrättningen ännu 1755 för sjukstuga. Det året lade man fram ett ärende på sockenstämma. Det klagas där över Enkan Britta och pigan Ingrid att de voro stygga mot sjuka Enkan Beata Nyström och gamle drängen Sven.
För sitt elaka leverne hade de suttit i stocken. Men de hade inte därav blivit bättre, klagas det. Dagligen levde de i kiv, trätor och slagsmål. Föremålen för deras ondska voro alltjämt den sjuka Enkan Nyström och den enfaldige drängen Sven, vilka de stötte och knuffade efter bästa förmåga.
Sven hade av fröken på Svenstorp fått ett par nya skor som han haft inlåsta i förstugukammaren då gamla Enkan Britta haft nyckeln om hand.
Vid juletiden, förlidet år, hade de fått vacker Spannemål ifrån Svenstorp, från Herr Hä-radshövdingen. Ett och annat hade de även fått ifrån prästgården. Men spannmålet hade de delat och låtit bränna brännvin utav, som sedan Brita månglat ut. Även tobak och tobakspipor hade den elaka änkan haft affärer med.
Genom sitt usla leverne hade hjonen gjort sjukstugan till en syndakula. Ett sjukhus skulle framförallt vara ett Bönehus där hjonen lova Gud och bedja gott för dem, som öppna dem sina givmilda händer, d.v.s. skänka dem så mycket gott.
Nu hade Herr Häradshövdingen och socknens ansvariga funnit måttet rågat. Britta och gamla pigan Ingrid skulle nu bort ifrån sjukstugan, de fingo ta vägen vart de ville och kunde. De voro skrivna i socknen, men de voro inte födda där. Därför stod man inte längre i ansvar att låta dem uppta plats för socknens gudfruktiga invånare.

Ja, det var ofta en sorg för sockenmännen på många platser, dessa ogudaktiga fattighjon! I Da-retorp hade man också ett svårt fall. Det var Annika Larsdotter. Hon förde ett oanständigt le-verne med svärjande och trätande på de andre gamle. Pastor lovade då kalla henne till sig, och henne allvarligt förmana att framdeles bli snäll och fromsint, i annat fall skulle hon utan gensä-gelse i stocken.
Det fanns ständigt liknande fall ifrån många håll. Ingen kom naturligtvis på den tanken, att de gamla voro sjuka och i behov av hjälp istället för att bli utkastade, utan tak över huvudet och utan existensmöjlighet.

Sockengång <<<<<<<<

Sedan sockengång blivit ordnad genom beslut därom, vilket skedde vid olika tid i olika socknar, kallades den som gick omkring i socknen för rotehjon.
Att gå omkring på orten och tigga sitt bröd har nog den fattige gjort så länge det funnits bebyggelse. Rotehjonen voro som regel inte andra än de som inte själva kunde förtjäna sitt bröd, därtill förhindrade av ålder, invaliditet eller annan sjuklighet.
Men bestämmelser härom utfärdades först på 1700-talet, åtminstone i Västergötland. Var-je socken hade sin särskilda bestämmelse, men i allmänhet gällde att hjonet skulle vistas en dag på varje gård.
I Herrljunga pastorat bestämdes 1773 att varje gård skulle ge rotehjonet minst en fjärding bröd, eller vad som däremot kunde svara, samt sovel till, om sådant fanns i huset.
Men det fanns besvärliga rotehjon också. Ett sådant var pigan Katrina i Floby, som 1797 gick rotegång där. Hon hade den oseden att stanna flera dagar på ett ställe och gå andra alldeles förbi. Men som Katrina var till hög ålder kommen, är det troligt att hon inte kunde hålla re-da på dagarna. Men sockenstämman beslöt, att sådant oskick fick Katrina ändå lov att sluta med.
Ett annat besvärligt rotehjon hade de i Väring 1782. Det var Magnus i Stöpaled, som efter upprättad lista underhölls vissa dagar på varje hemman. Han pockade på att få rågbröd och gott uppehälle, dessutom gick han uppe om nätterna och rökte, så att inte folk fick nattro för hans skull.
Nu skulle den besvärlige Magnus i stocken! Hjälpte inte det, skulle man hitta på andra medel som tog bättre. Vi få väl tro att Magnus i Stöpaled var gammal och skröplig, varför han förmodligen blev alltför besvärlig att få i stocken.
Rotehjonet fick nog ta skeden i vacker hand, annars kunde han bli från roten utvisad. Och det kunde betyda svältdöden, någon annanstans i hemroten fick han ju inte vistas.
I Sandhem skulle de fattiga ha säd, 10 liter, det var föreskrivet "strid" säd, det skulle vara ifrån varje matlag i socknen. Detta gällde nu inte rotehjonen utan de som intagits i fattigstugan. Säden var naturligtvis avsedd för hela året. Men det befanns att i stället för "strid" säd hade en del hushåll lämnat allenast havre. Det beslutades nu på sockenstämma 1799 att de som lämnat allenast havre skulle få ge dubbelt, d.v.s. ytterligare 10 liter havre.
I Råda beslöts 1771 att fattig som därtill hade möjlighet skulle hjälpa till att städa kyrkan samt skotta snö efter snöfall. Den som inte gjorde det skulle bli utan underhåll det året.
I Örslösa beslöts 1773 att det rotehjon som vägrar arbeta hos den som försörjer honom, skulle mista en dags uppehälle för var gång.
Då socknen lämnade fattighjälp, i vad form den än utgick, ärvdes den fattiges tillhörighe-ter av socknen vid hjonets död. I Gällstad beslöts 1737 att de saker som den avlidna 114(!) år gamla Jut-Ingri lämnat efter sig skulle tillhöra socknen. Det var ett par skor och en tröja, vilka sålts för 19 öre, dessutom en kista vilken betingade 20 öre silvermynt. Det blev alltså 39 öre socknen fick ärva efter gamla Jut-Ingri.
I senare tid var ofta rotehjonet så förmöget, att det var ägare av en gammal backstuga. Men vanligen var stugan så dålig och belägen i någon skog, långt från bygden, därför var stu-gan inte mycket värd, några riksdaler i bästa fall. Stugan blev sedan hemvist för ett annat rote-hjon, men den tillhörde socknen. Ville hjonet reparera, så var väl inte det annat än gott. Om därtill saknades vilja eller förmåga, så fick stugan falla sönder och samman. Förr eller senare skulle det ju ändå ske!
I Hol gick gamla pastorskan Forselia rotegång, men av en eller annan anledning anhåller hon 1784, att sockenmännen ville på matlaget skänka henne en kanna eller endast ett stop råg, eller ock några andra matvaror efter råd och ämne under sin livstid.

Den fattige och sinnessjuke på 1700-talet <<<<<<<<

Sådana fanns också och dem var det i sanning synd om! Liksom de naturligtvis voro till en plåga för sin omgivning.
Esaias Tegnér, Växjö-biskopen, blev sinnessjuk och förd till ett dårhus i Schleswig. Han klagar därifrån i brev att han ingen behandling får. Detta får man nog anse som en särskild ynnest, bevisad just mot honom. Behandling fingo nog annars dessa "djevulsbesatta". Vanligen blevo de efter sin inskrivning på hospitalet - eller dårhuset - inte gamla. Men det finns dock exempel på personer, som levde inom dårhusets väggar i många år.

I Fröjered hade man en "huvudswag" Encka Ingierd, hon bodde i sjukstugan. Det blev bestämt att hon alltid skulle förbli där, samt att om någon "huvudyra henne påkommer", skulle hon med en länk fastslås i väggen.
Men Ingierd skulle gå rotegång och få sitt uppehälle i de olika hemmen. Anders i Swina-bäcken blifwer den förste som skulle föda henne ett dygn, och sedan fortfares i ordning sock-nen över. En gårdsbrukare skulle ha henne 4 dygn och en torpare 2. Kaggestorp var dock un-dantaget, likaså gårdens torpare, emedan de redan hade den gamla Britta att hysa och försörja. Det var 1757.
(Möjligen och troligen var det samma Britta som två år tidigare blev utdriven ur fattigstugan och fick söka husrum var hon kunde.)
Stackars Ingierd som skulle fastslås med en länk i väggen! Ändå får man ju säga att det var ett humant bemötande emot vad som den tiden bestods på dårhusen. Någon bot för det onda kände man inte till, men en viktig sak var att skydda andra medborgare för våldsamma sinnessjuka. Det senare blev ju ändå förverkligat på hospitalen.

I Borgstena fattigstuga hade man en dräng 1782, som några år legat bunden. Det visade sig dock besvärligt i längden, därför hade man kommit överens om att på socknens bekostnad försöka få honom inlöst på ett hospital. Pastor lovade höra efter vad inlösen kostade och om sådan var tillåten.
Ofta förekommer detta i protokollen från de olika Västgötasocknarna, att man hör efter vad en sådan inlösen kostar, samtidigt som man försöker pressa ned priset till det lägsta möjliga. En summa ett för allt, sedan var man ju fri från den sinnessjuke!
Det fanns även ett annat enklare och billigare sätt att bli av med den sinnessjuke, och det var att helt enkelt köra honom ur socknen samt förbjuda honom att vidare återvända. Men det sättet var ändå inte det bästa, trots att det var enkelt. Kanske det var alltför enkelt! Den stackars sinnessjuke fick ju ingenstans vara, han blev obönhörligen sänd till hemsocknen. Och så hade man honom snart hemma igen, alla förbud till trots. Då var inget annat att göra, än att gå den betydligt kostsammare vägen och försöka få honom inlöst på något hospital.
Det föreligger från 1700-talet flera beslut att höra sig för vad en inlösen på Skara hospital skulle kosta. En gång ges beskedet att priset är 100 Daler silvermynt, men att man vid det tillfället inte kunde ta emot flera patienter.

Hårda tider, hårda lagar <<<<<<<<

1600-talet är i allmänhet den tid från vilken de första upplysningarna genom vanliga, skrivna handlingar gå att erhålla om våra förfäders liv. Upplysningarna äro visserligen ytterst knapp-händiga, men allteftersom tiden skrider fram blir bilden mer fullständig och klar.
På 1600-talet voro lagar och förordningar hårda och grymma, för att sedan mildras undan för undan. Det är en gradvis fortgående förbättring.
Stocken blev troligen införd på 1600-talet, men det fanns dock socknar som inte ens i början av 1700-talet hunnit få skamstocken till kyrkan färdig. Västgöten har alltid varit senfärdig i sina beslut.
Stocken var ingen ny uppfinning. Redan de gamla babylonierna kände till stocken, vari fötterna fastlåstes. Stockstraffet, så som det tillämpades i Sverige, hörde nog till de mildare straffen. Var det inte för stark köld, regnade för hårt eller vädrets makter på annat sätt voro vreda, så var det inte så märkvärdigt att sitta i stocken några timmar, medan gudstjänsten pågick.
Meningen med stockstraffet var ju att för allom och envar uppenbara och skämma ut syndaren. Som utav flera klagomål framgick, var det nära nog omöjligt att till stocken föra vildsin-ta ynglingar och starka karlar.
Lagarna voro hårda, folket var också hårt, härdat i fattigdom och umbäranden av olika slag, samt inte minst de många och långa krig folket ständigt drogs in i, allt sedan Vasatiden och till den Bernadotteska. Det var väl mera sällan lagen tillämpades i all sin stränghet, men om så skedde bestraffades sådant, som nu inte ens anses för lagbrott, hårt och hänsynslöst och med livets förlust.
Så var det framförallt på 1600-talet. Följande är hämtat från Timmele pastorats kyrkobok:

Anno 1685 om sommaren halshöggs och brändes Nils på Stommen i Bruns socken
och by som med ett sto bolerij bedrivit hade. Även stoet halshöggs och brändes.
- - -
Anno 1688 hallshögges Anders Persson och itt qwinnfolk Ingiärd Nilsdotter hans
swägerska, som sins imellan hor bedrivit hade.

Det berättas även att två bödlar halshuggits på samma plats. Deras namn var Pähr och Johan. Johan hade varit i kriget. Pähr var en ogudaktig sälle heter det. Han vägrade taga nattvard in-nan han steg på bålet.
De avrättades för att de hade gjort hemgång . Även Johans hustru, Maria Pärsdotter, hade visst också felat. Hon fick slita ris, och dessutom inbrändes en galge i hennes panna.

Prästen och klockaren på 1700-talet <<<<<<<<

Uppgifterna äro från Västergötland, men förhållandena voro i stort sett lika i hela dåtidens Sverige.
Det har från kristet, och främst då kyrkligt håll, uttalats önskningar om att gudstjänstlivet än en gång måtte bli som på 1700-talet, då kyrkorna voro fyllda till bristningsgränsen, inte bara på julafton, utan vid varje gudstjänst. Vid närmare eftertanke skulle nog ingen önska detta.
Gudstjänstbesöken voro påtvingade. Vid uteblivande blev det höga böter, isynnerhet på 1600-talet. På 1700-talet fick den försumlige merendels trona i skamstocken, som vanligtvis hade sin plats utanför kyrkdörren, så att alla måste se den. Missdådaren fick sitta där på gammaltestamentligt sätt, sig självom till straff och androm till varnagel, som det hette.
Eftersom trängseln var stor i kyrkan, blevo de som kommo längst in i bänkarna ofta svårt klämda. Att komma ut vid hastigt påkommet illamående var omöjligt. Det var därför inte ovan-ligt att Guds hus blev vanhelgat genom uppkastningar. Brännvin nyttjades flitigt. Många hade förtärt så mycket därav, att de fördenskull kastade upp. Det hände ofta att t.o.m. klockaren uppträdde starkt påverkad av spritdrycker.
I början av 1700-talet tillkom "stöt"-sysslan. Den har efterträtts av kyrkovaktmästaren. Även den gamle stöten var ju kyrkvaktare, men hans allra främsta uppgift var ändå att väcka de sovande. Snarkorkestrarna kunde ibland bli så ljudliga, att de överröstade prästens predikan. För att uppmuntra stöten att göra ett gott arbete, blev det i många socknar beslutat så, att stö-ten, eller spögubben, skulle ha sin lön av dem han väckte. Vanligtvis var det en kaka bröd för var gång. Sovel till brödet föreskrevs också på en del håll.
Den största prövostenen var nog ändå de okynniga pojkarna - "halvvuxna lymlar" som de kallades ibland. I en del kyrkor fanns det bestämmelser att soldater, inhysesfolk och pojkar först och främst skulle tillbringa gudstjänsten på läktaren. Det var de i allmänhet inte sena att efterkomma. Läktaren var okynnesfåglarnas paradis!
Ofta kommo kattor in i kyrkan. Hundar funnos där alltid. Den trogne vaktaren hade följt med husse eller matte in i kyrkan. Ovanligt var det inte att någon hund fanns uppe på läktaren. Både hundar och kattor kunde komma nedsinglande i kyrksalen. Vem som blev mest för-skräckt, djuret eller människan, som fick det i skallen, är väl svårt att avgöra, men båda parter skreko och väsnades. Man valde vanligtvis fruntimmerssidan som mål för kattens eller hundens luftfärder. Trots sexmännens argusblickar fick man sällan fast den skyldige.
På ett ställe i Väst-Sverige, det var i närheten av Lilla Edet, fick prästen under sin predi-kan se, att en hel del stannat utanför kyrkan, där de fördrevo tiden med "onyttigt prat". Stöten sändes ut efter dem, men utan resultat. Då sändes alla sexmännen åstad, men med lika dåligt resultat. Då måste prästen göra uppehåll i sin predikan och gå ut själv. För honom gick det bättre. Efter att ha talat omväxlande lag och evangelium en stund till "den råa hopen" fick han dem efter en rätt god stund med in. Men då han kommer in i kyrkan med segerns triumf i blic-ken, möts han av en stor överraskning. Kyrkan var tom, ingen mer än stöten fanns kvar!
De övriga hade gripit tillfället att gå hem. De försvarade sig senare med att de trodde att gudstjänsten var slut. Men prästen hade inte haft annat att göra än att börja sin predikan på nytt för en handfull föga uppmärksamma åhörare.
Var prästen myndig i predikstolen, så var han det ändå mer då han skulle hålla husförhör ute i rotarna. Då "körkherrn" kom med den stora husförhörsboken under armen, stor som den största postilla, då var det många som kände en ilning av skräck efter ryggraden, särskilt de som inte kunde katkesen - och det var många.

I husförhörsboken voro alla sockenborna uppskrivna rotevis och efter gårdar. De böckerna ha blivit flitigt använda i gången tid. Där har gjorts anteckningar med gåspenna. Mellan raderna med torra uppräkningar av namn och data kan man ofta läsa sig till hela levnadsöden. Prästen har i en del böcker skrivit upp även kunskapsgrader.
"Cathechismi" förhör hölls nog redan på 1600-talet, enligt böckerna, däremot blev det inte lag förrän 1726, då konventikelplakatet infördes, under Fredrik I:s tid. Genom detta aktstycke från forna, mörka tider, fick kyrkan ett grepp över folket som aldrig tidigare. Den katolska tiden har klandrats hårt - troligen ofta med rätta - mig synes det dock som att konventikelplaka-tets tid var minst lika mörk.
Prästen kommer ofta myndig och bredbent till husförhöret. Nu har han något att säga till om, och gott var väl det, för många gånger är han "toffel" hemma. Det var inte ovanligt att sockenborna, för att han skulle bli antagen som kyrkoherde i pastoratet, tvingade honom att gifta sig med företrädarens änka. Det var naturligtvis en grym sed. Då änkan oftast var mycket äldre än mannen, blev det mycket omaka par. Många gånger var det då hon, som först blev ansatt av gikt och ålderdomskrämpor. Men sockenborna uppställde dessa villkor för att inte bli tvingade att försörja änkan.
Klockaren var också under medeltiden en betydande person. "Vi prästerskap, sa klockaren" är ett uttryck som på skämt lagts i klockarens mun. Under den katolska tiden innebar det dock rena rama verkligheten - då prästvigde klockaren. Så gick det som bekant inte till under den nya tiden, då Sverige antog den lutherska läran. Men eftersom man behöll klockorna, behöll man också den som skulle klämta med dem. Sin ställning som prästens tjänare behöll dock klockaren. Som förut får han följa denne på sockenbud, och han får gå prästen tillhanda på många sätt.
Men så kom 1686 års kyrkolag. Den påbjöd "att prästerna med flit skola driva därpå, att barn, drängar och pigor skola lära läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller."
Flertalet präster fogade sig nog villigt i befallningen, men det var inte lätt alltid att uppfylla bestämmelserna, även om viljan fanns. Ofta då prästen höll undervisning, kom det kanske bud från någon döende, som ville ha nattvarden. Ofta fanns det ingen som helst banad väg, det kanske var långt, och prästen kunde inte förutsäga, när han skulle vara tillbaka. Klockaren var bra att ha som följeslagare, men det gick ju inte för prästen att sända honom i sitt ställe. Läsunder-visningen var klockaren oftast ännu mer oduglig att ta hand om, eftersom han vanligen inte kunde läsa eller skriva - "inte ens slå åder" tillägges ibland.
Därför blev det vanligen ingen annan råd än att avskeda den gamle analfabeten och försö-ka få rätt på en duglig klockare, en som kunde läsa, skriva, slå åder samt sjunga. Det var dags för ett ny ämbetsman - han som i början kallades stöten eller spögubben.

Sexmännens uppgift <<<<<<<<

På 1600-talet blev socknarna indelta i rotar. Det är dock möjligt att alla socknar inte hann med, men på en del håll hade man börjat med roteindelningen då.
I Korsberga fanns fyra, kanske fem sådana rotar. För var och en av dessa utsågs en rotemästare. Denne hade även benämningen sexman. Dessa rotemästare hade inget att göra med de rotemästare som från de olika hemmanen utsågos att vara en slags förmedlare mellan byns bönder och soldaten. Sexmännen voro ett slags kyrkliga förtroendemän, ungefär liknande kyrkvär-darna, vilka senare också förekommo, åtminstone i början av 1700-talet.
Sexmännen hade nog ett besvärligare arbete. De skulle vara ett slags poliser i kyrkans tjänst. Deras syssla var otacksam nog, många gånger. Sexmannen skulle vanligen inom sin rote se till att ett gudeligt liv fördes, samt att i händelse så inte var förhållandet, ange de synder som utövades, såsom svordom, sabbatsbrott, dryckenskap, oenighet mellan äkta makar, fästehjons otidiga sammanlevnad, m m, dessutom uppbära den plikt som på sockenstämmorna hade beslutats att syndare skulle erlägga. Så blev beslutat i Ullevad 1749.
Vanligen skulle även sexmannen se till att folket gick i kyrkan samt brukade nådemedlen. Han skulle hjälpa kyrkvaktaren eller stöten att sätta folk i stocken, hålla ordning på ungdomar och andra bråkmakare. Ja, det var ingen ände på vad sexmannen skulle göra!
1741 - också i Ullevad - skulle rotemännen gå skift på läktaren för att se till att inte ungdomen störde gudstjänsterna allt för svårt. Då en roteman ville ha avlösning av en annan skulle han ge detta tillkänna medelst korstecknet.
Sexmännen skulle tjänstgöra i tur och ordning. Om någon försummade sin ordning, fick han böta 24 öre silvermynt till kyrkan.
Den stackars rotemannen hade då ingen avundsvärd syssla. Klockaren och stöten m.fl. fingo uppbära någon liten ersättning för sina arbeten, däremot har jag aldrig funnit uppgifter om att sexmannen fick den minsta ersättning. Ofta fick han istället uppbära hårda ord då han kom för att uppbära böter eller skulle sätta sina grannar i stocken.
Från Ullevad klagar sexmannen Oluf Pehrsson i Röhrås över att han fick lida spe för sin sexmannasyssla, och att han fördenskull begär avsked. Det var 1740.

Äktenskapsinteriör från "den gamla goda tiden" <<<<<<<<

Bilden är inte hämtad från Korsberga utan ifrån Hångsdala, som ju dock ligger i samma härad, Vartofta.
Det var på den tiden, då föräldrarna bestämde vem barnen skulle gifta sig med. Framförallt var man angelägen om att få döttrarna gifta och försörjda.
Så hade det blivit i äktenskapet mellan Johannes och Maria. Johannes tyckte mycket om Maria, framförallt i början av äktenskapet. Det sorgliga var bara att förhållandet inte var ömsesidigt. Maja tyckte inte om Johannes. Och då hon endast visade sig kall och likgiltig blev det så småningom kyligt också från hans sida.
Maja hade för en grannkvinna förklarat att hon aldrig tyckt om Johannes, men att föräldrarna nästan tvingat henne att gifta sig med honom. Han ville ju så gärna ha henne också. Men nu var det så att Johannes var bra mycket äldre än Maria. Han var en gammal ungkarl. En god sida hade i alla fall Johannes, menade Majas föräldrar, han var rik och välbärgad och han kunde bjuda henne ett gott hem.
Det var synd om dem båda, kanske mest om Johannes, han fick inga goddagar. Ånej, han fick då veta om att han levde! Kläderna hängde på honom i trasor och han fick aldrig äta sig mätt. Jämt fick han höra att han åt för mycket. En morgon då han skulle till skogen på arbete var han så hungrig att han inte visste sig någon råd. Bröd fann han inget, det gömde Maja alltid undan. Johannes hittade inget ätbart, inte på en god stund.
Men till sist fann han ett tråg med välling, visserligen var den lite sur, men den var nog än-då avsedd för honom. Johannes var i alla fall inte dummare, än att han begrep att vällingen skulle bli ännu surare med tiden, därför var det bäst att ta den först som sist. Så Johannes som var alldeles uthungrad åt upp all vällingen. Han kände knappast att den var sur. Inte förrän ef-teråt, då lär han ha blivit ordentligt sjuk. Dels hade han ätit för mycket, och dels var det skämd mat!
Stackars Johannes, det var inte nog med att han var sjuk hela dagen i skogen! Vid hemkomsten får han veta vad till hans frid hörer som ätit upp maten han skulle haft hela veckan! Den kvällen fick Johannes lägga sig hungrig. Igen!
Maja hon var inte god hon! Det var inte endast brödet hon höll undan, nej det var likadant med all mat! Men en gång då de hade slaktat, hade hon inte lyckats få undan all korven. En sådan korv lyckades den utsvultne Johannes få tag på. Den stoppade han i fickan, och så tog han med den ut i stallet, där han åt den rå. Rå korv betydde att korngrynen var oförvällda. Så det var nog inte så alldeles lyckat att få ned den i magen!
En annan gång hade Maja gett Johannes matbud. Hon hade i egen person budat sin herre och man. Han skulle få snåldoppa och potatis, hade hon tänkt. Snåldoppa var mjölk med salt i. Sådant använde backstugusittare och annat fattigt folk i brist på bättre, vanligen då man var so-vellös i huset. Men i Johannes och Majas hem var man visst inte sovellös, det var ju en stor och förnäm bondgård!
Maja gör sällskap med Johannes ett stycke på vägen hem. Men plötsligt erinrar hon sig att maten hon tidigare satt fram till tjänarna ännu inte var avdukad. Hon och tjänarna hade nämligen ätit tidigare, och det stod en del god mat kvar på bordet. För att hinna hem före Johannes ger hon honom en knuff så att han faller omkull. Medan han kravlar sig upp springer hon det fortaste hon orkar för att duka av och duka fram snåldoppan för honom innan han hinner hem.
Ja, det finns knappast något slut på Johannes lidandes historia. Grannkvinnan som var instämd som vittne och med "liflig Ed" styrkt allt detta, meddelar också att hustru Maja ofta bru-kade gå bort till dem då Johannes var hemma. Kvinnan hade då förehållit Maja att gå till sitt eget hem, då mannen var hemma, och laga mat åt honom samt hålla eld i spisen.
Johannes lär dock inte ha hyst samma uppfattning som grannkvinnan. Han ansåg att det var så skönt då Maja var borta, då slapp han åtminstone den stunden att bli överöst av ovett!
Men en gång gjorde hon honom nästan hjärteängslig! Det var en söndag. På morgonen hade hon varit hos grannarna och talat om för dem att hon skulle gå långt bort och vara borta hela dagen. För grannarna hade hon talat om vart hon skulle gå, men hon hade förbjudit dem att tala om det för Johannes. Frampå middagen kommer Johannes till grannarna och frågar efter sin hustru. Men där var hon ju inte, och enligt överenskommelsen sade de sig inte veta var hon fanns. Nu blir i alla fall Johannes orolig på allvar.
Han blev orolig att hon fallit i brunnen eller råkat ut för någon annan olyckshändelse. I flera timmar söker han i den stora skogen. Hon kanske hade gått vilse?
Se där en äktenskapsinteriör från "den gamla goda tiden"! Detta hände på våren 1827, säger domboken.

Då husagan praktiserades <<<<<<<<

Även denna händelse är enkel och alldaglig. Den ägde rum 1816 och behandlades vid Dimbo ting.
Bonden Holmgren hade en smia (smedja) men grannen Anders Wätterberg hade ingen. Han brukade få utföra sitt smidesarbete hos Holmgren. En måren (morgon) hade han sålunda varit till Holmgrens smia, då var också Holmgren där. Som ersättning för att han fick låna smian, brukade Wätterberg hjälpa sin granne med diverse göromål. Denna gång följde han med till Holmgrens stall för att sko hans hästar.
I stallet träffar de Holmgrens dräng, Blex. Denne hade inte måkat eller för övrigt gjort någonting där, fastän det var "daglamål". Då blev bonden Holmgren arg på Blex, kallade honom för lathund, dagtjuv, m.m. samt bad honom gå till hällwite. På Holmgrens gård skulle inte Blex få stanna längre.
Blex svarade att det varit så mycket att göra, därför hade han inte hunnit med stallet förr-än nu. Blex blev även arg och började svära. Då fick han av husbonden ett par "välförtjänta" örfilar. Sedan ledde husbonden honom i kragen in i huset till hustrun och förbjöd henne strän-geligen att ge honom någon mera mat.
Så långt var nog allt - enligt lagen - gott och väl. Men så tog han med den arme Blex ut till ladugården, fortfarande ledande honom i kragen. Nu var i alla fall måttet rågat, tyckte Holmgren, så han gav Blex en knuff för bröstet så han föll omkull och slog sig "svårliga".
Antagligen var det av den anledningen som det blev tingssak, och Anders Wätterberg som åsett det hela, måste nu med till Dimbo ting och vittna. Drängen och bonden voro ju självskriv-na vid tinget.

Husagan ansågs alltid så nyttig, då frågan om dess avskaffande var uppe bland ständerna. Her-remännen höllo bland annat före att den befordrade ett så gott förhållande mellan tjänaren och husbonden. Genom husagan fick tjänaren känna sig som familjemedlem. Det var nämligen inte endast tjänare som husbonden hade full rätt att aga, utan även hustrun skulle i förekommande fall ha sin beskärda del. Då tjänaren fick aga kunde han därför riktigt känna sig som familje-medlem, nästan på samma sätt som hustrun.
Men även pigorna skulle ha lämplig husaga. Denna utfördes vanligen av matmodern och bestod oftast i hårdragningar. Det fanns pigor som då de varit på en gård endast ett år, fått näs-tan allt håret avslitet.
Men därom vittna inte domböckerna. Hårdragning ansågs vara lämplig aga för pigor. Endast mycket allvarliga fall upptogos till behandling, i det fall de anmäldes. Men vilken piga eller dräng hade råd att bekosta en rättegång, vars utgång för dem framstod som osäker?
Att ge husaga var nu inget fel, men lagen föreskrev dock att den skulle vara måttlig. Men kanske var det ändå inte av omsorg om den "fattige uslingen" man stiftat sådana goda lagar, snarare för att han eller hon inte skulle ligga fattigvården till last, om vederbörande blev invalid.
Ett av skälen för husagans avskaffande var att den inte längre var effektiv. Tjänarna hade nämligen blivit alltmer uppstudsiga, därför vågade sällan en klen och liten husbonde ge en stor och stark dräng "lämplig" aga. Vid flera tillfällen hade rollerna blivit ombytta. Husbonden fick stryk av drängen istället.
Vid mitten av 1800-talet avskaffades husagan för vuxna individer. Endast minderåriga, de som inte fyllt 18 år, hade husbonden rätt att aga. Eller med andra ord inga andra än han förmådde klara av!
Efter de stora händelserna vid slutet av första världskriget genomfördes en rad befrielser för fattigfolket. De sista resterna av husagan avskaffades 1920. Men då hade den redan slutat att tillämpas!

Fattig och rik <<<<<<<<

Fattig och rik må leva jämte varandra, heter det i Skriften. Javisst, men inte står det väl ändå, att gränserna dem emellan skulle hållas så skarpa, och att en människa skulle värderas efter ekonomiska förhållanden. Men det skedde framförallt i forna tider. Kanske i viss mån ännu, men det var långt mer utpräglat i forna tider. Man drev Gudsordet till en sådan överdrift, att man inlade en annan mening däri än den som i verkligheten fanns. Eftersom det var herreklassen som hade hand om förståndet, så dikterades Ordet till deras förmån. Främst genom katkesen som var a och o i all undervisning. Lydnad mot överheten inpräglades framförallt. Det var nästan summan av all kristendom. I varje fall det förnämsta budet.
Till överheten hörde, enligt den undervisning som gavs, inte bara kungen, landshövding, fogde och länsman, präst och prelat, utan även storbönder och deras likar. Det syns t.o.m. i kyrkböckerna, där bondpatronen kallas herr. De underlydande skulle stå med mössan i hand då herr patron anlände. Ve dem annars! Glömde de det, fick käppen lära dem! Herr patron var nämligen fullt medveten om sin stora värdighet.
Om det var en greve som ägde godset, kallades han i kyrkböckerna för Högvälborne Herr Grefwen. Hustrun hette då Högvälborna Fru Grefwinnan. De små grevebarnen hette Herr Grefwen eller Fröken Grefwinnan.
I Norra Fogelås, som nästan utan undantag ägdes av Högvälborne Herr Grefwen på Almnäs, står högst densamme skriven för alla torpen i en av kyrkböckerna. Torparen med familj är inhyses. Då man vet hur svårt prästen ofta hade för att skriva, förstår man att det måste ha ta-git emot att upprepa den långa titeln och sedan hans många namn.
Ifråga om namn så framträder också klasskillnaden, framförallt på 1700-talet. Då fick inte allmogen, åtminstone inte i Västgötasocknarna, ge sina barn mer än ett namn. Troligen var det lika över hela landet. Namnet fick inte heller vara av den sort, som adliga personer brukade bä-ra. För allmogen fanns därför inte många namn att välja på.
Far och mor hade rätt att föreslå ett namn till den nyfödde. Men prästen måste vid dopet pröva, om han ville godkänna namnet. Ville han inte det, bestämde han ett annat namn.
Om den rike hade titlar, så var den fattige inte heller lottlös. Han kunde kallas fattighjon, inhyseshjon, backstuguhjon eller rotehjon. Torpare var också en titel, eller rättare ett yrke, som den tiden låg nära hjon-kategorin. Torparen ansågs så eländig, att han inte alltid togs med i socknens folkmängd. Ett exempel:
Från Synnerby i Västergötland, så sent som 1801. Då var folkmängden:
"Invånare i Synnerby: 679. Fattighjon 7. Inhyseshjon 34. Backstuguhjon 40. = 81. Desse jemte mångfaldige af sig komne Torpare, med deras Barn, lefva till större delen af Sochnens allmosor, sedan de ingen säd äga att så upp Torpen med i desse svåra åren."
Hjon och torpare räknas inte ens som invånare, efter vad som synes.

För mindre brott emot kyrkan fick den fattige sitta i stocken, t.ex. om han av en eller annan an-ledning uteblev från gudstjänsten. Däremot läses aldrig om att man förde dit ståndspersoner. Att inte dessa senare voro alldeles tadelfria är ju känt.
Prästernas nit är rörande, då de på 1600-talet skulle ha bort den gamle klockaren, som kanske var analfabet och därtill försumlig i sitt arbete. Den gamle klockaren svärtas ned på alla upptänkliga sätt. Det var på den tiden man skulle ha klockare, som kunde läsa med barn, samt leda sången i kyrkan.
I allmänhet hade klockaren inget emot att frånträda sin befattning. Hans lön var ändå så ringa, att han omöjligen kunde leva på den.
Nu är klockarämbetet för längesedan borta. Han är ersatt av folkskollärare och organist. Kyrkvaktaren finns naturligtvis alltjämt kvar, och han fullgör alltjämt i stort sett det ämbete som klockaren hade på 1600-talet. Men stöt är han inte längre, det behövs inte!

En bonde som blivit fattig, skrevs för hundra år sedan bland "löskefolket" på "socknens slut". Fattigdom var i forna tider liktydigt med brottslighet, i den meningen att de rönte ungefär lika behandling, brottslingar och "de fattige uslingar".
Man kan tycka att den fattige och den rike efter döden blevo lika. I folkmedvetandet voro de inte det. Den fattiges ben blandades snart med mullen, medan den rikes kvarlevor ofta fingo sin plats i kyrkan, vanligtvis under kyrkgolvet. Där gjordes gravarna ofta inte tillräckligt djupa, varför det emellanåt klagades över en vedervärdig lukt i kyrkorna.

Krycke-Lisa <<<<<<<<

Det är inte så längesedan hon levde. Även om hennes liv till stor del inföll på 1800-talet, så hörde hon ändå vårt århundrade till också.
Namnet låter inte vackert. Det är fult att ge en människa ett öknamn med anledning av en sjukdom eller ett lyte, som hon är fullkomligt oskyldig till. Så tycker vi ju i alla fall numera.
En gång hade en av bygdens smågodsägare tagit sig av daga medelst hängning. Stämning-en i den lilla socknen var med anledning därav lite upprörd.
Men en spektakelmakare hade varit inne i fattigstugan och erbjudit 5 kronor till den av pensionärerna, som hämtade pengarna på kistlocket i bårhuset en bestämd natt klockan 12. Nu visste han ju att alla de gamla vanligtvis var vidskepliga, dessutom låg de vid det klockslaget i sin allra ljuvaste slummer. Så han tänkte väl att det inte var så stor risk att bli av med 5-kronan.
De gamla å sin sida såg ju att det egentligen var lätt förvärvade pengar. Och nog reflekterade alla starkt. Men hur det var - ingen säger något, ingen vågar.
Ingen utom Krycke-Lisa. Hon var just inte rädd för någonting. Hon vågade t.o.m. predika för prästen då hans stora hund gav sig på två av de minsta och snällaste skolbarnen som måste vägen fram förbi prästgården. Inte för att hunden bet ungarna, nej då, han bara jagade upp dem på kyrkogårdsmuren. Men det var illa nog, för de kunde ju inte komma ned. Så snart de försökte, morrade hunden.
Det där hade Lisa sett upprepas ett par gånger. - Nej, nu går det för långt! sa Lisa tredje gången det hände. Just som hunden kört upp barnen på kyrkogårdsmuren hann Lisa fram. Strängt uppmanar hon hunden att försvinna, samtidigt som hon daskar till den med ena kryc-kan. Inte hårt, men ändå såpass att han skämdes. Han skämdes förskräckligt för han la svan-sen mellan benen och sprang och gömde sig bakom en buske i prästens trädgård.
Men nu blev det fart inne i prästgården! Både prästen och frun kom ut. Och så blev det på stället räfst och rättarting med Lisa. Varför hade hon slagit hunden? Men Lisa blir inte svaret skyldig. Hon talar om för prästen vilken andas man han är. Och hon säger som hon tycker och känner, att hon finner det underligt att han just denna gång har så god syn att han upptäcker vad som hänt - det hade ju hänt flera gånger förr!
Sinnet rann riktigt på Lisa till sist. Innan hon talat till punkt hade prästen och prästfrun dragit sig tillbaka. Men därefter hördes aldrig att prästens hund hade ofredat några förbipasserande.
Nej, Lisa var inte rädd. Från fattigstugan till bårhuset på kyrkogården var inte lång väg. Även om Lisa skulle ligga vaken hela natten så tycker hon 5-kronan vara värd besväret. Därför anmäler hon sig som villig att hämta den på utställd plats och tid.
Samma natt som Lisa skulle hämta 5-kronan i bårhuset, kommo Johan Persson, son till riksdagsman Carl Persson, och hans hustru farande efter häst på landsvägen förbi kyrkogården.
Då - mittför bårhuset - börja hästarna skaka på huvudena, konstra och stegra sig, och det var bra nära att de fallit i sken. Johan och hans hustru undra naturligtvis vad hästarna ser som inte de ser. Men sedan hör de att bårhusdörren slår igen, och då ser de i dunklet en skepnad med ett par påkar eller käppar ge sig av därifrån.
Riktigt kusligt var det, tyckte nog både Johan och frun. Men för det första var de inte särskilt vidskepliga, och för det andra hade åtminstone Johan ingen tid för svaghet. Av honom krävdes istället all uppmärksamhet för att hålla hästarna lugna! Men gestalten vid bårhuset liknade i alla fall inte den döde bonden, så mycket hann Johan att se!
Men Lisas bravad på kyrkogården mitt i natten blev förstås känd i bygden. Och det var då, när den nådde Johans öron, som han tillfullo förstod varför hästarna betett sig så konstigt den natten utanför Korsberga kyrkogård.


<<<<<<<<

Kapitel 9   Ljuset från Kålabråten

Från klockare till skollärare

Småskolan, Lilla Sänneryds tå <<<<<<<<

Småskolan på Lilla Sänneryds tå är av yngre datum. Så ung t.o.m. att den inte finns med i kyrkboksanteckningarna för 100 år sedan. Men att den funnits - därom finns många levande bevis. Den som skriver detta är ett av dem!
Liksom tån är någonting som hör ihop med foten, var tån i den här betydelsen, i länge-sedan svunna tider, något som hörde ihop med byn. Det var en byallmänning. Ofta användes den som avstjälpningsplats, byns fattiga brukade ofta uppföra en koja på tån.
Då småskolan inrättades här var tån endast en benämning, som blivit kvar sedan länge. Det hade en gång varit tå, men nu fanns inte byallmänningen längre. Stugan lär dock inte blivit byggd till skola, men den lär ha varit ledig, blivit köpt av socknen samt inrättad till skola.
Först hölls skola i Torsbotorpet. Det var Lars Andersson och hans Maja Christoffers-dotter som den tiden upplät rum för densamma. Men om de då bodde i torpet eller backstugan kan jag inte säga. Tidigare bodde de dock i backstugan.
Deras son, Johan Lewin, blev sedan gift med lärarinnan, vars namn då var Anna Blom-qvist. Johan Lewin har själv berättat om hur det frieriet gick till, eller egentligen preludierna till detsamma.
Hon lär ha haft lite sällskap med Gustav i Torsbo, dock inte av någon mera allvarlig art. Men kaka har alltid sökt maka och ungdomar har sökt varandras sällskap. En gång hade de tre ungdomarna varit till staden Hjo på missionsmöte, då den "falske Johan Lewin" lockar Anna göra sällskap med honom istället för med Gustav. Det syntes som att de unga trivdes så bra med varandra att de beslöto göra sällskap flera gånger. Mor Maja var även så gästvänlig mot den blivande sonhustrun att hon bjöd henne både mat och kaffe. Detta enligt Johan.
Ja, så gick det till då de fingo varandra, även om det inte var så vidare romantiskt. Bröl-lopet ståndade omkring 1875 och det hölls i småskolan i Sänneryd som just då blivit invigd.
En orm skulle uppenbara sig även i detta paradisiska tillstånd. Ormen kom i form av ett anonymt brev, i vilket Anna i tydliga ordalag varnas för den farlige Johan Lewin. Brevet var dock inte skrivet av Gustav. Inte på långa vägar alla av bygdens befolkning kunde skriva i tid som var, därför blev brevskrivaren snart igenkänd på stilen.
Den människa som är fullkomlig har ännu inte blivit född. Johan Lewins dåliga sidor kän-de jag inte, men däremot flera av hans goda. Han hade ett lättsamt och glatt sätt och sinnelag, bland flera andra goda sidor.
Det anonyma brevet var naturligtvis skrivet före giftermålet. Så långt jag känner till blev äktenskapet lyckligt. Två söner, Oskar och Gunnar, föddes i äktenskapet. Båda blevo folkskol-lärare.
Anna var den enda lärarinnan i Lilla Sänneryds småskola. Hon avgick med en liten pension omkring 1915. Lärarinnelönen var 300 kr. om året omkring 1875 - det ansågs mycket den tiden. Den f.d. skolan blev nedriven på 1930-talet.

Från skoltiden - jag var väl sju eller åtta år - minns jag ett besök av tandläkaren ifrån Hjo. Tandvård av något slag förekom inte. Förmodligen var det någon försöksundersökning. Efter lång tid meddelas resultatet, som sade att alla hade dåliga tänder utom en, och att alla åt för mycket sötsaker och vetebröd utom denne. Vetebröd var inte vardagsmat i allmogehemmen den tiden, inte snask heller, trots att det blev en hel strut hårda karameller för 2 öre.
Men ingen åt snask och vetebröd mer än pojken som hade friska tänder! Han hade t.o.m. vetebrödssmörgåsar till skolan! För sjuåringar den tiden var det kalasmat.

Ett annat minne från skolan på tån:
Det skulle hållas husförhör. Den tiden var det inte lag på att gå till husförhör. År 1882 borttogs lagparagrafen om straff för dem som uteblev. Men den lagen var ineffektiv, emedan husförhören voro oerhört impopulära. Något straff hade inte utmätts sedan 1800-talets början, trots att folk uteblevo i stor omfattning. Men husförhör höllos ändå, fastän de ofta voro allt annat än välbesökta.
Husförhöret skulle börja klockan 4 och vi barn hade dagen innan fått order att närvara. Genom att vi visste det dagen innan, kunde vi meddela anledningen till dröjsmålet, så våra föräldrar inte behövde bli oroliga eller undra.
Lärarinnan trodde att komministern skulle komma strax efter tre. Omedelbart som skolan slutat kl. 3 fick vi order att kanta gången från porten till skolans dörr. Det var på hösten och det duggregnade litet. Men ungar har väl varit med om det som är värre än litet duggregn. Det värsta var nog att stå stilla en hel timma, för så länge dröjde det innan prästen kom. Lärarinnan excerserade litet med ungarna i början för att undervisa pojkarna i bugning och flickorna i nigning. Då pojkarna bugade så att kalufsen vidrörde gruset var det bra. Likaså fingo flickorna niga det djupaste i mänsklig förmåga står.
Allt gick programenligt sånär som på att någon råkade utöva hälsningsceremonien för en gammal gumma. Visserligen skulle vi hälsa på andra än prästen, men inte med den djupa vördnaden.
Prästen anlände inte förrän 4 och då var frun med. Prästgårdsarrendatorns dräng skjutsa-de. Det var ju omöjligt att förklara att hälsningen inte gällde drängen, troligtvis tog han inte åt sig mer än han tålde heller, för han bara flinade.
Komministern däremot syntes uppskatta uppvaktningen. Han lyfte hatten artigt till genhälsning. Däremot blev han visst betänksam då han fick vetskap om att vi skulle hedra husförhöret med vår närvaro. Det blev en liten stunds enskild överläggning i lärarinnans lägenhet, varefter hon kommer ut och skickar hem varenda unge. Och vi som pluggat katkes för högtryck! Det var inte utan att en känsla av besvikelse inställde sig - så mycket tråkjobb och allt förgäves!
En viss besvikelse har nog dröjt sig kvar i det undermedvetna ännu i den dag som är, inte för att katkesplugget inte kom till användning, men därför att det åtminstone för mig var det enda tillfälle som yppat sig att komma med på ett äkta husförhör.
Under vår väntan på skolgården anlände husförhörspubliken, fem gummor, i sina allra bäs-ta gåbortskläder. De hade en schalett på huvudet och en under armen. I schaletten som bars under armen hade de psalmboken och kanske även katkesen. Förmodligen skulle lärarinnan vara hjälpsam mot prästen och skaffa honom publik. Tydligen värdesatte han inte hennes hjälpsamhet fullt ut.

Katkesen och skolundervisningen på 1700-talet  <<<<<<<<

Katkesen, en helt liten bok till omfånget, gavs stort utrymme i forna tiders skolundervisning. Så var det inte blott i västgötasocknarna, men uppgifterna nedan är hämtade därifrån.
Katkesen var länge den enda läseboken. Mot slutet av 1700-talet skulle ungdomen också kunna Swebelii spörsmål, vilken senare bok hade samme författare som katkesens förklaringar. Vad Spörsmålen var för en slags bok, har jag aldrig lyckats få klarhet i, men troligen var det religionsfilosofi för bönder.
Men däremot är Swebelius en känd personlighet. Han var Svea rikes ärkebiskop en tid på 1600-talet. Han dog 1700. Hans katkes började användas först efter hans död, den användes sedan vid undervisningen till åtminstone ett par decennier in på 1800-talet.
Om barninformationen stadgas följande enligt uppgift i Saleby sockens kyrkbok från 1778:
"Då barnet fyllt 12 år bör det kunna läsa rent uti bok, 13 år Luthers Catheches utantill, och 14 år Swebelii spörsmål utantill."
Men att inte alla förordningar efterlevdes, allraminst den tiden, är en känd sak.
I många socknar var nog det stora flertalet analfabeter i slutet av 1700-talet.
Från Hova klagar vice Pastor att de fleste anse kristendoms kunskap för en onödig sak och endast ett tvång av prästerna. Vid det tillfället gällde det att statuera ett varnande exempel. Det var t.ex. sex pojkar i åldern 14-19 år, vilka underlåtit att lära sig läsa. Till andras varnagel beslöts att sätta alla sex i stocken en söndag.
Men som oftast var det någon som tredskades. Fyra inställde sig frivilligt. Antagligen an-sågo de att stocken var ett betydligt mildare straff än katkesen och Swebelii spörsmål. De båda som inte kommo till skamstocken, fingo ifrån Pastor en allvarlig tillsägelse att nästa söndag "sig till stocken infinna", i annat fall blev straffet två söndagar i nämnda inrättning.
Men den ene av slynglarna, som det heter, var fräck nog att sända Pastor en hälsning tillbaka, att han inte kommer ändå, inte ens om Pastor var lika lång ovan näsan som under. Skulle de ändå lyckas släpa honom till stocken, skulle han ta med sig en kortlek att fördriva tiden med. Av stämmoprotokollen framgår inte att de fingo dit honom.
Även den som skriver detta har läst katkesen. Vem som skrivit förklaringarna minns jag inte. Troligtvis var det ett par präster. Katkesen var dock mitt livs förbannelse under sex skol-år. Tack var ett gott minne hade jag inga svårigheter att läsa den, men ack, vilken karikatyr av kristendomen!
Katkeslektionerna voro tråkiga till leda. Än idag kan jag inte tänka på dem utan att rysa. Luthers ord gick väl an, men förklaringarna voro sorgliga. Det var tillkrånglat till ytterlighet, och det vimlade av lösryckta bibelställen. Jag kan inte förstå att författarna haft sådan lycka att finna just de mest invecklade bibelversarna!
Som gott är har jag glömt katkesens uppställning av salighetsläran. Vad jag minns är att den framförallt inpräntade lydnaden mot överheten.
Katkesen är för flera årtionden sedan borttagen från skolundervisningen. Då man ser dagens trevliga kristendomsböcker, är det enligt mitt begrepp beklagligt att kristendomsundervisningen inte omfattar mera tid. Att jag i mer än 25 år sysslat med religionen är då inte katkesens förtjänst!
Då jag nu tänker efter, anser jag att det varit värt att sitta i stocken både en och två och flera söndagar för att slippa katkesen. Därför förstår jag "slynglarna" så väl!
Det märkliga är att då första befallningen gick ut från regeringen, så ställde sig prästerna välvilliga, ja de ivrade för att barnen skulle få undervisning. Men då gällde det förstås bara katkesen. Men prästerna voro ju inte lika välvilligt stämda till förslaget om undervisning också i andra ämnen. De reste tvärtom ett hårdnackat motstånd till att allmogens barn skulle få skol-kunskaper.

Klockaren Sven Jonssons tidigare upplevelser <<<<<<<<

I Rödesand hade hans vagga stått. Den 10 september 1727 föddes han. Födelsedagen blev dopdag. Vid Svens födelse gick så till:
Man meddelar komminister Per Ophin att nu har pojken kommit. Det är inte långt till komministergården, det är närmaste granngård. Prästens hustru, Bolla Ophin född Bobeck, blir också bjuden till barnsöl, dessutom Arvids hustru Kerstin i Våltäppa och mästaren Anders Berg som då bodde i Kyrkeskogen. Svens föräldrar ha även en dräng som heter Jon samt en piga, Carin. Även de bli med på barnsölet. Dessa fem personer antecknar komminister Per Ophin som faddrar.
Så blir lille Sven kristnad. Då han blir äldre, får han flytta med sina föräldrar till Stora Stallerhult. Sven har också en bror Lars som är 4 år yngre. Men 1744 rycks fader Jon från familjen. Vart änkan Kerstin flyttat vid makens död är svårt att avgöra. Det står att hon flyttat till Bengtstorp, ett torp under Stora Sänneryd som måste ha funnits i närheten av Tomten, men där finns hon inte.
Flera av Svens efterkommande ha hetat Lars. Hans farfar hette Sven, antagligen är det efter honom han får namnet. Farmodern hette Cecilia. Hon var född 1657.
Tydligen blev det fattigdom och brist för Sven under uppväxtåren. Men Sven hade ett gott huvud så han blev Korsberga sockens klockare, och det var den tiden en god syssla. Det var närapå detsamma som hjälppräst och det kunde vara rätt inkomstbringande, enligt den tidens syn på tingen. Åtminstone klarade sig Sven gott! Han blev riktigt välbärgad i Tomten, det var nog den ende torparen som blivit välbärgad på det torpet.
Troligen är det klockaren Sven som under prästens överinseende skrivit Korsberga soc-kens kyrkböcker under en följd av år.

Klockaren <<<<<<<<

Den yngling som skulle bli klockare fick först vara lärgosse hos någon tjänstgörande klockare.
Klockaren Johan Öberg som bodde i torpet Kålabråten och blev Svens efterträdare i Kors-berga, hade en lärgosse från Undenäs.
Klockaren hade många uppgifter. Bl.a. fick han utföra en del prästerliga gärningar av enk-lare art. Han fick läsa upp kungörelserna i kyrkan, biträda vid folkbokföringen, lära ungdomen kristendomens grundsatser, d.v.s. Luthers katkes med förklaringar. Han skulle lära dem så pass grundligt att de kunde klara sig nöjaktigt på husförhören. Dessutom hade klockaren skyldighet att lära de ungdomar som så önskade räkning, skrivning och vetandets enklare grunder - mot särskild avgift. Klockaren, som kunde läsa skrivet, blev ofta ombedd att läsa något brev eller skriftlig handling. Det var inte så vanligt att folk kunde skriva eller läsa skrivet den tiden. Ofta blev han ombedd att skriva ett kontrakt, ett brev eller dylikt. Inte blev det väl högt arvode, men det blev ändå skillingar, och många bäckar små...
I längesedan svunna tider ingick i klockarens uppgifter att ringa med kyrkklockorna då så erfordrades. Men Sven behövde inte ringa. På hans tid var den uppgiften fråntagen klockaren och ersatt med andra och betydelsefullare. Namnet klockare säges ursprungligen ha kommit från detta ringande med kyrkklockorna.
Men Sven måste vara med på alla gudstjänster i Korsberga kyrka. Alla hade ju skyldighet därtill, klockaren isynnerhet. Andra sockenbor kunde någon gång ha giltig anledning att utebli. Det kunde vara dåligt väglag, väderlek, sjukdom eller andra allvarliga hinder, för klockaren fanns knappast giltiga orsaker att utebli. Hans närvaro var nästan lika nödvändig som prästens, emedan han ledde psalmsången. Mäktigt tonade psalmsången genom de skumma och kalla valven. Kyrkan var så överfylld med folk att de olika gårdarnas inbyggare fingo sig anvisade bänkplatser. På "kyrkiostämma" som det då hette, vilken hölls 29 januari 1697, beslöts sålunda att Dannemarka och Rödesand skulle dela bänk i "kyrkian".
Numera är det inte nödvändigt för Dannemarkas och Rödesands åbor att för utrymmets skulle dela bänk i kyrkan. Det är allom bekant att kyrkan, reglerad av statliga förordningar, i gångna tider lade tunga ok på folket. Nu har trycket lättat, ingen är längre tvungen att komma då kyrkan kallar.

Vad kunskaper beträffar så var det fullt tillräckligt om "bättre" folks barn fick inhämta sådana. Fattigklassen var ändå ämnad att vara bättre folks tjänare. Och denna tjänst, menade de sty-rande, skötte man lika bra eller rentav bättre utan teoretiska kunskaper.
Inte ödslades lång tid på skolbänken då man inte var tvungen. Den första grunden för allt vetande, nämligen att känna igen bokstäverna, fingo barnen oftast lära av de äldre i hemmet. Blev det en vecka eller 14 dagars studier hos klockaren ansågs det i allmänhet fullt tillräckligt. Men kunskaperna blevo därefter. Flertalet svenskar på Sven Jonssons tid kunde inte ens skriva sitt namn.
Okunnigheten var herreklassens mäktigaste medel att hålla folket i slaveri.
Någon gång i livet blev man ställd inför den svåra uppgiften att avfatta en skrivelse av något slag eller kanske tyda en sådan. Då går man naturligtvis till klockaren med sina bekymmer.
Klockaren kan även slå åder och stämma blod. Och han kan vaccinera mot smittkoppor m.m. Många års träning hade gjort honom till en riktig trollkarl. Klockaren vet råd för allt.

Torp Kålabråten, en kulturhärd <<<<<<<<

Klockaren var en strängt upptagen sockentjänsteman. Ur en instruktion för klockare vid 1700-talets mitt är följande hämtat om hans åligganden:
Han skulle betjäna kyrkoherden och församlingen, samt sköta den angelägna barnainfor-mationen. Han skulle vidare vara ärlig, pålitlig och nykter samt både kunna sjunga och skriva. Dessutom bör han kunna slå åder.
Kyrkans nycklar överlämnades till klockaren. Han skulle årligen några gånger väl vårda kyrkans egendom. Kyrkans silver skulle han hålla rent och snyggt. Sopa, damma och skura i kyrkan skulle han göra minst 4 gånger årligen. Han skulle dessutom svara för ringningen i kyrkklockorna och han skulle skaffa vin och oblater till nattvarden. Han skulle anteckna dopbarnets data, vidare se till att det fanns dopvatten, lagom tempererat, till barnets döpelse. Han skulle ordna med gravöppningar, gå omkring med kollekthåven och hålla reda på vem som begått nattvarden eller underlåtit detta. Klockaren skulle bära brev mellan prästerna, och han skulle följa prästen på sockenbud. Han skulle vara med vid begravning, vigsel, kyrkotagning och husförhör. Kyrkogångarna skulle han hålla i ordning, krattade och ogräsfria. Vidare skulle han se till att bönderna utförde sina dagsverken till kyrkan och prästen. Och han skulle övervaka arbetet på prästens åkrar.
Det ålåg ofta klockaren att indriva böter av dem som uteblivit vid husförhör. Men detta ansvarsfulla och otacksamma uppdrag hade man i Korsberga på en "socknestämma" i början av 1700-talet överlåtit till sexmannen.
Till klockarens mera privata sysslor hörde att han vanligen skulle ställa upp som gäst vid kalas och bjudningar. Voro prästen och hans fru med, voro de självskrivna att gå först, annars var det klockaren som gick först på ett bondkalas. Eller - som det står i gamla skrifter - det var klockarens uppgift eller rättighet att "supa före".
Men framförallt var klockaren barnalärare. Dels brukade han undervisa i hemmet, han höll skola för traktens ungdom. Gamla hävdatecknare håller före att det främst var unga bondsöner som lärde sig läsa och skriva, och långt ifrån alltid av begär efter kunskaper. Men den som inte kunde läsa eller skriva hjälpligt kunde inte bli vald till nämndeman. Och sådant ville ju inte föräldrarna riskera!
Endast katkesundervisningen var påbjuden av myndigheterna. De unga skulle nämligen lära sig Luthers katkes med förklaringar, den undervisningen bekostades av allmänna medel, d.v.s. var en del av klockarens lön. Undervisning i rent profana ämnen var något som barnens föräldrar fingo bekosta. Det blev en liten biinkomst för klockaren.
Skolgången var inte lång den tiden. Många gånger fick det räcka med en vecka. Kanske hade någon anhörig lärt barnen bokstäverna, och då räckte det med kompletteringsundervisning hos klockaren. Alla nåddes inte heller av klockarens undervisning, men han var ju av ekonomiska skäl intresserad av att få så många elever som möjligt. Därför hölls vanligen ambulerande skola ute i bygderna. Fattiga barns undervisning bekostades av fattigkassan.

Klockarens grundlön var nog inte stor. Klockaren Öberg fick sig tilldelat torpet Kålabråten att bruka och bebo. Vanligen hade klockarna under sådana omständigheter även en del säd eller några riksdaler i kontanter. Sven Jonsson däremot, Öbergs företrädare, hade egen gård. Hans lön utgick givetvis i kontanter, och han var vid sin död 1804 välbärgad.
Klockarens syssla ansågs vara god. Han räknades nästan som hjälppräst. Det fordrades också ett gott huvud av den som skulle bli klockare.
Ganska tidigt anställdes biträden till klockaren. De fingo utföra enklare sysslor, gravöpp-ning, ringning i kyrkklockorna, städning m m. Många gånger anställdes soldater som biträden. Därmed slapp man också att få soldaten och hans många gånger stora familj på socknen. Det var annars inte ovanligt.

Ljuset från Kålabråten tilltar i styrka <<<<<<<<

Det finns inga som helst uppgifter om att Jan Johansson, som var klockaren Öbergs måg och efterträdare i torpet Kålabråten, därjämte skulle ha varit klockare.
Troligt är istället att inga klockare bodde i Kålabråten på några år. Förresten skulle det snart bli slut med den gamla tidens klockare. Men därmed skulle det inte bli slut med ungdom-ens vetande och bokliga kunskaper!
Tvärtom, nu skulle de börja! Den svenska folkskolan räknar 1842 som födelseår. Efter sega och ihållande debatter beslutade ständerna att i varje socken skulle inrättas minst en, helst fast, skola, där barnen fingo fri undervisning.
Nu gjordes skolgången obligatorisk, det blev allmän skolplikt, men inte blev det förden-skull så strängt med skolgången. Min egen svärfar, född 1858 - således långt efter att nya folk-skolestadgan trätt i kraft - gick i skola 11 dagar endast. Han erhöll "befrielse" därifrån genom en sockenpamp som ansåg att han, som var så stor och kraftig, bättre passade att valla kreatur än att sitta på skolbänken. Han ansågs t.o.m. lämplig att valla sockenpampens kreatur. Och därvid fick det bli.
Ända sedan 1500-talets slut hade det funnits "barnaskolor" i Sverige. Flertalet var ambu-lerande. Vid slutet av 1600-talet ägde det egentliga Sverige endast ett 40-tal skolor för barn, det var efter 1886 års kyrkolag.
I början föreskrevs inte att läraren skulle ha någon som helst utbildning för sin uppgift. Han skulle vara godkänd, men av vem förmäles inte.
Först 1858 stadgades att åldrarna skulle skiljas åt i klasserna. I Korsberga fanns en småskola i Sandstugan och en i Lilla Sänneryd. Kålabråten blev då folkskola.
På 1870-talet fanns det i Torsbotorpet den skola som några år senare flyttades till Lilla Sänneryd. Troligen var det endast ett fåtal socknar som 1858 var redo att inrätta småskolor.
Enligt folkskolestadgan av 1842 bestämdes lärarnas löner till 8 tunnor spannmål och 53 Rdr. 16 skilling Banco. Dessutom skulle socknen förse läraren med bostad och vedbrand samt kofoder.
Ett torp som Kålabråten födde antagligen flera kor. Den låga lönen lockade knappast kvalificerat folk in på lärarbanan. En bonddräng på den tiden hade ofta större lön än folkskolläraren.
I Korsberga hade man den första tiden ingen skolad lärare. Då den unge folkskolläraren S.P. Blomén 1847 gjorde sitt inträde i Kålabråten så blev det skola i torpet, och därmed inbröt för bygden en ny tid. Jag har aldrig hört något annat namn än Korsberga folkskolor på de båda folkskolorna mellan kyrkan och järnvägsstationen. Men det är nog samma Kålabråten som finns i de gamla kyrkböckerna och som då var torp under Stommen.

Korsbergas förste skollärare <<<<<<<<

Han hette S.P. Blomén. Han var naturligtvis inte den allra förste som undervisat barn på orten. Men någon skolad lärare hade man aldrig förr haft.
Ljuset från Kålabråten skulle med honom tillta i styrka och klarhet. Det är nu längesedan Blomén hade skola i Kålabråten, och det är föga troligt att någon av hans forna elever finns kvar. Dock finns det många som minns honom. Han kom till Korsberga 1847. När han avslutade sin gärning känner jag inte till. Men efter att ha varit borta några år återkom han och bosatte sig i samhället.

Att de styrande mottogo folkets önskan med likgiltighet och kyla förvånar ingen. Hade de ens anat hälften av innebörden i förslaget hade nog motståndet varit ännu segare. I längden blev det dock omöjligt att motstå folkets krav på allmän skolundervisning. Till att förslaget gick igenom bidrog kronprins Oscars - sedermera Oscar I - inställning. Han var avgjort för refor-men.
De ivrigaste motståndarna voro vanligtvis prästerna. Växjöbiskopen Esaias Tegnér ansåg när han svarade på en rundfråga att reformen var av ondo. Det räckte för den enkla allmogen om de lärde sig katkesen och psalmversar, ansåg han, någon annan bildning än den religiösa var enbart av ondo. Nej, menade han, allmogefolket skulle inte bli boklärda män. Det skulle bara resultera i att de blev en sorts halvherrar, som likt riksdagsmannen i bondeståndet skulle söka efterhärma de bättre och högre klasserna. Resultatet skulle dessutom bli att det simpla folket satte sig upp mot regeringen och smädade majestätet, menade han.

Bloméns fullständiga namn var Samuel Petter Blomén. Han var född 19 juli 1824 i N. Sandsjö, Småland. Han inflyttade från N. Sandsjö 1847. Han bodde först i Ekåsen.
Blomén blev i Ekåsen närmare bekant med dottern i gården, Maria Greta Settergren. Då torpet Kålabråten sedan blir klart för inflyttning, följer Maria Greta med som Samuel Petters hustru.
Blomén synes inte endast ha varit skollärare, han var intresserad jordbrukare dessutom. Han brukar inte endast torpet Kålabråten, han köper också 19/120 Ekåsen. Han var även delägare i flera gårdar i Korsberga.

En stor uppgift att fylla hade han i den tid han levde och verkade, liksom hans yrkesbröder och systrar haft det i tider efter honom. Att det blivit ordnad folkundervisning i Sverige har ju be-tytt så oändligt mycket. Hur skulle upplysningen annars kommit folket till del? Hur långt hade de religiösa väckelserörelserna kommit? Och arbetarrörelsen, kvinnosaksfrågan, nykterhets-rörelsen? Påtagligt är att Sverige och hela världen genomgått en stor förvandling sedan folket rest sig ur den djupa okunnighetens mörker.

Kapitel 10  Backstugefolket 


Källestugan<<<<<<<<

Stugan och den forna trädgården låg i norra delen av den mark som numera tillhör Larskullen 1:3. På senare tid har platsen fått heta Pantzars.
Sista gången den i kyrkböckerna hette Källestugan var 1847. Då dog stugans sista invå-nare Greta Nilsdotter. En gång hade de varit tre i stugan. De hade t.o.m. varit fyra en tid. Hustru Anna Persdotter som troligen var mor till dem alla, var läskunnig. Så läskunnig t.o.m. att socknen skänkt henne hel bibel.
Det ser ut som att avskedade soldaten Gustav Brandt köpte stugan efter Greta Nilsdot-ters död. Av vad anledning han fått avskedspass vet jag inte, men av åldersskäl kan det inte vara. Han flyttar dit 1851, och han blir kvar där till sin död på 70-talet.
Sedan övertogs stugan - d.v.s. köptes - av hans efterträdare i Sunnarstorp Otto Isaksson Pantzar. Pantzar flyttade dit efter sitt avsked i slutet av 1870-talet. Han lät bygga om stugan, antagligen var den för gammal och kanske den även fått dåligt underhåll. Pantzars stuga revs ned 1910 och jag har minne av den, liksom av ladugården och den igenrasade mat- och potatiskällaren. Troligen syns ännu märken efter den.
Pantzar dog troligen i början av 1900-talet, men hustrun Cajsa levde många år därefter. Dottern Augusta bodde i stugan ett gott stycke in på 1900-talet.
Otto och Cajsa hade flera barn. Yngsta dottern Klara var född 1867. Hon var en tid förlovad med drängen i Larskullen, August Jonsson. Denne ansågs för en ordentlig och skötsam ung man. Otto Pantzar skulle hjälpa de unga till eget hem på Hedsmossen. Men med det äktenskapet blev inget.
Drängen hade tidigare tyckt om Christina, Johan Carlssons dotter i Larskullen. Men av hennes föräldrar ansågs han för fattig. Men här i världen är allt föränderligt. En dag får August ett erbjudande att han får dottern. Han tackar ja och så blir det slut mellan honom och Klara. Hon tog den falske vännens svek så hårt att hon reste till det stora emigrantlandet i väster. Där, i Kansas, blev hon gift med en svensk farmare med namnet Hurtig. Mängder av brev letade sig sedan under årens lopp fram till barndomskamraten Alfrida Christina Dahlén i Kvarnlyckan. Troligen var det lyckligt för båda här omskrivna parter att det blev som det blev.
Pantzarsstugan var grå till färgen. Soldatbostället Sunnarstorp var däremot rödmålat ehu-ru färgen blivit urblekt. Så var också förhållandet med Mölebo soldatboställe. Jag minns dem båda rätt väl. Båda här nämnda soldattorp stod kvar i åtskilliga år efter Pantzarsstugan.
Både Brandt och Pantzar säges ha varit riktiga jättar. De bröto sten och odlade jord. Med tiden blev därför Källestugan ett torp. Vad det lilla torpet gav, utgjorde väl familjens huvud-sakliga levebröd.
Källestugan var ett väl valt namn på just den backstugan. Området kring stugan är nämli-gen rikt på källor. Ett litet stycke ifrån stugan var en stark källa där familjerna i den forna Käl-lestugan hämtade sitt behov av hushållsvatten.
Det var väl inte vanligt att man grävde brunn vid back- eller torpstugan, åtminstone inte i de bygderna och för 100 år sedan, men vid Pantzars hade man dock grävt brunn.
Brunnen igenfylldes med sten för att inte barn eller kreatur skulle komma i olycka. Den behövdes inte heller längre, då ingen bodde där, och källan höll vatten till djuren även i den hårdaste torka. Den flödar säkert lika ymnigt ännu i dag, som den troligen gjort i tusende år.
Trädgården hade den bästa jord som står att uppbringa. Det var djup och fet svartmylla, stenfri. Men att den inte från början varit stenfri, därom vittna stenmurarna runt den forna trädgården, samt den omkringliggande marken. Jordmånen är inte torr och inte sur, inte ens kallbottnad. Den ihärdigaste torka kan inte få bukt med växtligheten.
Om våren fanns där en myckenhet av blommor. Det var en riktig paradisets lustgård. Där växte tusenskönor, förgätmigej, pingstliljor samt en storståtlig pionbuske. Ett par generationer har där hämtat sitt lystmäte av perenna växter. Pionbusken blev uppgrävd och bortförd för 40 år sedan. Tusenskönorna och förgätmigejen fanns kvar 1952. Men blommorna hade blivit mindre och svagare än några tiotal år tidigare.
Ännu finns där gott bete för djuren. De söka sig därför med förkärlek dit, alldeles som kreaturen gjorde för 40 år sedan.
Fruktträd funnos där i forna dagar. Ett äppelträd med söta frukter, två med besksöta, ett med sur smak, och ett träd bar besksura äpplen. De voro alla av förädlad sort, men fruktträden voro inte lika de som förekomma i våra dagar.
Trädgården kom genom köp att tillhöra mitt barndomshem, varför vi hade rätt till frukt och blommor, liksom det övriga.
Vid det forna soldatbostället Sunnarstorp var inte jordmånen på långt när så god. Där var också marken torrare och sämre än vid Pantzars. Platsen hette ju även Sanddalen en tid. Dock låg det högre än lilla Sänneryd i övrigt. Men i förhållande till en del trakter längre upp på Hökensås låg det lågt.
Jag har många gånger förundrat mig över, att en generation människor kunnat åstadkom-ma ett sådant odlingsarbete som det vid Pantzars. Men det är dock både möjligt och troligt att där funnits gammal bebyggelse. Det har i forna tider funnits torp och gårdar under Lilla Sänne-ryd, men var de haft sin plats, det kan väl ingen nu levande utpeka, utan tillträde till lantmäteri-styrelsens gamla kartor - om ens det hjälper!

Backstuga Enebacken <<<<<<<<

Den låg på Kyrkeskogens mark. Hur långt tillbaka dess historia sträcker sig känner jag inte till, men i mitten av 1700-talet bodde där en f.d. soldat som tidigare tjänat Sänneryds rote. Sven Sänman hette han. Han var avskedad, vilket betyder att han fått sitt avskedspass. Alla soldater-na i Sunnarstorp hette den tiden Sänman. Torpet hette då Sänmanstorp.
Enebacken återspeglar en del av armodet och fattigdomen i de forna backstugorna. Fattigdomen lådde vid backstuguhjonen. Ofta fick de fattighjälp. Flertalet av backstuguhjonen voro troligen rotehjon.
I början av 1800-talet bodde i Enebacksstugan Johannes Jansson som var född i Lilla Sänneryd 1763, samt dennes hustru Bolla Arvidsdotter. Familjen hade dessutom 3 barn. Men så reser mannen - eller om han går - till Stockholm. Sedan lät han inte höra av sig på flera år. Han försvann i den stora staden, lämnande familjen till kommunen, enligt kyrkböckerna. Troligen ett av forna tiders äktenskapstragedier med åtföljande ekonomiska svårigheter. Men 50-årsdagen tycks Johannes Jansson finna för gott att fira i Enebacken. Det antecknas nämligen i mar-ginalen: "1813 hemma".
Det kan dock vara en möjlighet att Johannes Jansson inte var frisk och att han fördenskull inte kan vara kvar i Stockholm, eller kanske han inte fick för myndigheterna, kanske han sän-des till hemkommunen utan vidare? Senare - i nästa kyrkbok - är hustru Bolla änka.

Sandbäcks <<<<<<<<

Det namnet är ett typiskt exempel på hur ett namn på en backstuga kunde uppstå. Backstugan Sandbäcks fick namn efter dess förste åbo, Anders Sandbäck. Han var född i Rusarp 1758. Hustrun hette Lena Andersdotter. Hon föddes i Fogelås 1757. Makarna ingingo äktenskap 1777, den 21 december. De hade tre barn, Maria, Lars och Anders.
Efter några år äro barnen utflugna ur boet, makarna äro ensamma i stugan. Anders Sand-bäck får sluta sina dagar 1829, den 17 maj. Men då hade han bott ensam i stugan i 11 år, hans hustru Lena dog redan 1818, den 31 oktober.
Sedan synes det som att stugan skulle stått tom i två år, då änkemannen Nils Jonsson flyttar dit. Han kom från Mölebotorp. I sällskap har han pigan Britta Jonsdotter. Båda äro i 60-årsåldern. Nils Jonsson blir inte boende i Sandbäcks-stugan mer än två år, då han fyllt sina da-gars mått.
Pigan Britta Jonsdotter blir kvar en tid, men det antecknas att hon är utfattig och att hon får fattighjälp. Hon bor ensam de sista åren.
Så är Sandbäcks-stugans öde all. Inte fullt 50 år torde den ha blivit. 1850 eller kanske ett par år senare är stugan för alltid borta. Den lär ha funnits i närheten av soldatbostället Sunnars-torp på Lilla Sänneryds mark. Ännu i denna tid finns ett område i närheten som kallas Sand-bäckshagen. Troligen har stugan funnits där.

Backstuga i Häradslina <<<<<<<<

"Backstuga i Häradslina mellan Fogelås o. Korsb. s. skogar". Så lyder den fullständiga rubriken i en av Fogelås sockens kyrkböcker. Sidan bär numret 350 och rubriken är "socknens slut".
Den stugan var egentligen belägen i två olika socknar, och i detta fall blev det även två härad, Vartofta och Kåkinds, eftersom nu socknarna lågo i var sitt härad. Av den anledningen har kyrkoherden i Fogelås formulerat rubriken som ovanstående.
Att stugan var namnlös och fördenskull svår att finna, visste jag. Sökte i båda socknarnas kyrkböcker för att finna stugan - visste en del namn på dess innebyggare. Där den skulle finnas fanns den inte, men av en händelse fann jag den på Fogelås sockens slut.
Den stugan torde ha blivit byggd ett kvartssekel efter Vräkefors, men istället stod den kvar åtminstone ett 80-tal år längre. Jag minns den livligt, har många gånger varit inne i den.
Familjerna i backstugan och i Vräkefors hann med att vara grannar i ett dussin år. Mellan stugorna var det inte mer än ett hundratal meter ungefär.
Den som byggde stugan i häradslinan hette Jakob Pettersson. Eftersom han flyttade in ifrån Håkahemmet 1833, är det troligt att stugan blev byggd då. Jakob var född 1812 och hustrun Lisa Larsdotter 1804. Jakob hade en bror Carl som var tre år yngre. Han blev en av kolonisterna på Hedsmossen på 1860-talet.
Håkahemmet var en granngård till backstugan. Det var därför inte långt att gå då han skulle bygga, det var väl omkring ett par hundra meter, men det var ett kärr emellan. Troligt är dock att kärret var framkomligt för gående. (Håkahemmet finns ju alltjämt kvar, det är ett stort torp under Almnäs gods.)
Det sades att Jakob var så finurlig att han byggde på socken- och häradsgränsen för att ingen skulle vräka honom. Han visste att det måste vara ett gemensamt beslut av ägarna till Almnäs gods och Stora Sänneryd. Två så skilda personer som greven på Almnäs och bonden i Stora Sänneryd skulle nog aldrig fatta ett gemensamt beslut, var tanken. Han fick rätt i sin för-modan. Men prästen tycker att han bör åtminstone ha något straff och så blir han skriven på socknens slut. Enligt den tidens inställning skulle ju den fattige ha en pisksnärt så snart man kom åt att ge honom den. Men för Jakob betydde det nog ganska litet var eller hur de skrev honom, bara han fick bo kvar i sin stuga. Och det fick han ju.

Makarna hade en son vid flyttningen till backstugan. Det var Lars Petter, född 10 maj 1831. Samma år de flytta dit föds ännu en son, Alexander, sedan ytterligare tre barn. De båda äldsta voro i samma ålder som lilla Maria i Vräkefors. Det är därför antagligt att de funno varandra i lek och ras.
Efter en tid tyckte Jakob att det kunde vara bra med litet jord till stugan så att de kunde ha en ko. Av bonden i Stora Sänneryd får han tillåtelse att odla. Förutom den torra sandbacken som stugan var byggd på odlar han upp en del jord nedanför backen. Troligen fick han göra dagsverken för jorden.
För övrigt fortsätter han med att gå på dagsverken hos bönderna som han förut gjort. Jakob får 8 skilling om dagen samt mat och brännvin på gårdarna där han arbetar, dessutom en kaka bröd med hem till familjen varje kväll.
Drycken lär Jakob ha värderat allra mest. Så småningom lär han sig, att han får mest för pengarna om han tar ut dem in natura, d.v.s. i drycker. Brännvin brändes i varje "hederlig" bondgård och drycken var billig. Priset svarade mot arbetslönen.
Jakob bär samvetsgrant med sig kakan hem till familjen. Han är inte njugg emot hustru och barn, visst inte! Han unnar dem gott hela kakan.
Men Lisa är inte nöjd ändå. Hon vill ha skillingar också. Men då anser Jakob att det går för långt! Han har odlat upp torpet. De får ta avkastningen som blir. Varje dag arbetar han borta i bygden. Lönen för sitt arbete anser han sig ha full rätt till. Det talas inte mer om den sa-ken och därvid blir det - åtminstone tills vidare.
Lille Lars Petter, som är en liten lockig yngling på tvenne vårar, skulle även han hinnas av åren. Efter föräldrarnas frånfälle är det han som övertar torpet.
Hans hustru Maja Lisa minns jag väl. Hon levde till omkring 1917. Lars Petter däremot fick sluta sitt jordeliv långt innan, troligen i början av 1900-talet.
Maja Lisa var ifrån en fattig trakt i Älvsborgs län som benämnes Svältorna, och som den tiden gjorde skäl för namnet. Hon brukade berätta om att hennes stora barndomsdröm varit att bli piga på slätten, där tjänarna fingo äta nästan så mycket bröd av oblandad råg de ville. I allmogehemmen blandades den tiden havremjöl i brödet. I de fattigaste hemmen agnar eller bark eller annat som mest tjänade till bukfyllnad.
Äldre och förståndiga människor varnade henne för att hysa alltför vida framtidsvyer. De menade att större skepp än så seglat i sank. Olyckskorparna fingo rätt. Maja Lisa kom inte till slätten och fick inte heller äta bröd av oblandat rågmjöl.
Hon kom slutligen till Kantebo som piga i prästgården, och det var där hon lärde känna Lars Petter Jakobsson-Lövgren. Det var så det kom sig, att Maja Lisa blev bosatt i torpstugan på häradslinan.
Även Lars Petter odlade upp en del jord, och de hade oftast två kor.

En handlande i Korsberga som i mångt och mycket var en föregångsman, byggde mot slutet av förra århundradet ett mejeri. Mejeriet hette Skrämbo (eller om det en gång haft det namnet?). Att det fanns mejeri betydde en hel del i bättre levnadsvillkor för ortens lantbrukare. Även för Lars Petter med familj betydde det en hel del. Varje dag bär Lars Petter ned sin mjölk till Kulla i Stora Sänneryd. Där hämtas den av en särskilt anställd mjölkkörare, en bonde med häst. Det betydde naturligtvis en hel del arbete, men arbete är ingen av makarna rädd för.
Men en dag sänds meddelande från mejeriet, att man inte längre vill köpa Lars Petters mjölk. Det motiveras med att han gick förbi för mycket rinnande vatten. Man hade nämligen hittat äling i mjölken. Detta var långt före fetthaltprovningens tid. Därför betalades all mjölk li-ka, men det blev naturligtvis inte så mycket smör eller god ost av mager mjölk.

En tid - så berättade Maja Lisa - är man utan ko på torpet, pengar att köpa en ny för saknas. Troligen hade man blivit tvungen att sälja den eller de man hade, för att få pengar till någon nödvändig utgift. Men några skillingar har man ändå. En kalv var inte dyr den tiden, därför köper man en kalv. Mjölk att ge den finns inte, men linfröavkok går också bra att ge kalven. Linfrö är billigt. Och innan man rätt visste hur det gått till, hade man återigen ko i torpet!
Lars Petter var smed och han lät bygga smedja nedanför backen. Men på grund av det avskilda läget lär förtjänsten ha blivit ringa.
De senaste åren, det var på 1900-talet, blev torpet åter backstuga.
Vad Maja Lisa levde av, är svårt för oss nutidsmänniskor att fatta. Inte blev det överflöd, men hon var skötsam och sparsam. Hon fick inte understöd av det allmänna, endast några kronor i pension de sista åren. Då tyckte hon att de gamla fått det så väldigt bra. Hon hade blott en fruktan och det var fattigstugan. Men dit behövde hon aldrig komma.

Nöa <<<<<<<<

Hade stugorna funnits i vår tid hade de nog hetat Nöden. Man skulle kunna tro att nöden och fattigdomen varit upphov till namnet, men det är ingalunda säkert. I dödbok för 1730-talet talas om hustru Sophia från torp Nöäng under Larskullen som blivit död. Nöa kan ju rätt och slätt ha blivit en förkortning längre fram i tiden.
Sak samma vilket! Nöd fanns där nog i överflöd. Det fanns egentligen två stugor i Nöa, den ena var ett torp under Larskullen, den andra var en backstuga på Stora Sänneryds mark.
Nöa-stugorna stodo inte långt från varandra, blott några meter. De voro skilda åt av bäc-ken som hade sin upprinnelse ovanför Vräkefors och sitt utlopp i Lillån nedanför Stallerhult. Emedan vatten är en viktig del i det dagliga brödet byggde man gärna backstugan vid rinnande vatten. Vatten, sol och luft hade man i backstugan lika god tillgång på som i herremans hus. Brunn grävdes endast i undantagsfall till backstugan. I bäcken fanns det gott om källor, och vattnet rann därför även under torkperioder. Det höll sig även någorlunda svalt.
Fisk fanns inte i bäcken, såvida man inte räknar älingen. Älingen är liten men god. Det är ingalunda svårt att fånga den, framförallt är det lätt på våren då fisken har sin lektid. Satte man ned ett kärl, t.ex. smörkärnan innan den blivit diskad efter kärning, kunde man vara viss om fångst! Sedan var det bara att välja ut de fetaste och största fiskarna. De övriga kunde få stå på tillväxt.
Så det kan ju vara möjligt att Nöa-stugornas invånare använde de små fiskarna till omväxling i den magra kosten. Troligt är även att någon stackars äling ofrivilligt kom med i vatten-ämbaret en mörk kväll och blev kokt i kaffepetter!
Några år senare eller omkring 1825 försvann torpstugan, medan backstugan Lilla Nöa stod kvar till 1836. Då avled dess siste invånare drängen Lars Jonsson (som aldrig varit dräng, det var endast hans titel i kyrkboken) på länets lasarett i Mariestad.
Han hade två yngre syskon, Petter och Maria, men de voro inte mer än 12 år då de fingo tjänst i Fogelås. Efter syskonens flyttning bor Lars ensam i stugan med modern, änkan Kerstin Månsdotter. (Hon var född i Larskullen och dotter till Måns och Maria som då ägde gården.) Troligen var Lars inte fullt frisk, eller kanske behäftad med något lyte, eftersom han aldrig flyt-tade ifrån stugan (som med all visshet tillhör socknen denna tid).
Mor Kerstin avled 1796, sedan är Lars ensam i stugan tills man skickar honom till Marie-stads lasarett, där han blir död i kallbrand 26 september 1836. En färd till Mariestads lasarett med den tidens vägar och fortskaffningsmedel kunde ta död på en frisk, så mycket mer en sjuk.
Lars hade fattighjälp. Troligen var han rotehjon. Vid sin död var han 61 år.

Nöa-stugorna lågo långt från den stora världens oro. En liten påminnelse om oron ute i världen den tiden ger dock en av kyrkböckerna från 1700-talets mitt, då avskedade båtsman Jonas med hustru Mätta bor där. Jonas var föga mer än 25 år gammal, varför han inte blivit avskedad av åldersskäl. På något sätt hade han troligen lyckats bli fri från militärtjänsten, som var allt annat än lockande denna kritiska tid.
Avskedade båtsmannen skulle nog kunnat berätta en del om oron i världen, eller egentli-gen den tid lilla Sverige skulle vara en stormakt, och alla lidande de ständiga krigen förde med sig. Såvida han inte fått sådan avsmak för krig att han inte kunde berätta.
Lars och Lisbetha bodde i den andra Nöa-stugan. De voro äldre - födda år 1683 - än Jonas och Mätta.
För omkring 40 år sedan fann jag som barn en hel del nödmynt vid Stora Nöa. De funnos i närheten av där stugan en gång haft sin plats. Förmodligen hade de blivit värdelösa. Kanske de rentav blivit utkastade med soporna?
Efter stugan vid Stora Nöa finns inga märken, stenarna har för sekler tillbaka blivit undanröjda och marken brukad.
Var stugan vid Lilla Nöa stått syns så väl. Den har varit 4 meter bred och 6 ½ meter lång, utvändigt mått.

Glogghuset <<<<<<<<

Eller som det nu skulle benämnts, Glugghuset. Namnet lär det ha fått därav att stugan saknade fönster. Där fanns endast gluggar. Förmodligen var det inte så vanligt då den stugan byggdes. Tidigare var det mera vanligt att man istället för fönster hade små gluggar.
Fönsterglas var dyrt. Dessutom blev det kallt av stora fönsterytor. Gluggarna tätades alltid på hösten. Ventilation blev det genom springor och otätheter i väggarna. Mörkt blev det med besked då gluggarna stoppades igen. Under solljusa sommardagar då de hölls öppna, rådde endast skymning i rummet. Någon gång då solskivan var mittför en söderglugg, och den dess-utom lyste riktigt stark, kunde det hända att en strimma ljus kom in även i stugan.
Glugghuset gjorde nog skäl för namnet! Några lämningar som stenfot eller rester av spis-mur finns inte. Stugan blev raserad 1797, många år har gått sedan dess. Ändå skulle nog inte stenar efter stugan funnits kvar, av den anledningen att platsen blivit använd som åker. För att inte uppta onödig plats eller ligga alltför nära väg och körredskap ha stenarna kastats tillhopa i högar, stenrös. Om stenar kunde tala - i många fall kan de - skulle de kunna berätta om att de varit stenfot eller gjort nytta i spismuren till någon gammal stuga.
Stenarna skulle även kunnat berätta om folkets liv i länge sedan svunna tider, om dess kamp för brödet, om sorg och glädjeämnen, om besök av gråben, om människors bergfasta tro på trolldom och häxeri, m.m.
I Glugghuset bodde en tid avskedade soldaten Anders Livberg och hans hustru Ingrid Månsdotter.
År 1756 - liksom troligen tidigare - bor Anders Carlsson där jämte Catrina. De äro unga människor, Anders är född 1727 och Catrina 1725. De hade tre barn som växte upp och gav sig i väg. En dotter hade kommit lite efter de andra barnen. Hon hette Lisa. Hon var hemma längre än de andra barnen, men 1791 flyttade hon till Värsås. Hon kom aldrig åter. Modern dör och fadern bor ensam kvar.
En änka, Maja Svensdotter, bor hos Anders en tid, men hon flyttar ifrån honom 1793. Sedan är Anders ensam i sitt Glugghus till 1797 då han flyttas till Korsberga kyrkogård. Därefter är stugan tom och ensam en liten kort tid, men snart är även den borta.
Minnesrunan om Anders Carlsson i socknens dödbok lyder: "År 1797. Död 11/4. Begravd 14/4. Anders 70 år. Föräldrar: Carl och Stina. Inhyses Enkeman och fattighjon i Glogghuset."

Högerås, backstuga <<<<<<<<

Stugan kunde stå som ett exempel på var man byggde backstugor förr i tiden. Ofta var det up-pe i storskogen, långt från den odlade bygden. Högerås låg uppe i skogen, bortom Kullahagen, men ännu längre bort från bygden. Vilket år man byggde den ger inte böckerna upplysning om, men på 1700-talet var det.
Bland dem som bodde där i början av 1800-talet synes det vara syskon med namnet Persson och Persdotter.
Mogrens änka flyttar dit 1806. Före henne bodde en annan änka, Kerstin Persdotter, där. Båda voro födda i Dannemarka och båda hette de Persdotter, så det är troligt att de var syst-rar. Kerstin bor kvar där även sedan Mogrens änka, Annika, flyttat till Högerås. Hon blir kvar till 1811. Då får hon göra den slutliga flyttningen.
Kerstin bodde där först. Tre hennes barn finns också skrivna där, i slutet av 1700-talet. Hennes mor Maria Jakobsdotter var född i Fridene 1716 och död i Högerås 1801.
I början på 1800-talet bo de båda änkorna där ensamma. Senare bo där två makar, Jonas Persson och Stina Larsdotter. De voro båda födda 1757 och de dogo båda 1837. Sedan har ingen bott i Högerås backstuga.
Mycket möjligt är att Jonas Persson var en yngre bror till Kerstin och Annika.
Hustru Annika, Mogrens änka, är mest känd. Hon påträffas tillsammans med mannen någ-ra gånger i Korsberga socken. Carl Mogren var född 1719.
Carl var ryttare i Sänneryds ryttartorp, Bosgården, sedermera kallat Mogrens, efter Carls efternamn. På sin ålders dagar bo Carl och Annika inhyses på några ställen till 1806, då Carl avlider i Stallerhult. Vid det tillfället bo han och hustrun "inhyses" hos riksdagsmannen Lars Svensson.
Paret anlitar inte fattigvården, förmodligen hade Carl några kronor årligen i pension från soldattiden. Då Carl är död måste Annika söka det allmännas hjälp. Det var i Högerås. På vad sätt hon fick fattighjälp nämnes inget om i böckerna, men antagligen var hon rotehjon.

Anne-gummorna  <<<<<<<<

Det fanns ännu en stuga där uppe i skogen bortom Kullahagen, vid Högerås källa. Där bodde två gummor. De lär ha kallats Anne-gummorna efter modern som hette Anna. Stugan låg på Kyrkeskogens mark. Troligen tillhörde stugan socknen, men ägaren till Kyrkeskogen lär ha önskat bli av med gummorna. De hade givetvis ingen annanstans att flytta mer än till fattigstu-gan, och dit ville de naturligtvis inte.
För att bli av med dem, tar Kyrkeskogs-bonden med sig drängen i akt och mening att såga ned en stor gran som står utanför stugan. Det var en stormig dag och vinden ligger mot stugan. Granen står så nära att den måste falla på stugan. Så stor som granen var, skulle stugan rasa ihop, det skulle bara bli stickor kvar av den, så gammal och murken som den var. De gamla kvinnorna ser genast det farliga i situationen. De vet att nu är Gud den ende som kan hjälpa dem. Tala med bonden hade de gjort tidigare. Han är obeveklig. Nu tala de till Gud istället.
Just som bonden och drängen ha sågat färdigt så vänder sig vinden. Den var lika stark som tidigare, men nu kom den från rakt motsatt håll. Följden blev naturligtvis den, att trädet med ett våldsamt brak faller åt rakt motsatt håll. I sista sekunden hann de båda männen springa åt sidan. Säkert skämdes de, för de gingo direkt hem utan att ha träffat Anne-gummorna.
Så har Greta i Kullahagen berättat händelsen. Greta hon var alltid sanningsenlig och hon berättade inte annat än det som var sant. Troligt är att händelsen ägde rum något av deras första år i Kullahagen. Stugan i Högerås var inte befolkad längre än till 1837. Anne-gummornas stuga vid Högerås källa stod några år längre.

Långeruder, en backstugeby <<<<<<<<

Ruder, rud, ryd, red o.s.v. betyder röjning. Namn som sluta på någon av dessa ändelser äro av gammalt datum, oftast från den tidigare medeltiden.
Inga stora och moderna villor kantade vägen i Långeruder - om man nu ens kan kalla sti-gen som slingrade sig genom byn för väg - men människoboningar var det ändå, torp och back-stugor. Där fanns t.o.m. äkta backstugor, sådana som voro nedgrävda i backen. Det var den ursprungliga backstugan varifrån namnet sedan kommit. Den backstugan hade endast det ge-mensamt med senare tiders backstugor att de stodo på ofri grund. På långt håll sågo de väl rätt lika ut, dessa olika slag av backstugor. De liksom tryckte mot marken, små och låga voro även kojorna som voro byggda ovan jord. De ursprungliga backstugorna kallades även jordkulor eller jordkojor, de påminde nog mest om jordkällare.
Långeruder var en backstugeby i skogen. En del av byn hörde till Hjo socken, en del till N. Fogelås. En del av backstugornas invånare hade odlat upp litet jord omkring sin stuga, så man kanske kunde föda en ko. Men då hette det inte backstuga längre, då benämndes det torp. Det var skillnaden mellan torp och backstuga. Vanligen var inte torparen så fattig heller som backstugusittaren, åtminstone inte den tid kon eller korna mjölkade. Men torparen får göra dagsverken för sitt torp, därför att jorden värderades högt. Backstugusittaren är vanligtvis sko-nad från dagsverken.

Långeruders invånare på 1880-talet: <<<<<<<<

Hanne Jonas. Hanne var i de bygderna en förkortning av Hans. Hanne Jonas var skomakare.
Stillers.
Bites eller Bita Lottas. Lottas far kallades Biten emedan han ofta använde detta uttryck. Uttrycket användes om en del av något, t.ex. "ett stycke väg" blev "en bit väg".
Sahlström. Hade ett litet jordbruk, var ägare av en häst. Han var lådkörare liksom Carlsson i Mossen.
Sträv-Anders.
Sträva-Lises.
Brink-Anders. Var troligen skomakare, även han.
Spelåsen.
Kjellkvistens.
Sjökvist. Måg till Kjellkvist.
Krös-Eves.
Kanons.
Stolpa-Karl.
Lines-Johan. Namnet hade inget annat ursprung än att hustrun hette Lina.
Hjoberg. Torpare under Fogelås prästgård.
Mulles. Torp under Abrahamstorp. Har sin särskilda historia.
Larsa-Cajsa. Hon och hennes man Lars hade haft Mulles torp innan Mulle övertog det. Hon var inhyses. Hon bodde i köket.
Pass. Hade en annan stuga i byn. Sålde korgar som Larsa-Cajsa tillverkade.
Elves Kristins stuga.
Sven Söderberg.
Sparv. Soldat. Var rotens knekt. Sparv hade en kraftig sångröst. En dag får de hålla på ovanligt länge på regementsheden. Då aftonpsalmen ändå till sist sjungs, finner Sparv det vara lämp-ligt att författa litet, eller egentligen förändra psalmen så att den ännu bättre passade in i nuet. Då Sparv enligt den gamla texten skulle sjunga: Så går en dag än från vår tid "och än en natt med Herrens fred till jorden sänkes ned", så ansåg han det lämpligare att istället foga in "å hal-va natta mä". Det var inget fel på styrkan i Sparvs sångröst, den hördes över hela regements-heden. Men befälet lär inte ha uppskattat Sparvs författarskap. Han lär ha fått många par pry-gel.
Kossa Ville = Ko Ville.
Grans-August. Har sin egen historia som skall berättas längre fram.
Knallen Karlsson som blev gift med Almö-bondens dotter Anna på Hedsmossen.
Manes på Fallet. Hade en liten speceriaffär. Dit skickade grannarna sina barn att köpa någon nödvändighetsartikel då man var utan i hemmet och inte hade ärende till Hjo.
Munk-Emma.
Furu-Karl. Var bror till Troll-Petter i Björkelund.
Busen.
Rose-Karl. Han tillverkade blommor av papper och sålde, därav namnet.
Falk. Även han lådkörare. Familjen klistrade tändstickslådor.

Flera familjer torde ha bott i den stora byn, men dessa är de jag har en liten kännedom om.
I senare tider, det var i början av 1900-talet, bodde i byn en lång, magerlagd man som kallades Po-Po. Hans tilltalsnamn var eljest Lundberg. Han var barnhusbarn från Stockholm. Fadern påstods ha varit en högt uppsatt person. Lundberg hade sin affär i en unica-box. Där hade han nålar, brevpapper, kängsnören och annat småplock.

Hur med en lotterivinst förfares <<<<<<<<

Grans-August bodde i en gammaldags backstuga, d.v.s. jordkoja. Ingången var från gaveln. Liksom andra backstugor av den typen var den nedgrävd i backen. Den höll sig åtminstone varm vintertid. Naturligtvis fanns det eldstad i stugan. Den var klädd med bräder invändigt, men bräderna angreps naturligtvis fort av röta, eftersom de voro nedgrävda i jorden. Kojan hade inte mer än ett rum, men där såg annars inte oävet ut. Den var t.o.m. tapetserad. Tape-terna den tiden voro giftiga, de voro nämligen inte arsenikfria. Om jag fattat rätt voro de im-pregnerade med arsenik för att färgen skulle stå sig bättre.
Arsenik i tapeter förekommer inte nu, får inte heller förekomma. Men för ett 40-tal år sedan och mer stod det vanligen tryckt på baksidan: arsenikfri. Inte heller det förekommer nu. Man vet ändå att tapeterna äro arsenikfria.
Grans-Augusts son - minns nu inte hans namn - var gift med en dotter till Johannes i Kul-lahagen. De vunno en gång 20.000 kronor på lotteri. Makarna voro då - eller om de hade varit - torpare under Almnäs, det var i Brinkeberg.
Tjugotusen kronor var en stor penningsumma för en torpare, synnerligast den tiden. Men detta till trots så ha de ändå förmågan att försvinna fort, i all synnerhet om de liksom ramlat på en utan vidare ansträngning.
Men Grans-Augusts son och sonhustru handlade klokt, de! Innan de tullat på pengarna köpte de ett hus i Hjo, ett stort hus. Det innehöll flera lägenheter, varför de hade hyresgäster. Familjen flyttade till Hjo. De ha nu eget hus, kontant betalt. Det som blev över av pengarna sattes in på sparbanken. Mannen fick arbete på bryggeriet. Troligen leva makarna än idag.

Mulle <<<<<<<<

Mulle-Karl kräver också sitt särskilda kapitel. Hans levnad var på visst sätt händelserik. Eller åtminstone säregen. Egentligen var det synd om Karl. Men hans historia inrymmer ingalunda endast tragik, utan även små humoristiska inslag.
Mulle levde ända in i vår tid. Minns honom liksom hans Lotta från så långt framskriden tid som 1922. Då var Karl mycket gammal. Hans hustru Lotta var ju alltjämt 30 år yngre, eller något mer, men även hon hade nåtts av allhärjaren Tiden. Av hennes ungdoms skönhet fanns ing-et kvar. Men Karl hade inte blivit fulare än 1909, då jag sist hade sett honom. Snarare hade han växt till sig.
Till Lottas nackdel hörde nog att hon använde snus. I våra dagar är det mera modernt att damer röka cigaretter. Men så modern var inte Lotta. Nej, hon höll sig till det "hälsosamma" matsnuset. Men troligen hade Lotta dåliga tänder för snus-saliven rann något utefter hakan, och det förhöjde inte utseendet.
Annars ansågs hon i sin ungdom för att vara en skönhet. Troligen var det anledningen till att de unga männen inte ville lämna henne i fred. Stackars Karl! Om han ändå fått ha sin Lotta alldeles för sig själv då han efter så lång väntan fått henne!
För vänta fick allt Karl göra. Kanske inte just på Lotta, men på en kvinna liknande Lotta. Mulle hade under sin väntan hunnit bli gammal ungkarl, men ingalunda en inbiten ungkarl! Han väntade alltjämt på den som han uppställt som sitt livs ideal. Bland andra egenskaper skulle hon ha ett fördelaktigt yttre. Och så måste hon vara ung.
Kaka söker annars maka. Hade Mulle nöjt sig med en kvinna, behäftad med vissa skön-hetsfel, hade han nog funnit en. Själv var han ingen skönhet, enligt kvinnors uppfattning om hans person.
Allt efter som Mulle tillväxte i ålder avtogo hans utsikter att finna den rätta. Det började synas i Mulles hem liksom på hans person att han saknade en kvinna i hemmet. Men till sist kom ändå den rätta. Hon motsvarade Mulles ideal av ungdom och skönhet - men därvid stannade det. Mulle gick precis lika trasig och lortig som förr. Mulle hade nog inte fått Lotta heller, om hon inte i sina tidiga ungdomsår fått en son. Det var inte lätt för henne att få en ordentlig plats, så som hon hade det ställt. Och att hon skulle bli ordentligt gift, därpå var inte ens att tänka. Lotta höll därför tillgodo med Mulle.
Men det skulle bli malört i glädjebägaren för Mulle. Och det började den gången då han var på arbete i Abrahamstorp. Mulle gjorde en del dagsverken för torpet. Han arbetade där mer än så, men det arbetet fick han betalt för.
En kväll anländer en jobspost till den lycklige och intet ont anande Mulle, att Pass höll sig till hans unga och vackra Lotta. Pass hade ofta ärende till Larsa-Cajsa. Han köpte de korgar hon tillverkade, vilka han sedan sålde med god förtjänst.
Eftersom Cajsa var boende i Mulles kök, hade han tillfällen att träffa Lotta. Med tiden - så påstods det - blev Pass mera intresserad för Mulles Lotta än för Cajsas korgar. Det sades alltid att han blev betydligt mer intresserad för Lotta än vad nyttigt var. Därför gjorde han sig alltid ärende att köpa korgar då Mulle var borta.
Antagligt är att Lotta blev förvånad över att hennes man kom hem så där mitt i veckan. Men antagligen förstod hon att någon av grannarna varit till honom med bud. Då Mulle inget säger har Lotta ingen anledning att vidröra det skedda.
Historien förmäler dock att den stackars Pass fick ligga under sängen i en mycket obe-kväm ställning hela natten, skördande sina gärningars lön. Den yttre sängdelen skulle nämligen varit lägre än den inre. Då Pass försvinner in under sängen gick det lätt emedan ingen låg i den. Men eftersom Mulle låg ytterst i sängen och Mulle är trött efter marschen och dagens arbete så lägger han sig tidigt och somnar, medan Pass är instängd som en råtta i bur.
Det berättades i min barndom att Mulle aldrig sedan vågade sig till Abrahamstorp. Man fick inga dagsverken mer av Mulle för torpet. Man hade inget annat att göra än att bita i det sura äpplet. De kunde ha vräkt Mulle med familj, men då hade de kommit på socknen och det var inte bättre. Därför fick nåd gå före rätt och Mulle med familj bodde kvar på torpet, utan dagsverke.

Fabriken<<<<<<<<

Ingen enda av Långeruders "fattige uslingar" hade beställt att få bli född där. Det enda "brott" de möjligen gjort, var att de läto sig nöja med sin lott. Men just detta att låta sig nöja, har varit civilisationens största brott.
Myndigheterna ha ju låtit förkunna att den fattige skall låta sig nöja. Det har varit och är ännu för många huvudsumman av all religion, däri inbegripes hela salighetsläran.
Redan på 1870-talet började det bli bättre tider i den lilla backstugebyn. Förut hade tändstickorna sålts i buntar. Men nu hade Vulcans tändsticksfabrik i Tidaholm förändrat paketeringen. Därför lämnade de ut klistring av tändstickslådor till de små hemmen i bygderna. Det var främst i de små stugorna man tog emot sådant arbete. I bra nära varje stuga klistrade man tändstickslådor.
Men det var inte fritt utan att den som tog emot arbetet, fick fattigstämpeln över sig. Och det var inte andra än de mest behövande som togo emot sådant arbete. Det var nämligen yt-terst lågt betalt. I hem där det fanns många barn blev det ändå pengar, därför att barnen som hade mjuka och flinka fingrar voro särskilt lämpliga till sådant arbete.
I Långeruder hade det ju ringa betydelse att arbetet var detsamma som fattigstämpeln. Den hade man ju förut! Att det tillverkades mycket tändstickslådor i Långeruder förstås därav, att det var inte mindre än tre lådkörare, som ombesörjde transporterna mellan fabriken och byn.
Bäst betalades arbetet i början. Det blev 4 kronor för 50 gross lådor med fodral. Men snart blev det mindre betalt.
Efter ytterligare en tid uppfann man maskiner varmed fodralen kunde klistras. Då utläm-nades endast innerlådorna, dem tändstickorna förvaras i, som hemarbete. För dessa betalades 1,50 kronor för 50 gross. Det ansågs löna sig sämre än då alltsammans klistrades.
För att lådorna skulle torka spändes nät ut i taket. Värmen måste vara hög för att lådorna skulle torka någorlunda snabbt. Att arbeta med stor fart och energi i ett mycket varmt rum är inte lätt. Ofta måste nämligen arbetsrummet tjäna även som torkrum.
Material till lådorna: spån, papper och klistermjöl sändes från Vulcan. Då lådorna voro torra lastades de som skrymmande gods i en höskrinda eller liknande, först hade de då lagts i säckar.
Det ansågs normalt för två unga personer att de skulle klistra 15 á 20 gross per dag till-sammans. Förtjänsten blev alltså 50 á 60 öre per dag för två, men då måste allt annat arbete åsidosättas.

Men en dag kommer meddelande från bolaget att det är slut med hemarbetet. Då blev det sorg och förstämning i byn. Inte hade det väl blivit lysande förtjänster, men man hade ändå haft till det nödvändigaste. Och tänkte man rätt efter så hade man aldrig haft det så bra!
Men redan dagen efter kommer det två herrar från bolaget. De ha i uppdrag att meddela, att vem som vill av byns invånare är välkommen till Tidaholm som fabriksarbetare. Bolaget anskaffar naturligtvis bostäder. Ja, de gå än längre! De vet hur fattigt det är i byn. De erbjuda t.o.m. möbler och sängkläder.
Detta erbjudande från Vulcan i förening med den tilltagande emigrationen tömde byn på ungt folk.
Så ryckte nära nog med ens byns invånare fram till en plats i solen. Strax blev det för des-sa bättre levnadsvillkor.
<<<<<<<<
Alfrida var fosterdotter till Johannes och Hanna i Kvarnlyckan.
vningen med sin närvaro.

Carl Swensson i Lerbacken